Konstnärens plats i staden

TEXT: Jenny Damberg

Vilken roll ska konsten spela när staden förtätas och nya bostadsområden byggs? Och vad betyder egentligen att bygga hållbart? KONSTNÄREN har pratat med konstnärer som tagit på sig uppgiften att ifrågasätta stadsplaneringen och komma med alternativa lösningar.

– DE HAR POLERAT asfalten för att den ska bli blekare och inte smälta lika lätt när den värms upp. 

Stella d’Ailly har stannat till med lådcykeln. Till vänster om henne glittrar vattnet i kanalen, under lövkronor som hösten gjort sitt allra bästa för att färglägga. Till höger tornar Norra Djurgårdsstadens sobra fasader i trä, stål och glas upp sig. När allt är klart ska här finnas 12 000 nya bostäder och 35 000 arbetsplatser. Asfalten är slående slät. Norra Djurgårdsstaden byggs för att bli en internationell förebild för hållbara och kvalitativa stadsmiljöer, och har också rönt stort intresse. 2017 tog man emot omkring 5 000 delegater från ett sextiotal länder. 

Stella d’Ailly leder föreningen Mossutställningar, som har målsättningen att tänja på begreppet offentlig konst. I Norra Djurgårdsstaden har hon tillsammans med den brittiska konstnären Holly Keasey tagit fram formen för Konstnärliga avsmyckningar, ett konstprogram om stadsdelsutveckling utifrån begreppet hållbarhet. Bakgrunden var att Mossutställningar fick ett ohållbart förslag. 2016 stod föreningen, som drivit två stora studiokomplex i centrala respektive halvcentrala Stockholm, utan lokal efter hyreshöjningar på 120 procent. 

I Norra Djurgårdsstaden är ansvaret att tillhandahålla ett kulturutbud förlagt till byggherrarna. Den fastighetsutvecklare som drev utvecklingen av de stora gasklockorna föreslog att studiokomplexet skulle kunna flytta in där, som ett led i deras vision för en kulturell hub. 

– De var väldigt, väldigt måna om det. De var otroligt imponerade av vad vi hade gjort tidigare, sa de. Så de erbjöd oss en lokal – till marknadshyra. Och det är ju omöjligt, säger Stella d’Ailly. 

”Hållbarhet är ett trendord. Det gör ibland mer skada än nytta. ” 
_{Stella d’Ailly, Mossutställningar} 

PÅ VILKET SÄTT Norra Djurgårdsstaden egentligen är hållbart är något som så många har frågat sig att Stockholms stad har känt sig manade att anlita en kommunikationsbyrå för att jobba på budskapet. Byrån A Beautiful Soup, som leds av det tidigare centerpartistiska stadsbyggnadsborgarrådet Per Ankersjö, marknadsför sig med att man tycker att ”det är viktigt med hållbarhet – och att den även måste vara ekonomiskt hållbar”. 

– Hållbarhet är ett trendord. Det gör ibland mer skada än nytta. För det första: Vad menar man? Ska det vara socialt, ekonomiskt eller ekologiskt hållbart? Och om man pratar om exempelvis ekonomi: För vem? Vem har råd att bo här? säger Stella d’Ailly. 

Radhusen vid kanalen såldes för 14 miljoner per styck. Hyran för en etta på 54 kvadratmeter är drygt 10 000 kronor i månaden. Den miljömässiga profilen har också luckor. Bland annat står Fortums kolkraftverk i Värtahamnen, ett verk som står för en tredjedel av huvudstadens totala koldioxidutsläpp och som beräknas vara i drift till åtminstone 2022. 

– Medellönen för konstnärer är 13 000 i månaden. Det är därifrån jag kommer. Men det gäller inte bara konstnärer, alla låginkomsttagare i Stockholm är hotade idag, säger Stella D’Ailly. 

Den ohållbara ekonomiska situationen, där allt och alla som inte har stora ekonomiska resurser trängs undan, födde idén till det program hon och Holly Keasey har tagit fram och som inbegriper arbeten av bland andra Sara Söderberg och Newton Harrison, tillsammans med nyligen bortgångna hustrun Helen, en pionjär inom social och miljömedveten konst. 

– Konstnärliga avsmyckningar utgår från frågor om vilken roll konsten kan spela när man bygger nytt, annat än att en procent ska gå till den fysiska miljön, säger Stella D’Ailly. 

EN STARK UTVECKLING inom den offentliga konsten, både i Sverige och internationellt, är att gestaltning inte bara ses som utformning av ett fysiskt konstverk, utan som en process där platsen, invånarna och de sociala relationerna integreras, konstaterar Statens konstråd i rapporten Den offentliga konstens roll för boendemiljöer (2017). 

Statens konstråd, och vissa kommuner, arbetar i dag strategiskt för att få in konstnärer tidigt i processerna för att möjliggöra att konsten tar ett större grepp och kan integreras i en helhetsgestaltning i stället för att bara ställas på plats det sista som görs, berättar Joanna Zawieja, arkitekt vid Statens konstråd. 

– Statens konstråds uppdrag är att stärka konstnärens roll i samhällsbygget och att stärka konsten i våra gemensamma rum. Ur det perspektivet är vårt engagemang i att engagera konstnärer i stadsbyggnadsprojekt ett sätt att skapa nya plattformar för konst, bredda antalet uppdrag och att stärka gestaltningen av våra offentliga rum. 

För tillfället arbetar Statens konstråd på uppdrag av regeringen med att utveckla arbetsmetoder för tillämpning av enprocentsregeln, som i dagsläget snarare praktiseras på promillenivå, när staten bygger. 

”Det skapas en öppenhet, och ibland kanske en nyttig friktion, när en aktör plötsligt inte sitter fast i byggprocessens alla stuprör.”
_{Joanna Zawieja} 

– Här finns stora möjligheter både för framtida konstuppdrag och för mer strategiska samarbeten mellan konstnärer och andra professioner, säger Joanna Zawieja. 

En fördel som Statens konstråd lyfter fram med konstnärer i planprocesser är att konstnärer både kan tillföra nya perspektiv och öka utrymmet för innovativa lösningar. 

– Jag skulle inte säga att det är konstens syfte att leverera innovativa lösningar. Men visst uppkommer det sidoeffekter. Det skapas en öppenhet, och ibland kanske en nyttig friktion, när en aktör plötsligt inte sitter fast i byggprocessens alla stuprör. Det här skulle säkert också vara fallet om vi engagerade en författare, läkare eller kock att delta i ett stadsutvecklingsprojekt, säger Joanna Zawieja. 

Som ett exempel på ”innovativa lösningar” nämner hon konstnärerna Sofia Sundberg, Karl Tuikkanen och Ingo Vetters minneslandskap över Kirunas rivna hus i Gruvstadsparken, uppfört av rivningsmassorna som annars hade behövt forslas bort och detoneras. Joanna Zawieja har i era projekt arbetat med konstnärer som verkat i nära samarbete med boende och civilsamhälle. Ett exempel är Johanna Gustafsson Fürst, som i två år befunnit sig på plats i Karlskrona och arbetat med verket Kollektiva kroppen där hon bokstavligen sätter ljus på bostadsområdet Kungsmarken. 

– Där har hennes och hennes lokala samarbetspartners arbete lett, vid sidan av ett 36 meter högt konstverk, till att trafikåtgärder genomförs, som de boende försökt få igenom under längre tid, berättar Joanna Zawieja. 

”Många konstnärer har de senaste åren engagerat sig för att stärka invånarnas röster i stads­ utvecklingsprocesser”, skriver ni på hemsidan. Man kan ju fråga sig varför det är konstnärernas uppgift. Hur har det blivit så? 

– Det är inte konstnärernas uppgift. Men med det sagt, så arbetar många konstnärskap sedan decennier med att engagera sig i sociala processer eller lyfta ett områdes befintliga värden, värden som riskerar att gå förlorade i den sortens aggressiva exploatering som vi idag kan se svepa över Sverige på många platser. 

STADSBYGGNAD ÄR INTE bara en fråga om stad i konkret mening. Det finns många exempel på hur konstnärer, och grupper av konstnärer, gjutit nytt liv i befintliga och nedlagda lokaler på mindre orter, inte minst gamla bruk och fabrikslokaler. Inom gentrifiering är konstnärer och andra kreativa yrkesgruppers närvaro en nyckelfaktor när områden går från lågstatus till hippa. Catharina Thörn, lektor i kulturvetenskap vid Göteborgs universitet, har i böcker och artiklar bland annat lyft frågan om man som konstnär, eller kritisk akademiker, kan undvika att bli en nyttig idiot eller ett alibi och därmed en del av de maktstrukturer man egentligen vill förändra. 

Svaret är inte givet. Men att inte göra någonting är inget alternativ, säger Stella D’Ailly i Norra Djurgårdsstaden. 

– Det är frågan om vilket samhälle vi vill leva i. Som tänkande personer, som konstnärer och skribenter kan vi inte bara låta det som pågår hända. Vi måste bidra till diskussionen om vilket samhälle vi ska bygga. 

– Vad vi gör här har betydelse på sikt. Det går inte att kvantifiera bara utifrån vad som händer just här, säger Holly Keasey. 

Någon mil sydost om Norra Djurgårdsstaden ligger 1940-talsförorten Hökarängen, som med sitt bilfria centrum kom att bli stilbildande för planeringen av nya förorter i Sverige. Här finns sedan 2004 Konsthall C, grundad av konstnären Per Hasselberg och Hökarängens stadsdelsråd, en samlingsorganisation för ideella föreningar i området. År 2015 tog konstnären Jens Strandberg över som en av verksamhetsledarna för konsthallen, och de senaste åren har han också arbetat med projektet Bomassan. Inom ramarna för Bomassan har man bland annat uppfört ett grannskapskontor i centrum och skapat förutsättningar för unga på orten att producera en gratis lokaltidning. 

– Hela projektet använder sig av konst i dess många former för att ta sig an politik och demokratifrågor, men utan mätbara krav kring vad det har haft för effekt. Jag är övertygad om att projektet har haft en effekt, men på det där krångliga sättet, på det lekfulla och konstvärdiga sättet, på det där sättet där man tar sig an något man bryr sig om och försöker testa andra sätt att prata om det än vad en tidigare gjort, säger Jens Strandberg. 

Själv har han aldrig bott i Hökarängen. 

– Inom projekt som till exempel Bomassan, när man jobbar med konst som syftar till att skapa gemenskaper, lär man känna fantastiska människor men också många som man inte delar samma världsbild med. För mig personligen har det varit viktigt att kunna ”gå till jobbet”, för att samtidigt kunna slå av, gå ut på helgen, utan att vara i jobbet. 

EN DOMINERANDE IDÉ inom stadsbyggnad idag är att bygga just stad. Det påverkar områden som Hökarängen, som planerades utifrån en grannskapsplanering som också rymmer mindre skogspartier och grönområden. Dessa är högintressanta när staden ska förtätas. 

– Idealet för många är att bo i innerstaden, så det man gör är att försöka förtäta staden, ofta genom att skapa dyra lägenheter. Just nu bor jag i New York, där jag tycker att det är synd att man ofta inte ens kan ta sig till ett litet grönområde utan minst 40 minuters promenad. För Bomassan har det varit viktigt att undersöka grönområdena och det som finns där. 

Bomassan har försökt främja konstnärliga praktiker som uppmuntrar till socialt engagemang. Personligen är Jens Strandberg intresserad av konstens sociala förmåga att påverka samhällsutvecklingen och att skapa projekt, samarbeten och nätverk utanför konstinstitutioners väggar. 

– Jag tror definitivt att konstnärer spelar en central roll i att skapa dessa sammanhang. Det i sin tur är väsentligt för att ifrågasätta samhällsfenomen, normer etcetera. Men också viktigt för att skapa en föreställning om hur vi vill bo tillsammans i framtiden. 

I många fall kokar de befintliga boendes perspektiv ner till att det inte är någon bra idé med renoveringar som leder till kraftigt höjda hyror. Inte heller förtätning på bekostnad av ett områdes befintliga grönska gynnar på något omedelbart sätt dem som redan bor där. Är det riktigt att påstå att konstnärernas roll inom stadsplanering främst handlar om att säga nej, frågar jag Jens Strandberg. Nej, blir svaret. 

– Jag skulle nog hellre säga att konstens och konstnärernas roll skiftar beroende på situation. För mig är konstnärers roll inte att säga nej, utan snarare att ifrågasätta vad förändringar kan leda till. För mig är renoveringar, restaureringar och stadsutveckling i sig inte fel, de flesta vill ha bättre boende, hem som fungerar, levande grannskap och nära till vård, skola och så vidare. Det som konstnärer ofta är noga med att påpeka är vad renoveringar och så vidare ofta leder till: högre hyror, tvångsutflyttningar med mera. Där tycker jag att konstnärer, men också invånare generellt, måste säga nej. 

BILDER:
Toppbild: JOHANNA GUSTAFSSON FÜRST Kollektiva kroppen, Mellanstaden, Karlskrona, 2018. FOTO: RICARD ESTAY
2. Flygfoto Norra Djurgårdsstaden. FOTO: LAUREN BON/THE METABOLIC STUDIO 
3. BERND KRAUSS Framtidens tegelsten, Bomassan, 2018. FOTO: PELLE PIANO