Johanna Billings uppdrag

TEXT: Sofia Curman

BILD: Ylva Sundgren

Under tre år satsar Statens konstråd på offentlig konst i miljonprogramsområden. Projekten utgår från invånarnas önskningar. Men vad innebär egentligen medborgardialog i en konstnärlig process? KONSTNÄREN har följt Johanna Billings samarbete med en grupp unga dansare på Råslätt i Jönköping.

– Det finns en komplexitet i Konst händer – och det är en annan komplexitet än den man först ser, säger Johanna Billing på telefon.

Jag har mejlat henne tidigare under hösten med frågor om hennes projekt på Råslätt utanför Jönköping som hon gör inom ramen för Statens konstråds satsning Konst händer, med offentlig konst i miljonprogramsområden runt om i landet. Jag har skrivit att jag vill prata om hur det är att som konstnär dimpa ner i ett bostadsområde och inte bara göra något som ska vara till för dem som lever där, utan också, som i fallet med Konst händer, skapa tillsammans med invånarna där.

Johanna Billing ringer upp och säger att verket inte är klart. Det är en film som ska göras, inspelning planeras ske en månad senare och mycket hänger fortfarande i luften. Men det är processen jag är intresserad av. Det som inte kommer att synas sedan när hennes film och de andra projekten i Konst händer visas upp för allmänhet, sådant som det inte kommer att talas om i Statens konstråds presentationer eller när någon från kommunen, eller kanske till och med kulturministern, inviger verket. Hon svarar att jag gärna får följa med till Råslätt, men först är det bäst att vi ses och pratar, och hon ber mig ha gott om tid.

Det var Jönköpings kommun som skickade in ansökan om konstprojekt på Råslätt till Statens konstråd. Grundproblematiken som kommunen beskriver känns igen: Med högre brottslighet och lägre socioekonomisk status än andra områden i Jönköping kämpar Råslättbor mot klichéartade fördomar och mediebilder. Kanske kan konsten hjälpa till att stärka självkänslan i området och förändra bilden av Råslätt? Det hör också till saken att i Konst händer har man beslutat att civilsamhället ska spela huvudroll – medborgardialog är ett nyckelord – och på Råslätt finns många aktiva föreningar som man skulle kunna samarbeta med.

Innan Johanna Billing kommit in i bilden hade Statens konstråd varit på ett inledande möte på Råslätt där kommunen bjudit in representanter från civilsamhället. Uppslutningen var stor; där fanns ungdomsorganisationer, muslimska organisationer, kvinnoorganisationer, kyrkan. Men i stället för att prata vidare med någon av dessa grupper fick Statens konstråd nys om ett danskollektiv, ett gäng unga tjejer, som kallar sig Mix Dancers, och sökte upp dem.

Mix Dancers startades av då 12-åriga Sibel Akdogan 2005, när danskursen hon gått på sedan hon var liten lades ner. Tillsammans med sin syster Samantha och ett gäng kompisar självlärde hon sig det som de började kalla ”Mix Dance”, en blandning mellan många olika street dance-stilar. Snart ville fler och fler tjejer på Råslätt vara med. Numera finns Mix Dancers Academy, en kursverksamhet som genom åren har lockat hundratals barn- och ungdomar, i en lilamålad källarlokal i aktivitetshuset Stadsgården på Råslätt. Tjejerna i ursprungsgruppen, Mix Dancers Crew, som nu alla är över 20, turas om att undervisa och hela verksamheten drivs ideellt.

Johanna Billing hade sitt första möte med Mix Dancers i oktober 2016. Kommunen hade arrangerat ett möte i biografen i Stadsgården. Johanna Billing kom dit med Marti Manen, projektledare på Statens konstråd. En kommunrepresentant fanns på plats och så de sex tjejerna i Mix Dancers Crew.

–  När vi träffades första gången var det jättemycket förvirring, säger Johanna Billing.

Det var tydligt att det inte hade gått fram till tjejerna att de skulle få delta i någon process, utan de trodde att jag var där för att presentera en färdig idé om en film om dem. De hade nog inte väntat sig att jag skulle fråga dem vad de ville göra.

Konsten kan fungera som en brobyggare mellan de olika befolknings-grupperna i området samt det övriga samhället och därmed öka tolerans och förståelse samt minska konflikter och kulturella missförstånd.”
_{Ur Jönköpings kommuns ansökan till Konst händer}

De grupper ur civilsamhället som valts ut att vara med i Konst händer får välja konstnär till projektet, utifrån Statens konstråds förslag. De är också med och bestämmer vad projektet ska resultera i – ett helt nytt sätt att jobba för Konstrådet som man hoppas ska innebära att medborgardialogen man vill främja också sker i realiteten.

–  Det första mötet var som en audition, jag var där på prov för att Mix Dancers skulle få känna på om de kunde samarbeta med mig, om de kunde ge mig sitt förtroende.  Men jag är inte säker på att de hade uppfattat att de hade möjlighet att tacka nej till mig. I efterhand hade jag önskat att också alla på plats hade fått mer förberedande information om vad ”medborgarsamtal” egentligen kan innebära. Då hade det varit tydligare för alla vilka förväntningar det fanns på var och en av oss och vilket inflytande vi hade rätt till. 

Isen släppte så småningom, samtalet kom trevande igång. Johanna Billing som ofta låter musik ha en framträdande plats eller utgöra tematiken i sina verk föreslog att det kunde vara en gemensam utgångspunkt, en möjlig ingång till ett samarbete. Hon hade sett alla gruppens dansvideos på deras Youtubekanal och undrade hur Mix Dancers tänker kring sina musikval. Hur reflekterar till exempel de som är unga kvinnor och också förebilder för så många yngre tjejer kring att hiphopen de dansar till i hög grad kommer från en mansdominerad värld, att många låttexter är sexistiska? De började tillsammans resonera om vad ett konstprojekt kan vara, hur en historia kan berättas. Statens konstråd ville att projektet skulle ha en workshopbaserad start. Vi skulle till exempel kunna bjuda in en kvinnlig artist som kan samarbeta med er i Mix Dancers, föreslog Johanna Billing.

Veckorna efter mötet blir det formellt klart att Johanna Billing får uppdraget att jobba tillsammans med Mix Dancers. De börjar skicka idéer fram och tillbaka mellan sig. Johanna Billing föreslår några artistnamn. Dansgruppen föreslår i sin tur sin idol, Linda Pira. Det skickades iväg en förfrågan till artisten och sedan inleddes en period av väntan. Statens konstråd ville snabbt säkerställa att Mix Dancers skulle få jobba med den artisten de önskade, skriva in det i ett avtal. Men för Johanna Billing var det något som skavde.

– Om vi fick med Linda Pira – var medborgardialogen därmed säkrad? säger Johanna Billing och låtsas checka av en punkt på en lista i luften.

Varningslamporna hade börjat blinka redan när Statens konstråd hörde av sig och frågade om hon var intresserad att vara med i Konst händer. Johanna Billing kände till regeringsuppdraget, hon hade följt det lite grann och funderat över svårigheterna i en satsning med så stark politisk agenda.

– Jag har jobbat mycket i Storbritannien där liknande saker i kulturpolitiken hände mycket tidigare, i början av 2000-talet, när brittiska regeringen började dela ut kulturpengar som var öronmärkta för olika områden, olika socioekonomiska grupper och åldersgrupper. Det blev vanligt att konstnärer fick väldigt specifika uppdrag: jobba med de här ungdomarna i det här området, på ett väldigt liknande sätt som Statens konstråd gör nu.

När går konstnären från att vara konstnär till att bli en pedagog, eller en socialarbetare?

I Storbritannien gav de offentliga satsningarna upphov till intensiva diskussioner kring konstens roll. I täten gick konsthistorikern Claire Bishop med teorier om hur politiken värderade kultur högre när man kunde uppvisa siffror på deltagande och social förändring. Vad blir konstnärens roll i en sådan kulturpolitik, frågade Claire Bishop och andra kritiska röster? När går konstnären från att vara konstnär till att bli en pedagog, eller en socialarbetare?

I nästan alla sina projekt sedan hon slog igenom vid millennieskiftet utgår Johanna Billing från en plats och arbetar i dialog och samarbete med människorna där. Hon kom tidigt att bli ”en typisk sådan konstnär” som blev inbjuden att medverka i mer socialt drivna offentliga projekt.

–  Jag har också tackat nej till uppdrag, trots att projekten i sig var angelägna, för att de innebar för många kompromisser, för mycket styrning. När ett uppdrag har en så tydlig agenda som måste bockas av innebär det stora praktiska utmaningar, vilket i sig inte alls är dåligt, men det kräver erfarenhet. För Statens konstråd är det här ett helt nytt sätt att jobba. De är öppna med det, att det handlar om experiment och att lära sig, men det gör Konst händer extra komplext.

Att hon efter noggrant övervägande ändå tackade ja berodde på starka personliga kopplingar. Johanna Billing kommer själv från Jönköping. Hon tränade dans fem gånger i veckan under hela sin skoltid på stadens enda dansskola. Ett problem som Statens konstråd har definierat i sin förundersökning om Råslätt, är att där, precis som i övriga Jönköping, får traditionella ”killaktiviteter” oproportionerligt mycket plats. Kommunen är full av gigantiska idrottsplatser och sportarenor. Dans är däremot marginaliserat och som fritidsaktivitet faller den mellan stolarna. Om dans hade fått räknas som idrott, funderar Johanna Billing, hade Mix Dancers eller hon själv som ung, tillåtits ta mer plats i en stad som Jönköping.

– Du frågade mig hur det är att som konstnär att dimpa ner någonstans. Men även om jag inte vuxit upp på Råslätt så vet jag mycket om hur det är att vara ung i den här staden. Är man tonåring i Jönköping och står utanför både kyrkans aktiviteter och idrotten, finns inga andra alternativ än att starta saker själv, jobba ideellt, bli en ”eldsjäl”.

Kulturen i Jönköping är eftersatt, menar Johanna Billing. Det finns exempelvis ingen kommunal konsthall, och det finns nästintill obefintligt med stöd till de som vill utöva konst och kultur. Eftersom det inte finns några pengar för att utveckla det man startat, flyttar de flesta eldsjälar som vill arbeta med kultur därifrån. Då skapas ingen kontinuitet, allt måste hela tiden börja om från början.

Mix Dancers är inte på något sätt osynliga på Råslätt eller i kommunen. De har tilldelats flera ärofyllda priser: Sibel Akdogan blev ”månadens Jönköpingsbo” i somras och finalist i ”årets eldsjäl”, syster Samantha blev ”årets ungdomsledare 2017”. Jönköpingsposten har skrivit om dem massor av gånger. Enormt välförtjänt, säger Johanna Billing, men hon ser också ett problem med alla hyllningar. Det är som att de kvarhåller verksamheten på en viss nivå. Politikerna rider på deras framgångsvåg i stället för att hjälpa dem att skapa schyssta förutsättningar och villkor.

Hon berättar att hon frågat de sex tjejerna i Mix Dancers Crew vad de har för framtidsplaner. Någon vill bli jurist, en annan byggnadsingenjör. Planen med dansskolan är att lära upp en grupp yngre tjejer så att de ska kunna ta över verksamheten när de som blivit vuxna har allt mindre tid. När Johanna Billing undrade om inte någon av dem skulle vilja stanna kvar och driva dansverksamheten, jobba med dansen på heltid, var det flera av dem som tyckte att det lät fantastiskt, men omöjligt.

– Vänta nu, ville jag säga till dem: ni har en stor, fungerande dansskola. Ni gör ett komplett jobb som kommunen borde betala för eftersom den själv inte klarar att hitta på aktiviteter till alla de här tjejerna på Råslätt.

Om vi riktar strålkastarljuset mot en stjärna, gör vi verkligen Mix Dancers en tjänst då?

Hur kan man verka i den typen av kulturklimat, och hur man kan gå vidare? Johanna Billing konstaterar att för henne är det de här frågorna som Råslättsprojektet har kommit att handla om.

Vi ses på ett café i Stockholm i början av oktober. Hon visar sina skisser för Råslättsprojektet. Under året har det helt bytt riktning. 

– Under de där veckorna som vi väntade svar från Linda Pira började jag inse att jag med artistidén hade styrt projektet mot någonting som inte var bra. Om vi riktar strålkastarljuset mot en stjärna, gör vi verkligen Mix Dancers en tjänst då? Det kommer att se bra ut och det kommer helt klart att ge medial uppmärksamhet. Det blir ett lyckat spektakel, men vad har det för betydelse för Mix Dancers och Råslätt på lång sikt? Jag kände att vi höll på att skapa exakt en sådan situation som jag nyss kritiserade, och precis det motsatta till vad Konst händer borde handla om.

De var tvungna att bromsa, insåg Johanna Billing, och påminna sig om vad det var Mix Dancers egentligen hade uttryckt att de ville göra under det där första mötet.

– De hade sagt att de vill berätta sin historia. Inte bara om framgångarna, utan också om sitt hårda arbete, om svårigheterna, sin kamp.

Under tiden hon hade gått hemma i Stockholm och grubblat hade bilder kommit till henne ”som de ofta gör i den konstnärliga processen”.

– När Mix Dancers fick ta över den fönsterlösa källarlokalen målade de om den i en noga utvald lila färg. Jag började tänka på det här viktiga intagandet av platsen och den aktivitet som pågår där inne men inte alls syns utåt, säger hon.

– Jag såg framför mig en slags parad, eller demonstration: hur tjejerna skulle komma på gångvägarna här utanför byggnaden, bärandes på lila glasskivor i fönsterstorlek. I glaset speglar sig arkitekturen runt omkring, man ser Råslätt genom deras lila filter mot världen. Två, tre personer som kånkar på en sådan jättetung glasskiva är den ultimata bilden för ett samarbete, en kamp. Glasets skörhet visar på bräckligheten i verksamheten, även om tjejerna i sig är vassa och starka. Det finns en dubbelhet i det där.

_{Johanna Billing, Samantha Akdogan, Carmen Chamoun, Emelie Oscarsson, Louise Chung.}

Hon åkte till Råslätt för att träffa Mix Dancers igen. Den här gången var de ensamma, bara hon och de. Johanna Billing berättade om sin oro över att bjuda in en stjärna till Råslätt, som med stor sannolikhet skulle stjäla uppmärksamheten från det som var viktigt för tjejerna. De skulle inte styra bort från musiken eller dansen, men började prata om att närma sig berättelsen om Mix Dancers från ett annat håll. Att hitta ett sätt att visa på det vardagliga bakom verksamheten, det som finns bakom showen, som inte syns utåt.

– Jag beskrev den bild som vuxit fram i mitt huvud och de förstod direkt: ”Ja, vi bär på vår verksamhet, det är symboliskt.”

– Vi pratade också om att det var viktigt att göra något som finns kvar, för framtiden. Och så kom de med förslaget om överlämnandet som symboliserar det som just nu händer i deras verksamhet: Att de äldre dansarna lämnar över glasskivorna till de yngre. En skiva blir ju för tung, rent fysiskt, för ett par tolv-fjortonåringar. Det blir som att vi ställer frågan: orkar de bära det här ansvaret? Vems ansvar är det egentligen?

Stadsgården på Råslätt sjuder av eftermiddagsaktivitet. Simhallen ligger här, fritidsgården, biblioteket, biografen, en sporthall. I receptionen jobbar Samantha Akdogan, en originalmedlem i Mix Dancers Crew och syster till grundaren Sibel. Hon har själv gått på den angränsande högstadieskolan, och känner varenda människa som kommer och går. En trappa ner, längst bort i en källargång, ligger B-hallen, det trista namnet på dörren till Mix Dancers dansstudio.

– Vi brukade ha över hundra tjejer i Mix Dancers Academy, men vi har varit tvungna att minska ner till typ 60. När vi startade det här gick vi på högstadiet och gymnasiet, då hade vi mer tid. Men nu jobbar vi alla heltid eller pluggar på högskola. Vi gör ju det här obetalt på vår fritid, så just nu hinner vi inte med fler grupper, säger Samantha Akdogan.

– Jag tycker verkligen att vi har fått vara med och bestämma, säger hon när jag frågar henne om det här med medborgardialog.

– Vi är väldigt olika. Johanna vill att allt ska vara lite speciellt så där, som konst, och vi tänker mer: musikvideo. Hon formar en ruta med händerna.

– Först var det svårt att komma ut ur den ramen, vi är så vana vid våra dansfilmer, och det var svårt att komma på någonting annat vi ville göra. Men så kom hon med idén om glasskivorna. Det är en bra story. Hon föreslog först att två filmer, en tyst när vi bär skivor och en när vi dansar. Men vi bestämde till slut att slå ihop det till en film. Det blir bättre tror vi.Det är första veckan i november. Filminspelningen är uppskjuten till våren. Det känns skönt att få mer tid, det är mycket kvar att göra, säger Samantha Akdogan när hon låser upp förrådet där de lila glasskivorna står i en trave. De levererades förra veckan och Johanna Billing har åkt till Råslätt för att se att allt blivit rätt. Vaktmästaren på Stadsgården berättar att glasmästaren inte kunnat hålla tillbaka personliga åsikter. ”Är det sånt här våra skattepengar ska gå till”, hade han muttrat. Vaktmästaren skojar att då kunde väl glasmästaren bidragit genom att sänka priset. Samantha har ringt hit ett gäng yngre dansare för ett provlyft. Ingen av de andra fem i Mix Dancers Crew dyker upp.

Senare, på vägen hem till Stockholm är Johanna Billing stressad över det. Det är inte första gången som bara en eller ett par tjejer kommer när de bestämt träff. Processen går långsamt. Att samarbeta med en grupp som inte har en formell struktur, som alla är upptagna med sina arbeten och studier och använder den fritid de har att få ihop en omfattande ideell verksamhet, är långt ifrån lätt. Hon förstår dem – när ska de ha tid att svara på långa email eller ha möten? Samtidigt, när de väl ses, känner hon tjejernas engagemang och hon vet att de är måna om resultatet. Det måste få ta tid, säger hon. Hon berättar att hon fick stå på sig när hon meddelade Statens konstråd sent i oktober att hon ville skjuta upp inspelningen ett halvår, för både hennes egen och tjejernas skull.

– Statens konstråd har sina budgetår att förhålla sig till. Men det måste ju stå i relation till att saker tar längre tid när ett projekt kräver tid från andra människors vardag.

– När man höll på med alla de där projekten i Storbritannien kallade man ofta konstnären för ”Lead artist”. Det innebär ett uttalat helhetsansvar, inte bara för den konstnärliga kvaliteten utan också att leda dem som berörs av projektet, att knyta ihop alla önskningar och krav som ett offentligt konstprojekt innebär. Utöver att vara konstnären står jag ju också som mellanhand mellan Mix Dancers och en stor statlig myndighet som har sin agenda.

Hon ska snart till Råslätt igen. Nästa steg är att färdigställa musiken som komponeras för verket av hiphop-producenten Neva Deelay (Dijle Özlem) som har arbetat med artister som Linda Pira och Mapei, i samarbete med Mix Dancers Crew. Mix Dancers ska också så småningom börja jobba med koreografin. Johanna Billing håller en liten provruta lila glas framför sig.

– Jag vet att Mix Dancers är lite oroliga för hur resultatet kommer att se ut, vi har pratat om att vi har så olika estetiker. Men vi delar frågorna som vi jobbar med. När man är helt ärlig, och lyckas hitta kärnan i det man vill berätta, då blir det ett angeläget projekt.