Dekolonialisering med fantasi

TEXT: Nora Hagdahl

Moa Sandström, nybliven doktor i Sámi dutkan/samiska studier på Umeå universitet berättar för KONSTNÄREN om sin avhandling Dekoloniseringskonst: Artivism i 2010-talets Sápmi, om konstens roll i en större politisk kamp.

Din avhandling handlar om sambandet mellan aktivism och den samiska samtidskonsten. Till att börja med, kan du berätta vad din forskning visar om den samiska konstscenen? Kan man tala om en samisk konstscen och i så fall hur ser den ut? Hur arbetar konstnärer idag med den samiska traditionen i samtidskonsten?

– Precis som alla konstscener så det kan vara lite svårt att generalisera, det finns helt enkelt inte en samisk konstscen och den är ju inte homogen på något sätt. Men något som många samiska konstnärer gjort de senaste åren är att de har varit tydliga med att lyfta olika samhällskritiska perspektiv med konstnärliga metoder eller genom sin position som konstnär. Om man ska prata om tendenser i den samiska samtidskonsten i ett brett perspektiv just nu och utöver detta, så kan man se att många gärna signalerar sin samiska tillhörighet med en stolthet och självklarhet och på så sätt uppmanar andra att stå upp för sin samiska kultur. Om man ställer det mot den historiska bakgrunden, att det varit en enorm stigmatisering av det samiska, blir ju det i sig en motståndshandling i vissa sammanhang.

– En del konstnärer arbetar med duodji, antingen direkt eller genom att på olika sätt ”tweaka” det traditionella hantverket. Det är många samiska konstnärer som skapar olika tillspetsade nytappningar av kläder, verktyg eller mönster och symbolspråk. I bildkonsten blir användningen av kulturella markörer ett sätt att berätta att ”det här är något som är samiskt och berör det samiska”. Sedan finns konstnärer som medvetet jobbar med samisk traditionell kunskap i förhållande till ett visst konstnärligt material, en metod eller i de berättelser som ett verk genererar.

– Något som återkommande lyfts fram som en väsentlig aspekt av samisk tradition är den odelbara relationen mellan människa och natur, eller natur och kultur. Berättelser om samspelet mellan natur och kultur kan här ses som ett uttryck för eller ett utforskande av samisk tradition. Detta kan ta sig uttryck på många olika sätt, i materialanvändning eller i vilka konstnärliga metoder man använder sig av. Det kanske inte utifrån uppfattas som samisk kultur direkt, eftersom det inte innehåller lika tydliga kulturella markörer, utan istället blir samiskt traditionella, filosofiska perspektiv snarare inbakade i verket.

I avhandlingen berättar du hur konsten varit ett sätt att synliggöra samiska kritiska perspektiv på samtiden, på vilka sätt och vilka frågor har varit viktiga?

– Jag tänker att det är genom att ta plats på traditionella konstarenor, men också på barrikader, sociala medier eller i traditionell media. Sedan vilka frågor har varit viktiga, ja du … Om man ska nämna tre gigantiska och överlappande frågor gäller den första land och handlar om rätten att vara med och fatta beslut om hur vatten och land i Sápmi ska behandlas. Det är en av de största frågorna när det kommer till relationen mellan Sverige och Sápmi.

Med den tilltagande exploateringen som pågår så förstörs både kulturhistoriska landskap och tillgångar till levande naturområden. Detta är en pågående och aktuell realitet som är påtaglig för många. I samband med klimatkrisen blir detta ännu mer påtagligt.

– Den andra frågan för många konstnärer är att förändra den svenska historieskrivningen, att reformera den historiska och samtida bilden av Sverige och dess relation till Sápmi, där samiska perspektiv länge har varit mer eller mindre frånvarande. Här ingår ju det historiska och nu pågående fråntagandet av land, men också fråntagandet av kultur, fråntagandet av identiteter, av språk och så vidare.

– Sen, som ett tredje spörsmål har många konstnärer det senaste decenniet börjat lyfta frågan om kolonialism. Man förstår relationen mellan Sápmi och Sverige som en kolonial relation för att både historien och samtiden ska bli begriplig. Oavsett om man beskriver den här relationen som explicit kolonial eller inte sätter det ordet på att den samiska historieskrivningen och den svenska självbilden står i stark konstrast till varandra, där exempelvis många upplever att nationers gränser är ganska självklara och att Sverige i mångt och mycket symboliserar jämlikhet, vurmar för mänskliga rättigheter och har en god miljöhänsyn. Relaterat till detta lyfter många också, både direkt och indirekt, detta monumentala osynliggörande av svensk kolonialisering av Sápmi. Osynliggörandet är i sig en del i den svenska kolonialismens framgångssaga.

Ser du tendenser att knyta antikoloniala röster i Sverige från Sápmis håll med antikoloniala rörelser ute i välden med samma agenda?

Osynliggörandet är i sig en del i den svenska kolonialismens framgångssaga.

– Ja, absolut! Det är jättetydligt att dekolonialiseringsdiskussionen som pågår i Sápmi, både i konstvärlden och utanför den, står i relation till den diskursen på ett globalt plan. Många av de här konstnärerna jobbar tillsammans med andra kolonialiserade grupper, den globala urfolksvärlden, men också olika progressiva rörelser, antiförtryckande rörelser, feministiska, queerfeministiska, icke-vita och vithetskritiska, antirasistiska rörelser och även miljö- och klimatrörelsen.

Mer generellt, vad tänker du om konstens kraft för förändring av samhället i stort? Vad har konsten för betydelse i en politisk och social rörelse?

– Den konstnärliga aspekten blir ju det som på något sätt levandegör den mer konkreta, politiskt samhällsförändringssträvande frågan. Konsten spelar ju på helt andra arenor än vad en politisk skrivelse, debattartikel eller, för den delen, forskningsrapport gör. Konsten anspelar ju inte bara på intellektet, den har ett definitivt emotionellt element. Politisk konst verkar ju för att väcka känslor för en fråga, inte bara ett intellektuellt resonemang. Jag tror också att konsten har möjlighet att väcka solidaritet för en fråga, eftersom man oavsett vem man är och vad man har för erfarenhet och referensramar kan man känna igen sig i någon aspekt av ett verk på grund av dess abstraktion.

– Sen handlar ju dekolonialisering om att framföra en antikolonial kritik och att blottlägga kolonialismens strukturer, men lika mycket om att försöka skapa en annan värld. Där tänker jag mig att inte minst den performativa konstens lekfullhet är absolut väsentlig för att kunna bygga visioner om att en annan värld är möjlig genom att man kan försätta sig i ett tillstånd där förställningen om en annan värld blir sanning. Genom att agera som att tillståndet redan är här kan man utforska vad den här andra välden öppnar för möjligheter. Jag tänker här på ett verk av Jenni Laiti och Outi Pieski, som handlar om samisk självbestämmanderätt till land, som är med i avhandlingsprojektet.

Berätta mer om det!

– Bakgrunden är samernas självbestämmanderätt som idag är reglerat i grundlagsstiftningen i Sverige. Men det finns en mycket stark politisk tendens i Sverige att frikoppla natur från det här självbestämmandet, så att samerna bara har självbestämmanderätt till sin kultur, vilket i praktiken innebär att det finns ett sameting som får en liten sketen budget som de kan pytsa ut på språk- och kulturrelaterade projekt, men inte har självbestämmande kring marken och man får inte vara med i beslutsfattande processer kring hur marken ska användas.

– Den här dikotomin mellan natur och kultur är ju något som västvärlden, Sverige inkluderat, har hållit på med ganska länge. Tanken att natur och kultur inte skulle ha med varandra att göra är ur ett samiskt perspektiv helt bäng! Hur som helst så har Jenni och Outi skapat ett performanceverk där de utgick från att det finns samiskt själv-bestämmande över marken. Projektet laborerar då med frågan om hur det förvaltas. De samlade perspektiv och intervjuade en massa personer gällande hur ett samiskt självbestämmande skulle kunna tänkas se ut. Detta tycker jag säger mycket om vad konstens potential är och hur -konsten kan användas i ett dekolonialiserings-arbete.

Fantasins kraft.

– Ja, sannerligen.