Tove Kjellmark
TEXT: SANNA SAMUELSSON
Konstnären Tove Kjellmark klär av mekaniken och blottar det sårbara därunder. KONSTNÄREN besöker henne i en Frankensteinsk ateljé i Västberga.
Vi sitter inklämda i Tove Kjellmarks kylslagna ateljé i Västberga industriområde. Rummet är som ett samtida Frankensteins laboratorium, fyllt med isärplockade mekaniska mjukdjursdelar. Ett akvarium hyser några ratade mjukdjur som beställts på internet men som visade sig ha fel estetik under pälsen. Stora målningar står staplade längs med väggarna.
Vi tittar på Kjellmarks videoverk ”Naked” (2009), som har visats på flera internationella utställningar, filmfestivaler och forskarkonferenser. En läkare utför med stor noggrannhet en operation på en mekanisk mjukdjurspanda. Pandan på operationsbordet vrider sig under skalpellen trots att den har fått dropp. Den fnissar och vevar med sina små skelettarmar.
– Vad känner du när du ser det här? Tove Kjellmark ger mig en intensiv blick. Filmen spelades in på Karolinska sjukhuset med en läkare som hade gett sitt medgivande till att genomföra ett enda filmtillfälle. Läkaren var inte förberedd på att han skulle få uppgiften att ta av skinnet av ett ting som rörde på sig.
– Det var bland det värsta han hade varit med om sa han senare. Han är neurokirurg, men känslomässigt var det ändå svårt och skruvat. Han brukar inte skära i saker som rör på sig, säger Tove Kjellmark.
Operationen utfördes enligt konstens alla regler. Med sedvanliga rutiner, eller ritualer, som Kjellmark menar har en känslomässig funktion.
– Han gjorde precis som han brukar göra, satte på sig operationskläderna, tvättade sig och satte droppet. Att gå in i den rollen gör att det är lättare att skära i någon, men det funkade inte här. Jag återkommer till att jag ser allt som samma. Djur, människor och maskiner. Om han upplevde att pandan var levande, så var den det, säger Tove Kjellmark.
Operationen var ett experiment. Hon visste inte vad som skulle dölja sig under den tjocka pälsen.
– Jag strävar ofta efter att släppa kontrollen eftersom det bidrar till att öppna upp för oväntade vägar och skeenden i processen. Dessutom kan man aldrig ha full kontroll när man använder teknologi. Plötsligt gör pandan nya ljud eller rör på sig. Maskiner kan få eget liv, eller kan de det?
Att arbeta med tekniker som hon inte fullt behärskar är stimulerande. Hon återkommer ständigt till teckningen och behärskar den skulpturala traditionen med modellering, formtagning och gjutning. Men tycker också att det kan bli tråkigt att behärska ett hantverk alltför väl.
– Jag gillar att kasta mig in i okända teknikområden. Om man ska göra något som man inte har gjort förut, med verktyg som man inte är van vid, så blir man extra uppmärksam. Öron, ögon och alla sensorer är på helspänn, säger Tove Kjellmark.
Sårbarhet som tematik finns i många av hennes verk. Den blottade robotpandan i ”Naked” får oss att både vrida på oss av obehag och att skratta. Skrattet fungerar som en försvarsmekanism mot det skrämmande, mot det som påverkar oss mot vår vilja, trots att vi tycker oss veta bättre.
– Det är den punkten jag söker, en konflikt mellan hjärnan och hjärtat. Jag kan teckna och börjar skratta av rädsla för något som kommer fram. Då är teckningen bra.
Kjellmark återkommer ofta till de känslomässiga kopplingarna mellan människor och maskiner.
– Vissa påstår att vi egentligen bara är maskiner allihop, våra liv är ju automatiska processer. I ”Den själviska genen”, Richard Dawkins mest kända bok, skriver han om “replikatorer”. Gener som små maskiner som Dawkins hävdar är anledningen till att vi finns. Och vår uppgift som människa är, enligt Dawkins, att vi ska se till att de förs vidare till en ny generation, berättar Tove Kjellmark.
I Kjellmarks performance ”No Escape” (2010) är en ruta markerad på golvet. Inom den rör sig en grupp nakna robotdjur. Kakafonin är total. Kjellmark rör sig snabbt fram och tillbaka för att hålla dem innanför markeringarna och lyfter upp dem när de ramlar.
– Trots att man ser mekaniken genom plasten så reagerar många som om de vore levande. Många trodde också att jag styrde eller hade programmerat dem i förväg. En person frågade mig hur jag hade fått elefanterna att vandra iväg i trupp sådär? Det var total slump.
Vi försöker med all vår kraft att skapa robotar som ska efterlikna människan. Men vi misslyckas.
Det är en mänsklig egenskap att lägga in liv och mening i objekt. Maskinerna får oss att känna oss mänskliga eftersom de, liksom vi, är så sårbara, menar Kjellmark.
– Men vi känner oss också bekräftade i att det inte finns någonting som kan vara överlägsen mänskligheten. Vi försöker med all vår kraft att skapa robotar som ska efterlikna människan. Men vi misslyckas, vilket bekräftar oss i vår uppfattning om att vi är unika.
Varför tror du att det anses vara det högsta?
– Jag vet inte. Vi finns redan. Varför är det önskvärt att skapa en människa som går att sätta på, stänga av och som inte har några känslor? Och varför är vi rädda för att den i så fall skulle kunna få känslor? Men vadå, då kan den börja tänka själv! Då kanske de tar över! Samtidigt är det vi som förstör världen.
Det är intressant att vi förutsätter att de skulle ha en ond agenda.
– Ja. Det beror på att de är avbilder av oss, säger Tove Kjellmark.
Vi äter lunch, vandrar till köket genom de långa korridorerna i ateljéföreningen. Det är en alldeles stilla förmiddag i februari. Snön öser tyst ner över taken utanför.
– Egentligen identifierar jag mig inte med epitetet ”robotkonstnären”, utbrister hon, bara för att jag använder teknik och rörelse som material. Det är inte tekniken som är det viktiga, utan frågorna som ställs.
Men de återkommer, maskinerna, robotarna. Senast på T-centralen i Stockholm, där verket ”Alone Together” (2015) har placerats. En rörlig robotkonstruktion i brons, gjuten i många delar och med en inbyggd dator med högtalare som läser upp tweets, inlägg på det sociala nätverket Twitter, tagna från Stockholm i realtid. Ett experiment det också. Vid invigningen var vi nog många som var lite nervösa över vad roboten skulle säga. Som ett naivt barn läser den upp nästan allt, även illa formulerade, kanske grova eller aggressiva tweets.
– Glappet mellan det skrivna och sagda är intressant. Det är lätt att gömma sig bakom en dator eller telefon, istället för att säga saker direkt. Roboten är liten, skelettaktig och står där och babblar alldeles oskyddad. Jag har fått många kommentarer om att folk vill ta hand om den.
Mötet mellan det digitala och det mekaniska är en del av skulpturen. Det mekaniska blir nästan mer mänskligt i relation till den abstrakta och ofantliga digitala sfären.
– Det är en skillnad mellan hur vi upplever det mekaniska livet och det digitala livet. Det har antagligen med anknytning att göra. Det blir automatiskt lättare att knyta an till något fysiskt som rör på sig och pockar på vår uppmärksamhet.
Absolut Vodka kontaktade Kjellmark för att de ville finansiera ett offentligt konstverk i Stockholm. Uppdraget gick ut på att skapa ett nytänkande verk som förändras över tid. Hon var från början mycket tydlig med att hon bara ville göra det om hon fick total konstnärlig frihet.
– Jag nappade på idéen men var väldigt aktsam i början. Jag försäkrade mig om att det inte skulle bli ett kommersiellt konstjippo. Att ingen skulle komma och lägga sig i. Det gick bra, men det var inte lätt, säger Tove Kjellmark.
Inför projektet förhandlade Kjellmark också upp budgeten med 100 000 kronor, eftersom hon ville göra en skulptur i det kostsamma materialet brons.
– Först svarade de: ”Nja, det går inte.” Och då sa jag: ”Då kan jag inte vara med”. Efter två dagar återkom de med ett ja. Det gäller att vara tydlig så att de förstår att man vill ha betalt som konstnär. Vi kan inte jobba gratis, säger Tove Kjellmark.
Att ett privat företag finansierade projektet tror Kjellmark gjorde att det över huvud taget blev av.
– Många är trötta på hur den offentliga konsten i Sverige ska fylla tomrum i byggprojekt. Om det inte har planerats för i förväg så placeras verket där den får plats, utan att ha något med byggnaden att göra.
Generellt saknar Kjellmark en scen för experimentell teknikrelaterad konst i Sverige, eftersom den tidigare inte har inkluderats när man talar om konst. Det finns en ängslighet, en rädsla för nya tekniker bland gallerierna, menar hon. Och vad som visas där påverkar vad större konsthallar och museer ställer ut.
– I Sverige ligger vi i framkant när det gäller teknikutveckling, men i konstvärlden finns ett motstånd. Jag tror att det är därför som jag direkt efter Mejan blev tillfrågad om att delta i konstutställningar utomlands, men färre i Sverige.
Samtidigt börjar tekniken bli sekundär i förhållande till själva konstupplevelsen, till skillnad från tidigare. Termer som ”New media art” blir överflödiga när konstnärer samarbetar med verksamma inom andra områden.
– Tidigare levde konstnärer och ingenjörer i helt skilda världar medan nu har hela hacker-communityt vuxit och öppnat upp för helt nya möjligheter till samarbeten. Förra året arrangerades ett art-Hack på Bonniers konsthall som ledde till många uppskattade verk. Fler och fler konstnärer jobbar tvärvetenskapligt, säger Tove Kjellmark.
Även gränserna mellan det fysiskt mekaniska och det digitala börjar luckras upp. Kjellmark beskriver tekniker där man kan hand-skanna ett objekt, som transformeras till en digital 3D-bild. Den kan sedan animeras via en skådespelare som använder mekaniska handskar för att få kroppsdelarna på skärmen att röra på sig. Man kan också projicera 3D-bilden i ett rum och därefter ta på och transformera den med händerna som lera. Man kan 3D-printa objekt som man har skannat eller modellerat i en dator i en stor mängd olika material.
– Den här hybriditeten är en frihet! Men ”Freedom is a scary thing. Not many people really want it”, för att citera Laurie Anderson. ”Alone Together” ritades först upp i ett CAD-program och 3D-printades sedan för att jag skulle kunna testa mekaniken och de olika delarnas rörelser innan skulpturen gjöts. I och med det här projektet överbryggade jag det glappet! I sockeln sitter en liten arduino-dator som är kopplad till internet. Att verket skulle få stå oskyddat under en testmånad i januari var något som Kjellmark fick övertala Jernhusen att gå med på. I två veckor sågs verket av runt 50 000 personer om dagen. Kjellmark satt flera gånger i närheten av verket och iakttog sin publik.
Efter två veckor bröt någon nacken av den.
– Jag ville undersöka hur folk i allmänhet skulle förhålla sig till den här talande, rörliga bronsskulpturen mitt på T-centralen. Människor i alla åldrar var intresserade. Många var charmerade, andra förvirrade och några blev nog lite provocerade eller rädda. Efter två veckor bröt någon nacken av den.
Att skapa något, placera det i offentligheten och sedan observera reaktionerna kan vara en typ av konstnärlig forskning, menar Kjellmark.
– Det är ett tecken på att min konst kommunicerar. Därför tycker jag inte att det är en tragedi att någon vandaliserade skulpturen. Jag ser det som en lärorik händelse som gestaltar en skala mellan empati och fientlighet. Men nu bygger jag en bur till den, säger Tove Kjellmark.
Kjellmark hämtar en lapp som sitter uppsatt på väggen, med en teckning över ”the uncanny valley”, som betyder ungefär ”den kusliga dalen” på svenska. Det är en graf som används i spelindustrin och forskningsvärlden och som visar känsloreaktioner på skillnaden mellan det främmande och det familjära i relation till robotar och animationer. Grafen är utvecklad av robotutvecklaren Masahiro Mori.
– Den är till för att kunna undvika att göra robotar som är för lika människor. Då upplevs de nämligen som obehagliga. De brukar jämföra det med att se en död närstående. Det blir overkligt eftersom det är någon som är så nära dig, men ändå så frånvarande att du inte kan ta in det, säger Tove Kjellmark.
Hon kom först i kontakt med begreppet när hon undersökte estetiken hos foster i formalinburkar. Blandningen av fascination och äckel fick henne att sitta flera dagar och teckna av dem. Samtidigt såg hon tydligt hur andra på museet reagerade på fostren.
– Vissa tittade bort direkt och gick därifrån, medan andra stod och tittade länge. De väcker en diffus känsla som man inte kan ta på, men som man gärna vill prata om. Det som jag upptäckte när jag av en slump började göra experiment med mekaniska djur och klädde av dem var att de på pricken liknade fostren. De väckte dessutom samma känslor hos folk, säger Kjellmark.
Hon började utforska reaktioner på de nakna mekaniska djuren genom att klä av dem inför kameran.
– Folk reagerade och tyckte att jag var brutal som kunde göra så. Men jag tycker inte att det är brutalt. Jag ser det som en metafor för något positivt, för ett skinn som lossnar, att koppla samman utsida med insida. En transformation till något nytt, säger Tove Kjellmark.
Hon återkommer flera gånger till folks roboträdsla, hur det är kopplat till rädslan för det okända och till jordens undergång.
– Många tänker väldigt svartvitt. Människa eller robot. Bra eller dåligt. Men allt hänger ihop. Jag försökte förklara för min son nyligen att vi är uppbygga av atomer. När vi dör blir atomerna till något annat. Allt är föränderligt, man måste acceptera det och hitta system för att hantera det.
Som liten var hon anti-konsten, som hon uttrycker det, men tecknade samtidigt varje dag.
När jag såg en stor Francis Bacon-utställning som tioåring tänkte jag ”vilka fula, äckliga målningar”.
– Min pappa är medicinsk illustratör och läkare. Min styvfar är oljemålare. Jag hatade konst för att jag var tvungen att gå på vernissager och konstutställningar. När jag såg en stor Francis Bacon-utställning som tioåring tänkte jag ”vilka fula, äckliga målningar”. Nu älskar jag dem. Men jag projicerade nog min irritation på mina föräldrar på grund av konsten. De var så upptagna med kultur och konst. Jag blev lite sotis.
När hon blev äldre reste hon runt och testade en mängd olika jobb. Men till slut insåg hon att hon kanske ändå borde söka sig till konsten, och kom in på en konstskola. Hon gick ut Kungliga konsthögskolan 2009.
– Konsten är mitt naturliga språk. Det är där jag kände mig hemma. Jag lärde mig tidigt att leva i ett öppet tillstånd där jag söker mig till ovisshet. Sedan länge har jag en överlevnadsmetod som går ut på att göra saker som jag är rädd för, för att inte känna av mina begränsningar. Det finns så mycket att vara nyfiken på. Även om jag nu har snöat in på den empativäckande estetiken och det sårbara.
Tove Kjellmark har blivit inbjuden till flera internationella forskarkonferenser för att presentera sitt konstnärskap. Möten med en akademisk forskarvärld som från början skrämde henne, men som sedan har blivit en viktig influens. Direkt efter att hon hade tagit examen från Mejan blev hon inbjuden till en konferens som hölls av Tema Genus posthumanistiska hub på Linköpings universitet.
– Stora internationella forskare medverkade under en två dagars konferens. Jag var rädd att de inte skulle ta mig på allvar. Jag hade aldrig pratat i den typen av akademiskt sammanhang förut och det dessutom på engelska. Men jag slungade mig in i det och tänkte att de får ta mig som jag är. Jag började med att visa min film ”Naked", och en av talarna sa: ”Du har med nio minuters film visat allt som vi har pratat om hela dagen. Hur gjorde du det?”.
Hon har nyligen inlett ett samarbete med The Human Brain Project, ett EU-finansierat tioårigt forskningsprojekt som ska försöka simulera en procent av den mänskliga hjärnan. Det kallas för ”neuromorphic engineering”, har med AI att göra och anses fortfarande omöjligt att genomföra. Målet är, om man lyckas, att man ska kunna lösa många av mänsklighetens stora problem, som mentala sjukdomar och existentiella frågor genom en medveten maskin. Kjellmark blev inbjuden att delta med en presentation av sin konst på deras konferens i Manchester förra året.
– Min första fråga som konstnär var ”vilken slags hjärna” och ”vilken del av hjärnan?” Det är intressant i samarbeten med forskare, de är så mycket experter att de sällan växlar perspektiv. När en konstnär målar en tavla måste man hela tiden backa för att se det i ett större perspektiv, för att sedan gå fram igen. Så där har vi verkligen något att bidra med.
Samtidigt har hon lärt sig mycket om forskningens begränsningar i nuläget.
– Bakom kulisserna får man sedan höra av forskarna i enrum att de inte själva tror på dessa visioner. ”Hur ska vi kunna simulera ens en procent av en mänsklig hjärna om vi inte ens kan simulera den minsta existerande organismens hjärna?”, minns Tove Kjellmark att hon hörde en forskare säga.
Att kommunicera med konst och sina konstnärliga undersökningar inom andra vetenskapliga områden är en slags konstnärlig forskning, menar Kjellmark. Det behöver inte innebära att man anpassar sig till ett akademiskt språk. Snarare kan konstnärer vara med och ändra på systemet.
– Jag tror att många inom konstvärlden har något emot konstnärlig forskning för att de är rädda att de ska behöva uttrycka sig på andra sätt. Man har utvecklat ett eget språk och har valt att uttrycka sig inom sin praktik och inte genom långa teoretiska texter. Men om vi praktik-orienterade konstnärer inom konstnärlig forskning kan hitta nytänkande sätt att kommunicera forskningsresultat på, så kan vi öppna upp för andra forskningsområden att göra likadant och nå ut till en större allmänhet.
Sanna Samuelsson