Konstens gatekeepers

Krönika för tidningen Konstnären nr 1 2024 av Sara Edström konstnär och riksordförande Konstnärernas Riksorganisation

EN UTBREDD UPPFATTNING som ständigt debatteras är att konstvärlden är genomsyrad av nepotism med ett intrikat nät av vänskapsband som avgör om du ska kunna göra dig gällande som konstnär eller ej. Du måste mingla med rätt människor på rätt positioner och underhålla de kontakter du knutit när du gick på konsthögskola. Du bör komma ihåg vem som varit gift med vem, vem som inte tål vem och akta dig för att trampa i klaveret eller komma på kant med fel personer.
Kanske är detta en exakt beskrivning av hur det är? Kanske är det istället bara en nidbild som målas upp av dem som inte lyckas nå ut med sin konst, de som inte lyckas få de åtråvärda stipendierna, utställningarna, residensvistelserna, gestaltningsuppdragen eller stjärngalleristerna? Gör du bara tillräckligt bra konst ska det väl inte vara några problem att lyckas, eller?

HUR MAN ÄN vrider och vänder på detta så finns ett begränsat antal utställningsplatser och uppdrag i Sverige. Faktum är att det för varje potentiell möjlighet alltid är människor av kött och blod som ska bedöma huruvida just du och ditt konstprojekt ska få en chans – människor som är engagerade, kunniga och entusiastiska och som brinner för konsten. Hur mycket de än brinner kan de naturligtvis ändå inte bereda plats för alla. De blir, mer eller mindre motvilligt, gatekeepers i systemet.
Jag tycker mig se att till och med de mest prestigefulla institutionerna ständigt intar en sorts underdogposition och inte vill erkänna sina egna maktpositioner. Vi lever förvisso alla i en konstvärld som är ständigt under ekonomisk press, och det har ju inte gått någon förbi att till och med institutionsgiganterna har tak som ramlar in och budgetar som tvingar dem att stänga. Även vi bild- och formkonstnärer är (som alltid) alltmer stressade och pressade, men det gäller även en mängd yrkesroller inom konstfältet. Det är kanske inte så konstigt att det blir smidigt och hemtamt att arbeta med dem man redan känner.

I SVENSKA AKADEMIENS ordlista står det att institution betyder ”etablerad sedvänja” och i Nationalencyklopedin står det att en institution är ”närmast liktydigt med etablerad konvention”. Det ligger alltså redan i ordet ett hinder gentemot det nya, det andra, det oetablerade och okonventionella. För några år sedan publicerade Art Lab Gnesta tillsammans med Konstfrämjandet Stockholm boken Handlingsplan för att motverka ett segregerat konstfält. Jag vet inte hur många konstinstitutioner som använt detta verktyg men att se och hantera sin makt, oavsett vilken position man har, och att vara vaksam på institutionalisering är ett arbete som alltid måste pågå om vi vill skapa förutsättningar för en fri och levande konstscen. ●

Sara Edström
konstnär och riksordförande för Konstnärernas Riksorganisation