Konstnärlig frihet skyddas av vår grundlag. I Regeringsformen 2 kap. listas våra grundläggande fri- och rättigheter. Redan i dess 1 § 1p står att var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor.
Grundlagen genomsyrar Sveriges nationella kulturpolitiska mål (antaget av riksdagen 2009): "Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund. Alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet. Kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling."
FN skriver i sin första rapport om konstnärliga fri- och rättigheter (2013): ”Konstnärlig kreativitet är nödvändig för utvecklingen av levande kulturer och fungerande demokratiska samhällen”. Rapporten uppmärksammar särskilt konstnärernas ojämna förhållande till sina uppdragsgivare, såväl privata som offentliga, som ett problem och ett hot mot yttrandefriheten. I linje med FN-rapporten fastslår Sverige i sitt mål för kulturpolitiken: ”Kulturen ska vara en dynamisk, utmanande och obunden kraft med yttrandefriheten som grund.”
Trots detta ramverk finns det gott om exempel på att politiker vill styra det konstnärliga innehållet vid offentligt finansierad kultur. Det är därför av vikt att de myndigheter (inklusive regioner och kommuner) som finansierar kultur antar ett regelverk för att säkra den konstnärliga friheten.
I Sverige finns det konsensus om att principen om en armlängds avstånd mellan politiken och konsten ska gälla. Alla riksdagspartierna stödjer maktdelningsprincipen om att politiker beslut om storleken på anslagen men inte över det konstnärliga innehållet, visar 2018 års kulturpolitiska enkät från www.kulturvalet.se. Men bara 15 procent av kommunerna svarar entydigt ja på frågan om de har policy för att garantera konstnärer deras konstnärliga frihet, exempelvis principen om en armlängds avstånd. Sju av tio kommuner svarar anmärkningsvärt nej på den frågan. Här finns ett gap mellan hur kulturpolitiken fungerar på kommunnivå och vad riksdagspartierna uttrycker på nationell nivå.
Principen om en armlängds avstånd handlar både om demokrati och yttrandefrihet, men även om konstnärlig kvalitet och tilltro till kunskapen. Det är sakkunniga som ska göra bedömningen och fatta besluten om offentligt finansierad konst och utställningar. På samma sätt som politiker överlämnar ansvaret om vilka böcker som ska köpas in till biblioteken eller vilka skådespelare som ska anställas på stadsteatern, ska det vara en självklarhet att konstnärliga ledare/sakkunniga har ansvaret att fatta de avgörande besluten över konsten.
Principen om armlängds avstånd formulerades av nationalekonomen John Maynard Keynes efter andra världskriget. Han ställde sig frågan om hur ett system skulle utformas så att staten kan stödja kulturen utan att den kidnappas i propagandasyfte, som var fallet i Tyskland. Keynes förslag blev att politiker ska besluta om anslagen men inte över det konstnärliga innehållet. I stället skulle institutioner upprättas på armlängds avstånd från den politiska makten. I Sverige fick vi Kulturrådet och Konstnärsnämnden.
Runt om i vår omvärld lever författare, konstnärer och kulturskapare under hot och kränkningar som beskär deras yttrandefrihet och möjlighet att vara konstnärligt verksamma. Därför har svenska kommuner blivit fristäder för författare och konstnärer som lever under hot i sina hemländer. Det finns idag ett stort antal fristäder globalt inom nätverket International Cities of Refuge Network (ICORN).
Välkommen att prenumerera på Konstnärernas Riksorganisations konstnärspolitiska nyhetsbrev. Nyhetsbrevet skickas ut cirka 4 gånger per år och ger dig en snabb översikt över aktuella politiska frågor som är viktiga för konstnärskåren. Det riktar sig i första hand till politiker eller tjänstepersoner med ansvar för kulturpolitiken på statlig, regional eller kommunal nivå.