Det kan inte finnas ett svårare och bättre sätt att hantera hoten än att fortsätta skapa.

TEXT: Sofia Curman

När jag vid årsskiftet tillträdde som chefredaktör fick jag frågan vilken jag anser vara KONSTNÄRENS viktigaste bevakningsområde. Jag svarade: konstnärers rättighet och möjlighet att fritt utöva sitt konstnärskap.

Det låter som en självklarhet, men konstnärer tvingas i sin yrkesroll i högre grad än de flesta att förhålla sig till de snabba förändringarna i vårt politiska och mediala landskap, där högerextremism har tagit sig in i politikens toppskikt och nätet är en ventil för oredigerat hat.

Trots den nedslående statistiken lämnade jag mötet med en hoppfull känsla. Undersökningen visar med tydlighet att konstnärerna vägrar att böja sig för trakasserierna. En överväldigande majoritet har svarat att hoten inte har påverkat konsten. Snarare förstärkt tron på nödvändigheten i den egna praktiken. Det kan inte finnas ett svårare och bättre sätt att hantera förtryck. Författaren Bodil Malmsten (RIP) citerade i en underbar text i Dagens Nyheter för några år sedan motståndsmannen Stéphane Hessel: ”Att skapa, det är att göra motstånd. Att göra motstånd är att skapa.”I höstas gjordes en stor enkätundersökning bland KRO/KIF och Författarförbundets medlemmar om yrkesgruppernas utsatthet för hot, trakasserier och våld. För någon månad sedan blev jag inbjuden till Myndighet för kulturanalys för en förhandspresentation av resultaten. Siffrorna fick magen att knyta sig. 21 % av konstnärerna har blivit utsatta för hot, 28 % för våld och skadegörelse. För författarna är siffrorna ännu mer alarmerande. Kultur- utövare är i princip utsatta i lika hög grad som politiker. Det finns i dag inget utbyggt skyddssystem när konstnärer blir hotade. Den enskilda konstnären står ensam mot hatet. Om regeringen värnar om konstens frihet, måste hoten mot konstnärer lyftas högst upp på den politiska agendan.

Sofia Curman
Chefredaktör