Kulturens värde och priset på en ateljé – chockhöjning och kulturpolitiskt ointresse

TEXT: Magdalena Dziurlikowska, konstnär och styrelseledamot i KRO

Konsten ska marknadsanpassas. Hyreshöjningar på över hundra procent, halverade eller slopade bidrag och ett kompakt ointresse för hållbar kulturpolitik. En nyliberal våg fortsätter att skölja över Sverige och slå sönder kulturarbetarnas professionella yrkesliv.

Fastighetsföretaget Stadsholmen vars uppdrag är att förvalta hus med stora antikvariska värden i Stockholm hyr ut ett antal av dessa bostadslägenheter och lokaler till kulturarbetare. Att det ska vara kulturell verksamhet i en del hus är en tradition från 70-talet och ändamålet finns inskrivet i vissa detaljplaner. Det nya är en EU-lag från 2011 som säger att kommunala bostadsbolag ska bedrivas affärsmässigt. Stadsholmen verkställer nu en hyrestrappa med mål att landa på marknadsanpassade hyror 2015, vilket innebär en hyreshöjning på 50-100 %. Detta är ett ofattbart hårt slag mot många konstnärer. Ett slag mot välutbildade och professionella kulturbärare, tillika småföretagare med behov av stora arbetslokaler och med en genomsnittlig månadslön på 12 000 kr.

Stadsholmen är vana att klä skott för direktiv som pressas på dem ovanifrån. De menar att det alltid ska vara kulturell verksamhet i en del av lokalerna. Men hur kan en kulturarbetare klara en sådan hyreshöjning? Läget är likartat på Fastighetskontoret. De har också hand om många ateljéhus i och kring Stockholm, och höjer hyrorna markant. Istället för EU hänvisar man här till att husen går med förlust. Förluster påtalas även av Stadsholmen, samtidigt som vinster i bolaget förs över till Stockholms Stads övriga verksamheter. Hyresgästerna i Malongen har också fått uppgifter om att ateljéhuset går med vinst redan före hyreshöjningarna. Den vidare frågan kvarstår dock, vad är kultur, vad är förlust, och hur ska EU:s direktiv tillämpas?

Ytterst handlar det om politiskt ansvar och om bristen på kulturpolitik. Detta ointresse för kulturen och tilltron till marknadskrafterna har spridit sig. Stadsholmen och Fastighetskontoret är mellanhänder, men istället för att resa sig upp för konstnärerna som är deras kunder sedan fyrtio år tillbaka, duckar man för dagens politiker. I praktiken innebär det en kulturslakt. Fast kanske inte, kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth menar ju att kultur är underhållning. Så det blir fart och fläkt, stor omsättning och en hejdundrande fest. Om hundra år kommer man att kunna plocka ut en bok om svensk konst ur bokhyllan och finna idel showbiz, kommersiella fotografer, designfirmor och reklambyråer. Helt enkelt de bild- och upplevelsemakare som hade råd med arbetslokal.

Här brukar det invändas att konstnärer anser sig vara förmer, att de anser sig ha rätt till stadens mitt och till subventioner. Det handlar inte om att någon är finare. Det handlar om kulturen som resurs. Konstnärernas närvaro och verksamhet förändrade Knivsöder till ett Södermalm många ville ha och där fastighetsägarna blev rika. Det kallas gentrifiering, en marknadsekonomiskt positiv process, som generas av konstnärer, men som sedan hugger dem i ryggen. Flertalet människor vill ha en stadskärna med kultur, därför är det också rimligt att stödja detta. Men det välbärgade Stockholm anser sig inte ha råd. I Berlin finns områden med symboliska hyror för kulturarbetare, eftersom politikerna där har insett vikten av deras närvaro. Utredningar visar att en kulturpolitiskt satt hyra är den mest effektiva åtgärden för ett vitalt kulturliv.

Låt oss nu titta på Stockholms förorter, dit många konstnärer slentrianmässigt hänvisas, och studera bidragen. KKV, Konstnärernas kollektivverkstad i Nacka fick halverade anslag, från 1,2 miljoner till 600 000 år 2012. Fortfarande finns de stora lokalerna på 2200 kvm där man nu hyr ut en del, verkstäderna med dyr utrustning och de 800 medlemmarna. Enligt det nya bidragssystemet ska anslag sökas årsvis, vilket innebär knapp framförhållning, ständiga duglighetstester och konstant beredskap på avveckling i en organisation som varit oumbärlig för konstnärer i 44 år. En liten kollektivverkstad i Sundbyberg drabbades också. Allt sedan 1973 har kommunen betalt lokalerna och inga renoveringar gjorts, men 2012 höjdes årshyran med 78 000 kr. Snabbt fick föreningen slumpa ut sin maskinpark och en epok gick i graven. Visst kan man söka ett skattepliktigt ateljébidrag från Stockholm Stad, det ligger på 12 000 kr om året, oavsett lokalens storlek. På förvaltningen säger man att eventuell höjning inte diskuteras för närvarande.

Är resten av landet och de mindre städerna en lösning? I Lund står många konstnärer på gatan efter att de sagts upp från ateljéerna på Sankt Lars. När fastighetsägarna höjde hyran med 100 % år 2006 betalade kommunen hälften, men när hyran höjdes med 200 % år 2010 ville kommunens nuvarande ledning inte vara ett stöd. Kommunen förhandlade aldrig med fastighetsägarna och hade heller ingen dialog med konstnärerna. Nu funderar många av de berörda konstnärerna på att flytta till Malmö, där det fortfarande finns billiga lokaler. I Uppsala tänds det däremot ett hopp. Oppositionen har fått igenom en kartläggning som kan bädda för ett ateljéstödssystem.

Detta är ett litet steg i rätt riktning. Det stora steget är att våra politiker ska inse kulturens betydelse. De senaste årens utveckling har varit ett slarv med kulturen och därigenom med historien, framtiden och människovärdet. Kulturen är inte en belastning, kulturen är en del av välfärden, en samhällsbärande kraft och en resurs. En konstnär som arbetar heltid genererar sysselsättning åt andra yrkesgrupper, gör bostadsområden attraktiva och skapar mervärde åt många. Sedan finns det andra vinster i samhället än de merkantila, och det är främst dessa värden vi bör värna och ge i arv till en kommande generation.

Magdalena Dziurlikowska, konstnär och styrelseledamot i KRO Riks