Formgivningsprocessens osynliga värde

TEXT: Anna Kraitz, vice ordförande Konstnärernas Riksorganisation

BILD: Margareta Bloom Sandebäck

Krönika till medlemssidorna för Konstnären nr 2, 2026

Det finns en märklig paradox i designvärlden. Samtidigt som vi i Skandinavien gärna beskriver formgivning som en del av vår nationella identitet, har vi i Sverige byggt en bransch där själva idé- och formgivningsarbetet inte värderas som ett arbete i sig.

Skandinavisk design har länge omgivits av en särskild berättelse. Den har handlat om funktionalism, om ljus, trä och enkelhet. Våra möbel- och produktföretag säljer inte bara stolar och lampor, de säljer föreställningen om ett kulturellt arv. Men i centrum av det står en yrkesgrupp vars arbete sällan värderas i proportion till dess betydelse för den skandinaviska formen – och vad den ska komma att bli i framtiden. Yrkesgruppen som jag syftar på är formgivarna.

Det är talande att så många formgivare fortfarande enbart får en royaltybaserad ersättning. Modellen bygger på antagandet om en framtida framgång: om produkten säljer får formgivaren en liten andel av försäljningsintäkten. På ytan kan det framstå som generöst, nästan jämlikt. Men konstruktionen rymmer också en underförstådd värdering – att det inledande arbetet med att skapa produktens formgivning inte riktigt räknas som arbete på samma sätt som produktion, logistik eller marknadsföring av den formgivna produkten.

Och just här uppstår problemet.

För det mest avgörande arbetet sker innan produkten existerar. Det sker i det osynliga och svårmätbara: i skisserna och de hundratals beslut som leder fram till en form som känns självklar först när någon annan ser den. Att skapa något nytt är inte en dekorativ detalj i produktionskedjan. Det är själva kärnan. Och att skapa kräver erfarenhet och kunskap som ofta är förvärvad under många års arbete och långa utbildningar.

Ändå är det fortfarande vanligt att svenska möbel- och designföretag inte betalar skissarvode eller någon annan ersättning för själva formgivningsarbetet.

Designern/formgivaren förväntas investera tid, erfarenhet och kreativ energi utan garanti för ersättning. Idéerna presenteras, diskuteras och utvecklas ofta på spekulation. Om företaget väljer att gå vidare kan en royaltymodell ta vid. Om inte, återstår det arbete som redan utförts som en tyst förlust – ekonomiskt, men också kulturellt.

Det säger något om hur vi betraktar skapandet och annat immateriellt "arbete" i Sverige. Vi hyllar gärna innovation, men har svårare att erkänna värdet av den process där innovation faktiskt uppstår. Kanske beror det på att idé och kreativa processer fortfarande omges av en romantisk föreställning: att kreativitet drivs av lust snarare än arbete, av passion snarare än yrkesskicklighet? Men den synen blir allt svårare att försvara i en ekonomi där immateriella värden ofta ses som som företags, ibland hela länders viktigaste och mest värdefulla tillgångar. Det som skiljer en produkt från ett skandinaviskt designföretag från en massproducerad vara på de enorma mässorna i Asien är inte bara hantverket och materialen, utan också identiteten, formen och konstruktionen – tanken bakom objektet. Det vill säga det som formgivaren skapade från början.

Frågan handlar därför inte enbart om ersättningsmodeller. Den handlar om vilken kultur vi vill ha kring skapande. Om vi fortsätter behandla idé- och formgivningsstadiet som något som kan utföras gratis riskerar vi också att urholka förutsättningarna för framtida formgivare.