Illustration Emma Hanquist

Prepping som gesamtkunstverk

BILD: Emma Hanquist

Temperaturen på jorden stiger, isarna smälter, skogarna brinner och världens ekologiska balans är hotad. I serien Apocalypse Insurance utforskar konstnären Linda Tedsdotter rädslan för apokalypsen och förbereder sig samtidigt för att själv kunna överleva den på bästa sätt.

En kort svamprunda genom skogen från Linda Tedsdotters hus leder till ett öppet fält. Konst-nären slår ut med armarna, ropar:

– En dag ska allt det här bli en trädgård!

Vi går en promenad på hennes ägor, fem hektar ängsmark och skog i byn Fotskäl i Marks kommun utanför Göteborg. Linda Tedsdotter, konstnär som i många år ställt ut på museer och konsthallar i Sverige och internationellt pekar ut var hon ska bygga en damm för att vattna sina grödor och platsen vid den lilla bäcken där hon vill bygga en bastu. Ytterligare några hundra meter bort står ett kommande konstprojekt: En del av en subba.

Subba är västgötadialekt för släpräfsa. Den användes förr när man hässjade hö. Med subban samlade man ihop det halvtorra gräset, för att sedan med hjälp av hötjugor lägga det på hässjan. I det här fallet användes hästen som dragare.

Det rostiga jordbruksredskapet har stått på marken sedan Linda Tedsdotter köpte fastigheten för femton år sedan. Länge visste hon inte vad den var för någonting.

– Det här har jag tänkt på långt innan jag drog igång med hela Apocalypse Insurance-projektet, kunskapen som finns hos gamla bönder. Jag började få lite panik. Tänk om elen tar slut, tänk om vi då inte har internet – folk är ju helt beroende av internet för kunskap – och allting går åt helvete. Så står man där och vet inte hur man ska kunna odla. Hur hässjar man hö till exempel? Det är något som inte görs längre, men det kommer man ju behöva om bensin tar slut.

– Subban är för mig en symbol för exakt den -tanken, att en sorts kunskap kan gå förlorad. Den har ett ganska hotfullt uttryck med de här -gafflarna som jag rent estetiskt tycker om också, och att den heter subba är ju bara helt fantastiskt.

När började du förbereda dig för undergången?

– Det var för ungefär femton år sedan. Projektet började med mitt ifrågasättande av konstnärernas ekonomiska situation, hur man måste förhålla sig till ekonomin fast man kanske är helt ointresserad. Det är också en typ av undergång. 2006 var jag i Berlin på ett ateljéstipendium och hängde jättemycket i en separatistisk squat och umgicks med tjejerna som bodde där. Och de köpte absolut ingenting. De dumpsterdajvade, bytte kläder med varandra och hittade olika sätt att leva utan att ingå i ett konsumtionssamhälle. Jag tyckte att det var så skönt och frigörande och jag började äcklas av min egen konsumtion. Så jag bestämde mig där och då att nu är det slutshoppat för min del. Jag tänker inte handla om jag inte absolut måste ha någonting. Sedan fortsatte jag ändå att spendera pengar på konstmaterial i ganska många år och mådde lite dåligt över det, för det funkade inte med resten av min ideologi. Till slut var jag tvungen att tänka om, för jag har heller aldrig gjort saker som säljer speciellt bra.

Linda Tedsdotter arbetar främst skulpturalt, ofta med installationer, ljud, video och performance.

– Framför allt jobbar jag konceptuellt, och det är ofta platsspecifika eller situationsrelaterade verk. Så det blir att jag har gjort saker till ett ställe och sedan passar det inte in någon annanstans. Det är bara att slänga materialet, kasta naturresurser helt enkelt. Ljudkablar sparar man väl ofta, men när det kommer till trä, och jag har gjort stora saker och har inte någon plats att stasha dem, då har det bara varit att hiva i containern efter en utställning. Så gör konsthallar och museer -generellt, de bygger upp en vägg och sedan så kastas det.

– Då gav jag mig själv i uppgift att bara försöka komma på idéer till verk där jag kan ha någon annan typ av nytta av materialet som jag använder mig av. Så att det inte åker till soptippen helt enkelt.

För fem år sedan, i samband med att hon gjorde research till ett konstprojekt, stötte Linda Tedsdotter på begreppet apocalypse insurance. Det handlar om människor, främst amerikaner, som tar olika typer av försäkringar för olika typer av apokalypser. Till exempel kan de köpa upp mark på Nya Zeeland, högst upp på ett berg, för att kunna bo där om isarna smälter. Det finns också en försäkring där du garanteras att bli upphämtad med militärfordon ifall pöbeln gör uppror. Och så vidare.

– Det här är ju något som bara rika människor har råd att hålla på med. Först blev jag så jäkla provocerad när jag läste om det, men började sedan inse att vi gör samma sak mer eller mindre allihop. Att man ser om sitt eget hus, till exempel genom att ha en hemförsäkring, se till att ens barn har kläder och mat och så vidare. Utifrån sina egna förutsättningar ser man till att man har det någorlunda tryggt. Jag började fundera kring det. Vad är det jag gör, vad är viktigt i min omgivning?

Hon kallar sig för preppingkonstnär och beskriver konsten hon gör som något som befinner sig i gränslandet mellan humor och självkritik. Men samtidigt är det blodigt allvar. Efter skogspromenaden visar Linda Tedsdotter upp trädgården som förser henne med färska grönsaker från mitten av juni fram till jul. Just nu finns det kål i alla dess former: vitkål, svartkål, purpurkål, rödkål, grönkål, blomkål. Här finns även purjolök, fänkål, stjälkselleri och mangold. I kryddträdgården timjan, mynta, salvia, johannesört, koriander, och persilja. Under säsongen har hon också skördat sallat, dill, spenat, gurkört, libbsticka. Chili, vitlök, rödlök, gul lök, majs, ärtor och bönor av olika slag och mycket mer.

– Trädgården är ett verk som på många sätt pågår på ett idéplan, trädgården i sig är ju ett verk, men det är väldigt mycket idén kring att faktiskt producera sin mat som är verket, förklarar hon.

Från början hade odlingen emellertid inget med konsten att göra.

– Men jag insåg att vad jag pysslar med här är ett typexempel på vad hela Apocalypse Insurance--serien är. När man producerar mat så handlar det väldigt mycket om att försvara sin mat från alla möjliga. Människor, men också från djur och insekter som vill åt ens mat.

Hur mycket självförsörjande är du?

– Nu har jag börjat med hydroponisk odling och då kan jag odla inomhus på vintern också, men det räcker inte hela vägen. Men man får äta utifrån de förutsättningar man har. Jag är absolut inte helt självförsörjande, men på god väg.

Bredvid trädgården, som numera går under namnet Apocalypse Insurance – Garden (2021–), finns en inhägnad med tre höns, en tupp, två ankor och en ankdrake – en hane. De förser henne med ägg, och i förlängningen också kött, även om det är något som Linda Tedsdotter själv helst inte äter – men hon har såväl jägarexamen som jaktmarker om det skulle behövas. I källaren har hon stora dunkar med vatten som räcker för två månader. Själva huset värmer hon upp med vedspis, som hon också lagar mat på, och sedan har hon en luftvärmepump som stödvärme. Veden kommer från den egna skogen.

Din konst och ditt liv går ju in i varandra, är det en idé eller är du på riktigt rädd för en undergång?

– Från början var det ett skämt. Alltså när jag drog igång 2016. Det finns ju alltid en idé kring att det kan hända saker. Det första verket jag gjorde involverade gasmasker, det skulle ju kunna inträffa ett gasangrepp och då står man där som ett fån och dör för att man inte kan skydda sig. Men det var ju bara en noja då, nu är det realitet. Sex år senare är det ju inte längre bara en skämtsam noja.

På vilket sätt är det en realitet?

– Framför allt med tanke på hur klimatsituationen ser ut i världen. Vi kommer ju att möta flera olika naturkatastrofer under vår livstid, sedan vet vi inte hur pass illa de kommer att vara. Det i sin tur kommer att innebära att folk måste flytta på sig, för det kanske inte går att leva på vissa ställen längre, och det i sin tur kommer att skapa konflikter. Det är ju bara en kedjereaktion. Och titta på pandemin, alltså planeten slår väl tillbaka på något sätt, försvarar sig.

Verket med gasmaskerna, Apocalypse Insurance – Keep Family Breathing (2018), som Linda Tedsdotter refererar till, består av fem gasmasker som står på stativ i en ring. I varje gasmask finns det en liten högtalare. Konstnären har spelat in röster av en familj, mamma och pappa och tre barn, och bett dem att nynna med gasmask på sig. En och en, nynna, men utan melodi. Det är ett nästintill omöjligt uppdrag. När det spelas upp tillsammans skapas en typ av en disharmonisk kör.

– Jag föreställer mig att de har skyddat sig själva och sedan håller på att bli galna för att de också är rädda. För när man skyddar sig själv är man rädd att andra ska komma och ta det man har, vilket är vad hela apokalypsförsäkringsprylen handlar om. Om man håller på och preppar har man en massa saker hemma, mat och man har gjort ett förråd. Och om det sedan händer någonting så kommer personer, som inte har haft den framförhållningen, förstås vara hungriga. Då behöver man kunna försvara sig och sin mat.

Installationen Apocalypse Insurance – When There Are No More Bullets (2019), handlar om att kunna försvara sig mot inkräktare av olika typer. Verket, som ställdes ut i Bukarest strax före pandemin, har nu utvecklat sig till en hel armé. I Apocalypse Insurance – Bullet Free Army (2021) är det nio spända pilbågar som snurrar i olika takt och åt olika håll, så oavsett var du befinner dig i ett rum så har du alltid en pil riktad mot dig.

– Där har jag föreställt mig att det har gått så pass lång tid att all ammunition är slut, och då måste man kunna hitta ett annat sätt att antingen försvara sig på eller jaga.

Något annat som är bra att ha när undergången kommer är ett par rejäla skor, vilket Apocalypse Insurance – Get Ready For Walking (2021) handlar om. Verket består av ett par oanvända vandringskängor placerade i en glasmonter.

– Har man inte bra på fötterna så är man helt körd i en apokalyps, fast det handlar också om att höja upp de här skorna, att värdesätta kvalitet i stället för kvantitet. Att vi konsumerar skit istället för att konsumera mindre är ett av de största problemen. Det är därför vi är där vi är idag, industrin är den största miljö- och klimatboven och den fungerar bara för att det finns en efterfrågan. Det går faktiskt att laga ett par gamla skor istället för att hiva dem, men oftast är det billigare att köpa ett par nya skor än vad det är att gå och laga ett par riktigt bra skor.

Vilken är den största svårigheten med att ställa om som konstnär?

– Resandet tycker jag är jättesvårt att förhålla mig till. Jag har ju aldrig rest privat, alltså aldrig, och det har varit för att jag inte har haft råd, för att jag inte har haft tid att resa och för att jag ändå har rest så pass mycket i jobbet, men nu börjar det kännas lite så där; hur viktigt är det egentligen att vi håller på och ställer ut och reser till olika ställen i världen? Speciellt om man som jag jobbar med det här projektet som är så pass kopplat till just miljön och klimatet.

Hur ska du då möta publiken?

– Det är ju det som är jättesvårt med den omställningen. Och det är inte bara omställning, utan det är väldigt många olika förhållningssätt som man måste deala med. Hur viktigt är det att den här konsten visas här och där, vad är värt att offra miljön för i syfte att få fram konsten? Nu har det varit corona, och det har inte varit några utställningar utomlands än, men jag vet inte hur jag kommer att förhålla mig till det om inbjudan kommer. Jag önskar att jag kunde åka mer tåg, men ska man till Egypten så är det svårt att ta tåget. Ofta kan man ta sig fram på ett miljövänligt sätt om man har tid, vilket man inte riktigt har, men det är väl kanske där som man får göra en omställning, försöka skapa den tiden om det nu är så pass viktigt att faktiskt transportera sig själv och sin konst någon annanstans.

Är det några material som du har slutat att arbeta med?

– Jag försöker undvika plast så mycket som möjligt, men sedan måste man ha bubbelplast för att slå in ett verk. Det är extremt svårt att vara konsekvent, men jag försöker att tänka på det hela tiden. Framför allt att inte köpa så mycket material, alltså att försöka att hitta material som går att åter-använda på olika sätt eller ta vara på saker som ska kastas. Andra håller ju på och kastar hela tiden.