I gränslandet
TEXT: Karolina Modig
Den samtida smyckeskonsten är undersökande och konceptuell, och inte alltid bärbar. KONSTNÄREN har träffat tre konstnärer som rör sig mellan konst- och modevärldar.
Tobias Alm: Utforskar en ny slags maskulinitet
Vad ligger bakom destruktiva maskulinitetsideal som bestämmer att vissa män inte ska bära pärlhalsband? Tobias Alm, som arbetar med skulptural installationskonst och konceptuell smyckeskonst, ägnar en stor del av sitt arbete åt att analysera objekt som är mättade med den typen av nedärvda normer, föreställningar och tankar om rätt och fel.
– I min masteruppsats förde jag samman smycket châtelaine – ett rikt utsmyckat bältesspänne som förr i tiden bars av hushållets kvinnliga överhuvud – med det för vår tid traditionella verktygsbältet. Jag ville visa hur châtelaine är ett verktygsbälte och verktygsbältet ett smycke, och varför de är spännande att jämföra. Analysen av verktygsbältet som smycke öppnade upp till ett utforskande av olika sorters maskuliniteter, manlighetsideal präglade av en ängslighet för att uppfattas på vissa sätt. Det ledde även till funderingar kring gränslandet mellan verktyget och den mänskliga kroppen; hur verktygen bygger, formar och riktar oss i olika situationer.
– Ofta finns en motsättning mellan det som uppfattas som feminint och maskulint. I maskulina sammanhang finns en skräck för att beröra det feminina. Jag upplever det som ett outforskat område att arbeta med män och smycken. Och inte då att försöka göra smycken som säljer bra för målgruppen män, utan att problematisera: varför ska det se ut så här, hur kommer det sig att det blivit sådan beröringsskräck?
Resultatet av utforskandet blev ett verktygsbälte och olika handverktyg kopplade till snickeri och handhantverk gjorda i hudfärgad silikon. Tobias Alm har gjutit av sin egen kropp i gips och i formarna gjutit silikonhudar som han sedan omformat.
– Jag vill undersöka hur verktygen smälter samman med kroppen och blir en del av den. Musikinstrument sägs smälta samman med musikernas kroppar. Gör hammaren också det, hammaren som har som enda roll att slå något hårt? Och vad blir kroppen då?
Dina hudlika, mjuka material skiljer sig i tyngd och densitet mot verktygen du utgår ifrån. Kan man säga att det också är en sorts feminisering av objekten?
– Jo, hårdhet tolkas ofta som maskulint och mjukhet som feminint. Här vill jag låta det kontrollerande möta det som det vill kontrollera och styra. Det linjära möter det queera, det skeva. En vinkelhake som inte är vinkelrät, ett lod som inte är helt lodrätt, en hammare som spricker om vi slår med den. Det för tankarna till hur vår hud och våra kroppar inte platsar i de uppmålade genusnormer de tvingas in i.
Jag önskar att vi kunde öppna upp för en mycket större gråskala mellan det feminina och det maskulina, där motsatsförhållandena tonas ner. Det finns skillnader mellan många mäns och kvinnors kroppar, men är det så viktigt? Jag vill nu försöka komma ifrån att på olika sätt ställa femininitet och maskulinitet mot varandra. Att leta efter motsatsförhållanden är ett bra analysverktyg men jag vill akta mig för att förstärka dem genom att reproducera dem.
”Martin Timell och andra tv-personlig-heter använder verktygsbältet som rekvisita, som kostym, för att iträda en roll. Här finns en problematisk
maskulinitet som är spännande att
bryta ner.”
Tobias Alm
Både klädesplagg och smycken används, omedvetet eller medvetet, för att förstärka personligheter. Var går gränsen mellan plagg och smycken, mode och smyckeskonst?
– Inom det som kallas smyckeskonst ser jag gråzoner som utvidgas allt mer. Gränsdragningarna är suddiga; kostym, performance, klädesplagg – allt får plats. Jag ser positivt på att gränserna mellan olika ”fält” blir alltmer suddiga.
– Jag undersöker hur verktygsbältet används som symbol i olika sammanhang, för att ge bäraren en personlighet eller persona, som något som riktar in folk mot ”så här ska du bete dig” i olika sociala rum, i genusstrukturer etc. Martin Timell och andra tv-personligheter använder verktygsbältet som rekvisita, som kostym, för att iträda en roll. Här finns en problematisk maskulinitet som är spännande att bryta ner, ifrågasätta och förändra; där mycket handlar om att vara kapabel, att ”kunna”, att styra och ställa, att fixa, laga, att vara dominant. Det är inte alltid problematiskt i sig självt, men det stänger ute sårbarhet, förmåga att lyssna, att be om hjälp och stöd från andra, och då blir det problem. De här strukturerna finns i flera olika maskuliniteter, jag har flera av dem i mig själv.
Det du gör är väldigt konceptuellt, du gör inte smycken för att de ska bäras och smyckeskonsten är – även om det blivit vanligare – inte vanlig att se på gallerier. Är det möjligt för dig att leva på din smyckeskonst?
– Jag lever helt på mitt ateljéarbete. Till stor del av offentliga konstuppdrag, och även försäljning av verk, utställningsarvoden och stipendier. Både jag och min fru är konstnärer/konsthantverkare på heltid och har jobbat hårt på att kapa alla hörn, att få det att funka att vara det och ha två barn. Det är inget överflöd. Men det går!
Sofia Björkman: Inget mål att göra smycken som ska bäras
Sofia Björkman är smyckeskonstnär och driver sedan 1999 PLATINA galleri och studio. Hon drivs till stor del av det svårgreppade med smyckeskonsten; de flytande gränsdragningarna, att det är ett område som är svårt att definiera.
– Både vi konstnärer och vår publik har svårt att sätta ord på vad det är vi gör och vad vi ska kalla det. Men det faktum att det ställer så mycket frågor gör att jag tycker att det är spännande och intressant. Jag säger att jag arbetar med smyckeskonst och ser det som en egen konstart. Men jag kan absolut inte svara på var gränserna går. Många försöker putta in den i andra konstarter, som mode, design, konst… Smyckeskonsten hör inte riktigt hemma i något av de områdena, samtidigt som den gör det. I början hade jag mycket samarbeten med stylister etc., men det var svårt på grund av att smycket ofta hamnade som det sekundära, som en attiralj. Då är det enligt mig inte längre smyckeskonst. Mina bästa kunder väljer inte smycken efter tillställning eller kläder. Smycket kommer först.
I projektet Body Brilliance utforskar du smycket i relation till kropp och bärande.
– Många av mina projekt börjar med en fråga. Har någon sagt att något är på ett specifikt sätt ifrågasätter jag det för att komma på hur det är för mig. I Body Brilliance undrade jag om smycken handlar om den mänskliga kroppen och bärandet. För mig är det inte självklart. När börjar en kropp att vara en kropp? – är det vid huden, vid kläderna, vid tanken? Är tanken också del av kroppen?
Fick du nåt svar på frågan? Blev det fler frågor?
– Inga direkta svar och javisst, fler frågor, men jag blev mognare, har lättare att prata om det och lättare att förhålla mig till frågan. Jag ser smyckeskonst bland annat som en förlängning av tanken och vår person, som kommunikation och medel för att skapa en relation med det som är utanför oss själva.
– För mig är det inget mål att göra smycken som måste bäras. Det kan sluta med ett bärande men lika gärna i en utställning, en hängning på en vägg. Jag har arbetat en del med fotografi eller ”icke-material”, som ljus. Där finns inget att ta i, inget att bära. För mig är smyckeskonsten mer relaterat till det intima. Det kan vara både privat och offentligt, men det har en koppling till människan som individ. Smyckeskonsten har för mig också en mobil karaktär som är intressant, den kan röra sig i olika miljöer eftersom det ofta är något du kan ta med dig. Det kan rymma en tanke, ett koncept, en känsla, en materialitet eller ett förkroppsligande av någonting. Konst är sällan en enda sak och smyckekonst har många ingångar.
”För mig är smyckeskonsten mer relaterat till det intima. Det kan vara både privat och offentligt, men det har en koppling till människan som individ.”
Sofia Björkman
På Platina ställer du ut konstnärer från hela världen. Har du besökare både från konst- och modevärlden?
– Ja, jag har besökare från många områden och de mer positiva reaktionerna kommer från modevärlden eller andra områden. Jag uppfattar ibland konstvärlden som begränsande, att det finns en rädsla för det som är ogreppbart. Jag vet inte vad det beror på men kanske har det att göra med rädslan att förlora det konstnärliga kapitalet.
– Kunder som jobbar inom konstvärlden köper oftare mer klassiska smycken än den mer gränsöverskridande smyckeskonsten, vilket är helt ok men också lite svårt att förstå. Det krävs tid, mod och engagemang att bryta vanor och normer.
Har konstvärldens ”acceptans” gentemot smyckeskonsten förändrats på något sätt de senaste åren?
Det går upp och ner. Det är också väldigt olika i olika länder. Jag upplever att det i Sverige finns en en osäkerhet kring saker som inte är som de ”borde” vara. Själv tycker jag att smyckeskonstområdet har så mycket intressant att erbjuda. Den ställer så många frågor och det vore märkligt om det inte inom en snar framtid accepteras och uppmärksammas mer. Det finns tendenser mot att det börjar bli mer uppluckrat. Det är ingen självklarhet men allt har sin tid så jag tror att det är en tidsfråga.
Carolina Gimeno: Låter sina vägar gå mellan konst- och modevärldar
Det fanns en tid då smycken var laddade med kraftfull symbolik och lika ofta bars av män och kvinnor. Smyckeskonstnären Carolina Gimeno beskriver den historiska förändringen som en trivialisering och nedgradering av dekoration i västvärlden.
– Jag har lagt mycket tid på att försöka förstå vad som hänt med smycken under människans historia. Vi har skapat smycken under nästan hela vår existens, men med åren har de förlorat sin kraftfulla symbolism och roll som mäktigt kommunikationsverktyg. Smycken har blivit något ytligt, kopplat till feminin estetik och fåfänga. I värsta fall är de bara en symbol för hur mycket pengar du har. Det handlar mest om att se snyggare eller trendkänslig ut, inte om att visa sin identitet, kommunicera var man kommer ifrån eller tror på.
Är det ett mål för dig att folk bär det du skapar?
– Ett av dem, ja. Jag vill att mina smycken ska bäras och interagera med både kroppen och samhället. Jag har svårt att förstå varför konstsmycken ofta ställs ut i en steril, sjukhusliknande miljö, utan interaktion med eller närvaro av en mänsklig kropp. Var ska objektet leva? Jag ser det som ett antingen medvetet eller omedvetet beslut att försöka göra det enklare för publiken att uppleva objektet som konst. Ett trick för att få folk att knyta an till konstvärlden. Men det bidrar också till förvirring.
Vad händer när dina smycken placeras på en kropp?
– Då öppnas gränsen för intimitet, för vad som får synas publikt. Det bryter din egen projektion av vad du vill vara. Jag ser smycken som ett redskap för kommunikation och förvirring, en apparat som får dig att börja tänka eller reflektera kring varför du bär det. Om personen som bär föremålet har turen att omringa sig av folk som vågar interagera kan det starta en dialog. Men det kan också vara en tyst interaktion, att fånga någons uppmärksamhet.
”Det är väldigt få människor som har pengarna, medvetenheten och kulturen i sig att veta att den här typen av smycken finns.”
Carolina Gimeno
Som med kläder?
– Genom att välja kläder väljer man en identitet utan att vara medveten om det. Man gör detsamma när man bestämmer sig för att addera smycken. Men jag tror inte att kläder har samma kraft som objekt, de ger inte samma information. Kläder har inte heller samma historiska överlevnad som dina smycken.
– Jag har både smyckeskonstnärer och skräddare i min familj, och arbetade under några år som skodesigner för haute couture-märket Muñoz Vrandecic i Barcelona. Det finns en konstväg för smycken som inte alls är samma som inom modevärlden, men jag känner att jag har verktygen att välja och korsa båda vägarna om jag vill.
Vad är skillnaden?
– I modevärlden har du inte tillräckligt mycket tid att utveckla ett koncept. Du måste presentera en ny kollektion. Det gör att du måste arbeta snabbare. Inom konsten kan du utveckla din idé så länge det behövs. Vi har inte samma press att presentera nya koncept.
Men för att kunna leva på ditt konstsmyckesskapande – upplever du inte en press att presentera nytt för gallerier, museum etc.?
– Det finns en marknad för konstsmycken, men om man jämför med modevärlden är den väldigt liten. Det är väldigt få människor som har pengarna, medvetenheten och kulturen i sig att veta att den här typen av smycken finns. Få är villiga att betala för den här typen av arbeten, köpa dem och bära dem.
– När jag besöker till exempel Munich Jewellery week tänker jag ofta på att jag skulle vilja se ett gifte mellan mode- och smyckesfälten. Där vill designers framhäva sin nördighet med material och tekniker de är ensamma om att kunna. Visst kan det vara imponerande med färdighet, men jag har svårt att förstå varför något ska produceras utan att kommunicera något starkt. Jag vill se fler folk från modevärlden på en sådan mässa. Det är inte hälsosamt att hålla de här intressanta sakerna i en bubbla. I smyckesvärlden känner alla till varandras arbeten, men de presenteras sällan för en riktig publik. Det är som att det är fel att placera ett smyckeskonstobjekt i en modekontext. Som att det tar bort tyngd från objektets koncept. Men jag tror att det har mycket att göra med vilken typ av mode vi pratar om. Det handlar om hur du interagerar mellan fälten. Om du bara arbetar inom ”finkonstfältet” går många intressanta kopplingar förlorade.
Bilder:
1 The Tool Belt, 2014. Foto: Margaret Bloom Sandebäck
2 The Tool Belt table, 2014. Foto: Tobias Alm
3 The Châtelaine no 13, Hammer or Flash-light Holder, 2017. Foto: Tobias Alm
4 What has the bird done? 2015-2018 Foto: Urban Jörén
5 Portable pleasures, 2013-14. Foto: Oriol Miralles
6 Portable pleasures, 2013-14. Foto: Oriol Miralles
7 Portable pleasures, 2013-14. Foto: Oriol Miralles