Konstprojekt: Ett parlament för de statslösa
TEXT: Olle Niklasson
BILD: Democratic Self-Adm. of Rojava & Studio Jonas Staal, 2015-18
I projektet New World Summit skapar konstnären Jonas Staal mötesplatser åt terroriststämplade, statslösa och svartlistade.
I Rojava i norra Syrien står en ny parlamentsbyggnad och väntar på att invigas, men så länge luftrummet över gränsen mellan Irak och Syrien är stängd är det inte möjligt.
Bakom den halvsfäriska konstruktionen ligger den nederländske konstnären Jonas Staal som skapat parlamentet som en manifestation för det demokratiska självstyre som de många olika folkgrupperna i den kurdiska regionen gemensamt strävar efter.
New World Summit Rojava är Jonas Staals femte och senaste del i ett projekt som startade 2012 i Berlin som en beställning från den sjunde Berlin-biennalen. Incitamentet var ett researchprojekt om arkitekturen skapad av parlamentsledamoten för det ultranationalistiska Frihetspartiet, Fleur Agema. Agema och Staal hade gått på samma konstskola och i skolans arkiv fann Staal Agemas examensarbete som visade sig vara en mycket detaljerad design för ett fängelse. Det speciella med fängelset var att inga interner skulle ha tidsbestämda straff utan istället flyttas mellan olika nivåer beroende på beteende: gott uppförande placerade internen på en nivå närmare frigivning, dåligt uppförande kunde resultera i att internen kunde hållas kvar på samma nivå för alltid.
Jonas Staal såg en parallell till dagens kontrollsamhälle och i sitt projekt översatte han Agemas design till arkitekturmodeller, tredimensionella ritningar, en film, en teaterpjäs och en tidskrift. Tack vare Frihetspartiets framgångar i det nederländska parlamentsvalet fick projektet stor spridning.
– Agemas konstnärliga arkitekturfantasi hade helt plötsligt blivit en kuslig representant för en politisk verklighet, men det som också störde mig under processen var hur vi som konstnärer nästan klichéartat avslöjat och kritiserat den verkligheten, men utan att presentera några lösningar på problemen vi belyste.
I en förlängning av projektet skapade Jonas Staal New World Summit som ett sätt att försöka föreställa sig hur ett öppet samhälle skulle kunna gestalta sig rent konkret. Hos Staal tog det formen av alternativa parlament för statslösa och svartlistade organisationer uteslutna från dagens demokratiska diskurser.
– Så kallade ”terrorister” skulle troligen vara inlåsta i Agemas fängelse för evigt, och jag är rädd att de flesta progressiva skulle hamna i hennes kusliga framtid om vi inte byggde allianser som ser föreställningen om fria demokratier som en möjlighet. I New World Summit för vi samman organisationer som är mål för kriget mot terrorism, och i vars namn det förs, och skapar en enad front mot ultranationalister och deras kontrollsamhälle.
Deltagarna i Berlin-toppmötet var filippinska demokratiaktivister, Azawads frihetsrörelse från Mali, representanter för den kurdiska kvinnorörelsen och olika baskiska separatister, samtliga anklagade för terrorbrott.
– Det här är rörelser som inte utgör ett hot mot demokratin, snarare är de för demokratiska för att kunna hanteras av demokratin. Det vill säga deras krav på grundläggande omorganisation av makt och kapital står i direkt konflikt mot den kapitalistiska demokratin.
Under åren som följde fortsatte New World Summit att utvecklas men inte längre inriktat på kriget mot terror utan andra former av statslöshet. New World Summit Bryssel 2014 inkluderade 25 statslösa och icke erkända folk, oberoende stater och autonoma regioner och Utrecht-toppmötet 2016 inkluderade politiska organisationer ledda av flyktingar.
2015 inleddes det aktuella projektet med den statslösa demokratin i den ursprungligen kurdiska provinsen Rojava i norra Syrien. Befolkningen i Rojava betraktar inte statslöshet enbart som en motståndsstatus utan som en förutsättning för politisk frigörelse. Självstyret i Rojava uppdrog åt Jonas Staal att konstruera ett permanent statslöst regionalt parlament – första gången New World Summit gick från temporära till permanenta konstruktioner.
Jonas Staal drar för egen del inte upp några gränser mellan vad som är konst och politisk aktivism. Själv betraktar han sig som socialistisk libertarian och säger att konst och politik visserligen är två skilda saker men att de inte kan separeras.
– Konsten har alltid varit i händerna på statsmakterna, oavsett om det har handlat om kyrkan, staten eller bourgeoisien, men det betyder inte att konstnären är maktlös. Konsten har fantasins makt, och om vi vill förändra världen måste vi först skapa en bild av den världen. Dagens ultranationalistiska krafter som styr i Europa beskrivs ofta som ickekulturella, men deras långa marsch genom institutionerna har primärt varit kulturell innan de började ta makten i Österrike, Ungern och Polen. Därför måste vi konstnärer mer än någonsin bidra till att beskriva en ny kulturell berättelse. Mitt lilla bidrag är att samla folk och kamporganisationer genom New World Summit. Vår framtid behöver nya manus, ny koreografi och nya föreställningsvärldar: konstens uppgift i den politiska kampen är att befria möjligheterna.