Arbete pågår
TEXT: Bo Madestrand
BILD: Gustav Karlsson Frost
Gudomlig inspiration, hårt arbete – eller AI-promptar? Hur får dagens konstnärer och formgivare sina idéer, och hur går de från tanke till handling? Bo Madestrand har talat med tre konstnärer med skilda praktiker om deras kreativa process.
Det var uppfinnaren Thomas Edison som sa det först: Genialitet är 1 procents inspiration och 99 procents perspiration. Det är en tankemodell som stämmer väl överens med samtida teorier om att det krävs minst 10 000 timmars övning innan man blir riktigt bra på någonting, oavsett om det handlar om att steka pannkakor eller måla akvareller.
Eller som målaren Chuck Close en gång uttryckte det: ”Inspiration är för amatörer – resten av oss bara sätter igång och börjar jobba.”
Öva, öva, öva och någonting bra kommer till slut att uppenbara sig. Men det finns förstås också åtskilliga exempel på motsatsen – de oupphörligt kreativa musiker, skådespelare, formgivare och konstnärer som till synes utan ansträngning trollar fram mästerverk efter mästerverk ur tomma luften.
Idag finns naturligtvis också en tredje väg: AI. När idétorkan slår till är det bara att fråga sin digitala assistent om hjälp, och vips spottar den fram förslag efter förslag på kreativa lösningar. Risken är förstås uppenbar: att man som utövare förlorar sitt konstnärliga DNA, det där unika personliga uttrycket som drev en att börja arbeta med kultur från allra första början.
Under den postmoderna eran utgick många konstnärer från en filosofisk diskurs, där tänkare som Jean Baudrillard och Michel Foucault var viktiga influenser. Därefter följde den relationella estetiken, då sociala möten och relationer premierades över intellektualisering.
Under det mer radikala 00- och 10-talet dominerade istället en identitetspolitisk konst, då det personliga blev politiskt under intryck av feministiska och queervetenskapliga rörelser och teorier.
Idag saknas den typen av övergripande teoribyggen. Vad vi däremot har sett är ett nyväckt intresse för handens avtryck och ett småskaligt, lokalt förankrat engagemang. Samtidigt ger den snabba teknikutvecklingen obegränsade möjligheter att söka inspiration och skapa verk på digital väg – som i den kortlivade flugan med NFT:er (non-fungible tokens, digitalt framställda och distribuerade verk).
Så hur arbetar dagens konstnärer? Börjar de med en färdigformulerad idé som sedan gestaltas i fysisk form i ateljén? Eller låter de slumpen och tillfälliga infall lotsa arbetet framåt? Och hur skiljer sig arbetet i dagens högteknologiska samhälle från förutsättningarna i 1400-talets Florens eller det tidiga 1900-talets Paris?
För att få klarhet i de frågorna vände jag mig till tre konstnärer och formgivare som var och en arbetar i vitt skilda genrer och material.
Isa Andersson är utbildad designer vid såväl Beckmans som Konstfack och har ritat produkter för företag som Design House Stockholm. Men i sin praktik har hon alltmer rört sig åt konsten, med utställningar bland annat på Galleri Duerr i Stockholms gallerikvarter.
När jag besöker henne i ateljén vid Skanstull befinner hon sig mitt i arbetet med ett än så länge hemligt offentligt uppdrag. Det är ett rejält kliv upp i skala jämfört med de handgjorda klädkrokar i glas som hon säljer på sin hemsida.
Men med sin dubbla bakgrund i konst och design känner sig Isa Andersson inte låst vid något givet material eller uttryck. Designprocessen har lärt henne att problemlösa, oavsett uppdragets art och omfattning.
– Jo, säger hon, designprocessen är annorlunda än den traditionella konstnärliga processen. Det passar mig ganska bra. Jag tror inte på tanken om det ensamma geniet, mina verk föds genom samtal och research. Det är en sorts socialantropologi där jag iakttar och analyserar folks sätt att leva. Men som designer störde jag mig på att alltid behöva lösa problem. Som konstnär kan jag närma mig det som skaver och är obekvämt, jag tycker att obehag är inspirerande och stela stämningar kittlande.
Som medlem av det punkfeministiska kollektivet Misschiefs har Isa Andersson ofta bearbetat känslor av otrygghet och utsatthet med verk som har en samhällskritisk udd.
Ett av hennes tidiga, uppmärksammade verk är en vanlig dörrnyckel som slipats till en vass dolk.
– Ja, den var en del av mitt examensarbete och utgick från research och intervjuer med människor om hur de kände sig hotade och otrygga i det offentliga rummet på natten. Sedan tog själva verket bara en minut att göra. Men ibland arbetar jag tvärtom, jag utgår från ett material och ser vilken form det kan ta.
Ett av de material som fascinerat Isa Andersson är glas. Hon har bland annat gjort vägkoner i transparent glas, köttkrokar och spikklubbor i massivt glas samt repstegar där själva stegen är gjorda av tunna, runda glasrör. I hennes händer kan glaset vara såväl massivt som bräckligt, elegant som robust.
– Många gånger känns det som att jag inte väljer materialet, utan att materialet väljer. Jag utgår från dess egenskaper, och därefter hittar jag uttrycket, säger hon.
Hur går du från idé till verk?
– I början av ett projekt försöker jag ta en vecka då jag går på en massa utställningar, tar andra vägar genom stan och träffar andra människor, för att öppna upp det tredje ögat. Därefter kan jag rikta blicken mot det jag vill se – och inte se. Sedan är det bara att och gå ner i källaren och nöta och stöta idéerna. Jag skissar i datorn, skriver och bygger fysiska modeller. Jag gör många varianter, alldeles för många, och sedan börjar jag sålla. Presenterar dem för olika personer och involverar dem i processen.
Det låter som ett krävande socialt arbete?
– Ja, jag är egentligen inte särskilt social, jag vill bara ligga hemma i min säng, vara deprimerad och inte gå ut. Att möta folk i processen är absolut en överlevnadsstrategi, jag är rädd att kreativiteten ska självdö. Men det är svårt att få seriös kritik, ingen vågar vara kritisk på riktigt. Jag vill jättegärna ha det, jag tycker att projektet blir bättre då. Det finns en risk att man fastnar i vad man tror att man håller på med. Att brinna för det man gör är livsfarligt. Man måste ha en skepsis till sitt arbete. Många kreativa personer brinner ut – de kräver mycket av sig själva utan att få så mycket tillbaka.
Hur vet du när ett projekt är färdigt?
– När jag gjort mängder av modeller, bantat ner och spetsat till idén så mycket att jag känner att den håller. Sedan går arbetet väldigt fort. Jag blir alltid klar två veckor för tidigt. Jag gillar att vara klar före deadline, för att hinna jobba med finliret, ramverket – texter, installationen, verknamnen. Det är fint att ha den tiden för att verken ska bli starkare.
Jan Håfström behöver kanske ingen närmare presentation. Sedan 1960-talet är han en av landets mest uppburna konstnärer med utställningar såväl på Venedigbiennalen som på Moderna museet. Nyligen visade SVT en uppmärksammad dokumentär om hans liv och verk.
Precis som seriefiguren Mr Walker – mer känd som Fantomen – är han en kameleont som iklätt sig flera konstnärliga identiteter. Från 60-talets porträtt och mytiska skogslandskap till 70-talets objekt i trä och återvunna material till 00-talets målningar av den gåtfulla Mr Walker.
När jag träffar Håfström i ateljén i Liljeholmen är han mitt uppe i arbetet inför sin stora utställning på Moderna museet i höst. Ateljén är som en spelplan, där han flyttar runt verken i ständigt nya kombinationer. Några dagar tidigare har vi talat om hur hans barndom påverkat hans bildvärld för en intervju i tidningen Konstguiden, nu handlar samtalet istället om den konstnärliga processen.
Jan Håfström plockar upp en liten trasa från golvet.
– Mitt projekt Loggbok (2004) började just med att jag hittade sådana här trasor i ateljén som jag samlade ihop. De var ett slags spill från målningarna som blev nya målningar. Jag förstod plötsligt att jag hade ett verk och samlade ihop dem i en bok. Det är fortfarande ett av mina bästa verk.
Genom att gräva där han står, mentalt såväl som fysiskt, får Jan Håfström ständigt impulser till nya verk:
– Ja, det uppstår nya verk hela tiden. Jag kan börja med dem på landet, sedan tar jag in dem till stan så de får bekanta sig med verken här. Häromdagen hittade jag några stora plåtskivor bakom ladan och la upp dem i en hög på varandra. Det är ett material jag aldrig har jobbat med förut, och jag fick en underlig känsla av att det skulle kunna bli något. Jag tänkte klippa i dem med en plåtsax och se vad som händer. Så kan det gå till.
Som en läsande och skrivande person får Jan Håfström många impulser från litteraturen. Men lika väl kan det alltså vara ett material som pockar på.
– Det är svårt att veta var gränsen går. Det verbala språket är inte alltid till så stor hjälp. Jag kan se saker som berör mig utan att veta varför. Då får jag vänta in dem. Ofta är det gamla minnen som dyker upp. Det finns en tröst och en vila i det. Erik Lindegren skriver någonstans i Mannen utan väg om att sätta ihop det man haft sönder, den tanken blev viktig för mig.
Vi stannar till framför en ornamenterad spegelram som Håfström målat om och fyllt med små dödskallar.
– Jag hittade den på en loppis och visste omedelbart att den skulle kunna bli ett verk. Den påminde om någon bild jag sett av ett lerigt fält. Jag tog bort spegeln och fyllde ramen med jutesäckar och små dödskallar för att ge den en rituell utformning, som ett altarskåp. Det makulerade och det trasiga är alltid intressant.
Tobias Bradford arbetar i en skulptural tradition med rötter såväl i P.O Ultvedts och Jean Tinguelys kinetiska konst som i 1800-talets skräcklitteratur. Med sina lågteknologiska verk för han en kritisk diskussion om människans relation till maskiner och konstgjord intelligens.
Vi träffas i hans ateljé i en labyrintisk gammal korvfabrik i Slakthusområdet, där han sitter omgiven av sina mekaniska skulpturer. Det surrar, skrapar och raspar när de rör sig med knyckiga rörelser. Här finns såväl en hundliknande skulptur som vaknar till när man rör sig i rummet som en konstrobot som gör egna teckningar baserat på vad den ser genom sitt kameraöga.
Har man spelat spelet Five Nights at Freddy’s eller sett klassiska filmer som Metropolis och Blade Runner är det lätt att låta fantasin skena iväg. Men för Tobias Bradford utgör de mekaniska figurerna ett hemtrevligt sällskap när natten faller över Slakthusområdet.
Det är också genom att umgås med de egna verken som Bradford kommer fram till nya idéer:
– Att vara i ateljén omgiven av mina grejer och se hur de interagerar med varandra ger mig inspiration till nya verk. Jag försöker hitta på nya sätt som de kan överraska mig på, de är oberäkneliga och har en inneboende agens – eller liv, om man vill kalla det så. Jag kan sätta igång en process och ge förutsättningarna, men resultatet blir oberäkneligt.
Förutom Jean Tinguely och P.O Ultvedt nämner Bradford även Paul Thek och Rebecca Horn som viktiga influenser. Ingenjörskonst och avancerad teknik intresserar honom mindre.
– Jag har ingen bakgrund i ingenjörskapet. Som barn hängde jag mycket i min morfars verkstad i Lundby, där han byggde modellplan. Där kunde jag bygga saker, men det handlade mer om att plocka isär hushållsapparater och se vad som händer än att uppfinna saker. Jag har fortfarande infallsvinkeln att det jag håller på med är en lek. Jag utforskar tekniken för att se vad som går att göra med så enkla och billiga medel som möjligt. Jag testar mig fram på ett impulsivt sätt, jag vill att saker ska hända fort och bränner många kretsar längs vägen. Jag gillar ett rått uttryck, tekniken ska få vara som den är, men jag lägger mycket tid på de kroppsliga delarna, som hår och naglar. Det är viktigt att skulpturerna har en skörhet, det väcker empati och gör dem mer levande.
Är du inspirerad av science fiction?
– Som tonåring var jag mer intresserad av skräckfilm, jag var besatt av zombiefilmer. De är uncanny på så sätt att zombier är människor som blir maskiner, istället för tvärtom. Jag har själv ganska mycket tics, jag tar mycket på mitt hår och har fått en kal fläck bak på huvudet. Det är ett omedvetet beteende som ligger väldigt nära maskiner och deras mekaniska rörelser. Kroppen är som ett självspelande piano, det är existentiellt, vackert, skevt och lite sorgligt. Det är skämmigt och obehagligt att inte ha kontroll över sin egen kropp. Jag tänker däremot mycket på science fiction och hur den reflekterar vårt förhållande till teknologi, skräck och förhoppningar, som i sin tur påverkar hur teknologin utvecklas. Det är som ett ständigt jagande av en fantasi, eller mardröm.
Arbetar du med AI?
– Först hade jag ingen tanke alls på det, jag har varit mer intresserad av 1700-talets idéer om automata och relationen mellan robotik och dockteater. Den mesta ”AI-konsten” är rätt så kass när den används för att emulera etablerade medier, men teknologin i sig är väldigt spännande i alla sina brister och problematik. Jag har länge varit fascinerad av teckningsmaskiner, från 1700-tals automata till Tinguely och så vidare, det finns en rik historia där. Det som triggade mig lite var att läsa flera samtida artiklar om ”världens första robotporträtt” som sålts på auktion för miljonbelopp. Det finns något lite cyniskt i det hela, hur lätt det är att sälja falska narrativ genom teknologi. Jag ville utforska ämnet mer ärligt, utifrån mina egna förutsättningar. Jag har programmerat teckningsmaskinen att först tolka det den ser till språk, och därefter till bild i form av linjeteckningar efter en modell tränad på mina egna teckningar. Den är inte bra på att teckna, det blir knappt föreställande. Jag har märkt att den blir irriterad på ett hål här i taket, den tittar upp och blir orolig över det. Den skrev en intressant dikt om ateljén häromdagen, den blev ovanligt fin för att komma från en enkel AI-modell.
Använder du AI i själva idéarbetet?
– Nej inte direkt. Det som AI är bra på är teknisk problemlösning, programmering och så vidare. Den är i sin natur väldigt begränsad när det gäller konceptualisering av saker som inte redan existerar på någon nivå. Däremot tänker jag mycket på mimiken. Vad händer när AI kan emulera en hjärna? Vad är tänkande? Vad är vilja om man inte själv uppfattar skillnaden mellan agens och en simulering av agens? Det är stora filosofiska frågor. Obehagliga, men spännande. Att kommunicera med AI är som att prata med de döda, det är ett slags spiritism. Det jag går i gång på är främst begäret samt upplösningen av kroppsligheten.
– När jag var yngre jobbade jag på ett demensboende där brukarna fick prata med dockor – det var ganska obehagligt och ganska dråpligt. Individernas förståelse för dockornas objektstatus kändes fluktuerande och oklar, kanske var det en oväsentlig fråga. Men det var också vackert att se hur mycket det hjälpte dem att kommunicera, känna sig sedda och ta sig ur ensamheten. Det säger något om vårt desperata behov av närhet och omhändertagande. I min konst är jag mer intresserad av att utforska människans tillstånd än att förutspå vad som kommer att hända med teknologin. Det är tråkigt att vara kritisk och skeptisk, det är mycket roligare att lyfta de sköra, ouppklarade och känsliga aspekterna av livet. Jag gillar att känna lite obehag.