Konstkritikens nya rum

TEXT: Frida Sandström

BILD: Markus Edin

Hur ska konstkritiken överleva på en allt hårdare publicistisk marknad? Genom att skaffa sig nya beskyddare och betrakta sig som en konstnärlig genre, föreslår Kritiklabbet, ett nytt initiativ finansierat av Bonniers.

Kanske var det efter den så kallade tidskriftskrisen 2014 som debatten kring kulturkritik började på allvar. När sittande regering var nära att ta bort tidskrifts- stödet till de svenska kulturtidskrifterna hotades flera av de sista utposterna för längre och mer nyanserade texter av kritik och essäistik av nedläggning. Uppbackningen från kultursverige bromsade tidskriftsstödets inskränkning, men frågan om hur kulturkritiken ska finansieras och vilket utrymme som den ska få kvarstod. Är det genom större stipendiebidrag och antologier, eller i en anpassning till dagspressens delningar i sociala medier som kritiken har en möjlighet att överleva i framtidens publicistiska offentlighet?

– Varken medieföretag, journalister eller politiker intresserar sig för kritikens utrymme, så ansvaret måste idag också tas av universitetet, högskolor, bokförlag, teatrar och gallerier. De är alla beroende av kritiken och måste samlas för att främja dess fortlevnad, säger kritikern och poeten Magnus William-Olsson. Han är tidigare initiativtagare till Fria seminariet i litterär kritik (FSL), som i tretton år har aktiverat frågan om kritiken som en konstnärlig praktik. Mellan 2012 och 2016 drev han genom FSL kursen ”Performativ kritik” på två konsthögskolor i Stockholm.

FSL är en svårfinansierad verksamhet i gränslandet mellan konst och humaniora, men inom akademin uppmuntrades denna tvärdisciplinaritet.

– Däremot blev lärar-student-förhål- landet en bromskloss för den annars platta organisation som FSL vill utgöra och ansvarsfördelningen tog sig ett alltför obalanserat uttryck, förklarar Magnus William-Olsson. Kursen är nu nedlagd, och i våras initierade FSL istället Kritiklabbet, med stöd av mediekoncernen Bonniers. Dit bjuds verksamma inom kritikfältet för att pröva nya tekniska och ekonomiska modeller – för dagskritiken.

Utöver ett redaktionsrum i förlagshuset i centrala Stockholm finansierar koncernen även två halvtidslöner ringmärkta Kritiklabbets redaktörer – författaren och kritikern Axel Andersson och litteraturvetaren Daniela Floman, samt en mindre projektbudget som de fördelar då de tar emot praktikanter och residenter. Det är också redaktörerna som väljer vad som passerar in och ut ur plattformen.

– Bonnier Books har inget inflytande över våra publicistiska val. Daniela är ansvarig utgivare och dagskritiken som vi skriver publiceras heller inte genom dagspress, utan på vår egen hemsida eller i nya sajter och seminarier som vi tar fram.

Till skillnad från kultur- och debattjournalistiken, som också påverkas av en allt hårdare publicistisk marknad, menar Axel Andersson att kulturkritiken är en genre som håller på att förlora sin plats. För att där undvika en anpassning till vad som säljer bäst, menar han att dagskritiken också bör betraktas som en konstnärlig genre. Men idag ser han istället att det upprätthålls ett alltmer fabricerat gränsland mellan konst och kritik.

Meira Ahmemulic, konstnär, författare och internationell koordinator på Konstepidemin i Göteborg, talar om samma gränsland mellan konst och kritik och härleder det till hur en konstnär och en kritiker skolas i två olika rum, som sällan möts i utbildningssyfte. Därför genomdrev hon nyligen ett nordiskt residens för konstkritiker på Konstepidemin.

– Konstepidemin är en arbetsplats för omkring 140 konstnärer, men ändå möter vi inga kritiker, säger Ahmemulic, som menar att det här beror på att det saknas konstkritisk praktik på landets konstnärliga utbildningar – till skillnad från på motsvarande författarutbildningar.

– Där både skrivs och läses litteraturkritik. Konstkritiken förbehålls däremot kritikerna, curatorerna och akademikerna själva. För att undvika denna akademiska tröskel krävde vi inga särskilda meriter av våra residenter, och de kunde också skriva som de ville.

Både på Konstepidemins residens och på Kritiklabbet skrivs konstkritik, men medan residensveckan avslutades med ett öppet och framåtblickande samtal om konstkritikens roll idag på Göteborgs Litteraturhus, syftar Kritiklabbet till att etablera en långsiktig publicistik som de själva rår över.

– Vem som signerar materialet som vi publicerar kommer att variera, säger Axel Andersson och understryker att FSL:s nya verksamhet ändå inte handlar om att bygga en konkret institution.

– Vi lanserar oss inte som ett varumärke, utan ska i stället understödja andra projekt i den riktningen, genom att själva laborera med möjliga metoder för deras etablering. Där är både offentliga och privata krafter nödvändiga. Därför är det logiskt att Bonniers, med en mäktig roll i kultursverige, bidrar.