Om en båt – ett samtal mellan två skulptörer

TEXT: Beth Laurin

BILD: Beth Laurin

När skulptören Beth Laurin såg kollegan Lars Kleens Båt på Kummelholmen utanför Stockholm blev hon tagen. I ett möte samtalar konstnärerna om tankeprocesser, tekniska detaljer och närvaron av livet och döden i hans konst.

Beth Laurin: Vi sitter vid din skulptur Båt, i detta mycket speciella rum som har vissa proportioner, och jag undrar hur du tänkte när du kom in här första gången när det var helt tomt. Hur började du? Från idé till realisering.
Jag tänker på ett citat av Stig Dagerman som du valt att ha med i din bok:

”[...] Sedan konstruktionsproblemet, det konstnärliga problemet. Jag vill se hur mycket min talang mäktar, den som jag är dömd att ständigt tvivla
på utom i några sällsynta ögonblick när jag högt över min egen förvirring tycker mig skymta en båge, djärvare än jag vågat hoppas.”

Du känner igen dig i det förstår jag.


Lars Kleen: Ja. Det är otroligt fint!


BL: Ja! Och skulpturalt! När jag fick se Båt blev jag helt tagen. Främst blev jag drabbad av det starka konstnärliga uttrycket, men jag blev också mycket intresserad av hur du hade gått tillväga: skapelseprocessen – tankemässigt, för att inte tala om praktiskt och tekniskt. Hur abstrakt var det från början?


LK: Abstrakt – hur menar du då?

BL: Hur konkret idé hade du? Ville du göra just Båt redan innan du såg lokalen?

LK: Ja, jag hade börjat med den idén, som växte sig allt starkare, och jag hade en modell. Vissa grejer kommer till långsamt, men den här kom nästan direkt. Jag gjorde ett prov med en ribba som jag vred 180 grader, mer på lek, inte lek direkt, men jag ville prova och så jag hade lite tur. På brädan satte jag båtspant och tände på idén, men det händer väldigt sällan att det går så fort.

BL: Så du hade börjat med båtidén?

”Den vrider sig i kamp och det är otroligt vackert – och mycket  drabbande! Den är en  symbol för att konsten är en motståndsrörelse!”

Beth Laurin

LK: Jag hade vissa teman som jag har hållit på med, det är hus och det är båtar som har funnits med nästan sedan jag började.


BL: Jag är intresserad av skapelseprocessen som jag själv genomlider då och då, och då tänker jag på ett citat ur din text till denna utställning:

”Rum och verk fick tid att känna varandra på djupet. Inga hinder var i vägen. [...] allt eftersom jag såg att mina konstruktioner successivt fann sig tillrätta i den miljö de hamnat. Det jag bestämt att åtgärda blev inte av eller glömdes bort. Ett omedvetet motstånd verkade. [...] det här medvetna och omedvetna spelet som pågår i arbetsprocessen ...”

LK: Ja motståndet var – och det har ju du också varit med om – att man har tänkt en sak och så blir den aldrig riktigt av ...


BL: Om jag känner igen...!

LK: Idén ramlar av fast den kan ha varit väldigt stark från början. Då är det något som verkar i en som gör att man inte realiserar idén. Det visade sig oftast vara rätt att det bara försvann. Jag tänkte först måla om väggar och dörrar, men när jag satt här glömdes det bort.

BL: Kan man säga att du började se skulpturen framför dig när du satt i det här rummet?


LK: Ja, det kan man säga.


BL: Jag är också mycket intresserad av det tekniska. Går det att improvisera när du börjar bygga?

LK: Ja, jag visste att jag behövde göra något som motkraft till båten som ju håller på att välta. Men hur, det visste jag inte. Så stenarna och det där kom till efter hand. Modellen handlade bara om bågens vridning och de där spanten. De där långa svarta järnen kom också till i efterhand. Det var givet att jag ville ha bågen och spanten, men hur det skulle hängas upp visste jag inte från början. Jag hade väldigt många idéer om hur det kanske skulle hängas i taket eller ha stolpar som kom upp från marken. Det kan man ju kalla för en form av improvisation.

BL: Så när du börjar bygga rent praktiskt händer det saker?


LK: Ja, då händer det väldigt mycket. Därför är jag väldigt mån om arbetsprocessen, att vara delaktig i hela skapelseprocessen. Jag vill inte lämna över den till någon annan. Det föds så enormt mycket i själva arbetet. Jag började med att bygga upp stolpar med urtag för betongbågen och järnen. Sedan satte jag dit järnen och sedan stenarna.


BL: Allt det här materialet? Hade du det eller skaffade du det?

LK: Det är väldigt enkla material.


BL: Hade du till exempel stenarna? De har ju så perfekt storlek.


LK: Dom spränger på Kvarnholmen så jag valde ut lämpliga sprängstenar och tog hit. Den vridna formen, ryggraden är betong och den göt jag hemma i verkstan. Den är i sex delar. Allt är tillverkat i verkstan. Det är inte så märkvärdigt.


BL: Jo! Jag tycker att det är väldigt märkvärdigt! Och du är ingen ungdom längre!


LK: Allt är uppbyggt kring den vridna ryggraden. Jag började med att forma armeringsjärnen i verkstan, jag hade ritat båtspanten. Sedan brädlapparna en underifrån och en ovanifrån på järnen. För att de inte skulle påverka armeringsjärnen har jag sågat ur tusentals längsgående kanaler i dom.


BL: [Tyst ...] Oj ...


BL: Det är så snyggt också. Det är du väl noga med också förstår jag!


LK: Ja.


BL: Form och innehåll är ju oskiljaktiga. Så om skulpturens mångtydiga uttryck tänker jag på
en mening som Ulf Linde skrivit om dig: ”Denna mörka röst ur hans inre.” Vad känner du för den?  

”Det var en besökare här, en vän, som sa: ’Jag visste inte att du höll på så mycket med döden.’ Då blev jag väldigt förvånad!” Lars Kleen

LK: Det var en besökare här, en vän, som sa: ”Jag visste inte att du höll på så mycket med döden.” Då blev jag väldigt förvånad!


BL: För mig är Båt både liv och död. En enorm kraft som är livet; ditt liv inbyggt vill jag påstå och samtidigt döden – som vrak, som skelett. Den vrider sig i kamp och det är otroligt vackert – och mycket drabbande! Den är en symbol för att konsten är en motståndsrörelse! 

Bild: LARS KLEEN Båt, 2018