”Liksom de flesta konstnärer har jag en rätt dålig relation till pengar.”

TEXT: Robert Stasinski

BILD: "Kiosk-Flash Back Flash Forward-Installation (7)", 2019. Courtesy Gordon Robichaux. Photo: Gregory Carideo.jpg

Alisa Grifo är konstnär med bas i New York och södra Frankrike. Hon har arbetat med det sociala konstprojektet "Kiosk" i sexton år. Projektet består av en fysisk butik i vilken hon säljer och visar objekt som hon hittat under sina många resor och möten med människor över hela jorden. Med referenser till både Duchamps readymades och popkonstens blandning av kommers och konst betraktar hon projektet som lika delar konst, antropologi, företag och communityarbete.

Vad är Kiosk och hur började det?

– Kiosk startade 2005 som ett projekt i syfte att visa och sälja vardagliga föremål från hela världen, som jag hittat. Med tiden utvecklades det till något mer. Nu skapar vi i huvudsak verk som en sorts respons på olika platser och deras relationer och historia. Vi använder olika föremål och artefakter som vårt konstnärliga medium. Vi söker efter unika, kreativa uttryck i olika former och visar objekt vars yttersta mål är att uppmuntra människor att stanna upp, se och ta in omgivningens skönhet, vare sig det är något alldagligt eller ovanligt.

Vilken relation har du till pengar genom att driva detta projekt som ser så kommersiellt ut för en utomstående och vad vill du dela med dig av från dina erfarenheter med andra konstnärer?

– Liksom de flesta konstnärer har jag en rätt dålig relation till pengar. Jag vill egentligen bara göra min grej, men Kiosk är i den meningen unikt eftersom att göra min grej å ena sidan innebär att vara kreativ och arbeta som konstnär, men å andra sidan utför jag mitt dagliga brödjobb genom att driva ett företag. Projektet är uppbyggt som en enskild firma, en kommersiell enhet, som vi vill alltid ska vara självfinansierad. Detta är dock lite problematiskt eftersom vi i vår balansräkning står som en ideell verksamhet. Allmänheten finansierar oss genom att köpa de varor vi säljer, och det innebär för mig att vi får ett slags stipendium för att utföra vårt konstnärliga arbete varje gång de genomför ett köp. Det blir som mikrostipendier.

– Allt detta skiljer sig verkligen inte från att producera och sälja konst, egentligen. Konst är trots allt en vara. Men vårt modus operandi med Kiosk – det kommersiella – är i verkligen oacceptabelt i konstvärldens ögon. Detta skapar problem händer här och nu och vad som för mig är det mest betydelsefulla ögonblicket i mitt liv, hittills. Jag fokuserar på att känna den förändring som vi är inne i så att jag bättre kan tackla den. Att resa runt världen som jag brukade är ju inte längre ett alternativ, men redan flera år före pandemin kände jag av klimatkatastrofen så där jag nu befinner mig är en naturlig följd av det som hänt.

– Miljön är prio ett. Jag har känt detta i många år och tänkt att, okej, jag måste verkligen ändra på vad jag gör, annars kommer jag inte att känna mig tillfreds med mig själv. I slutändan förändrade jag inget utan bara körde på, tills världen signalerade att det inte längre gick. Det är dags för förändring och för någon som mig som var miljöaktivist som ung, vad väntar jag på, liksom? – Vad beträffar min konst och mitt skapande så kommer även de delarna att följa med på min och till och med ibland förvirring och konflikter, både känslomässigt och logistiskt. Dock skapar det också en viss autonomi eftersom vi inte är beroende av konstens bidragssystem och av att ständigt söka nya stipendier. Vi kan liksom köra båten på full gas, och när allt kommer omkring kan vi göra och säga vad vi vill utan en enskild organisation som vi är beroende av. Snarare är det ett helt gäng människor som man skulle kunna kalla för kunder eller så kan man tänka på dem som bidragsgivare av mikrostipendier.

Hur ser framtiden ut för dig när pandemin fortfarande paralyserar delar av samhället, liksom de enorma utmaningarna med klimatförändringar som samhället står infor? Vilka är dina förhoppningar och rädslor?

– Jag försöker just nu att inte tänka på mitt framtida arbete, utan istället fokusera på det som förändringsresa. Och visst är det läskigt med denna ofantliga omställning som behövs i världen på alla nivåer, men samtidigt har världen alltid varit i konstant förändring. Pandemin är ett gupp på vägen, visserligen något större än vanligt, då vi känner av dess globala påverkan nästan likt ett världskrig och blir påverkade på de mest oväntade sätt. Mitt hopp för framtiden är att planeten tar sig ur krisen snabbt och i rätt riktning! Om människor vill hänga kvar här på jorden kommer vi nog att lyckas göra det.

Robert Stasinski