Arbetar i en riskzon
TEXT: Frida Sandström
Turkiska konstnären Gülsün Karamustafa minns de tre militärkupperna som hennes hemland har genomgått sedan 1960, och som alla har präglat hennes konstnärskap.
Det har alltid varit svårt att vara konstnär i Turkiet. Idag fängslas akademiker och det är inte ovanligt att få sin telefon avlyssnad. Med det som i västvärlden betraktas som nyheter är vardag för Gülsün Karamustafa. Situationen i hennes hemland möter hon med historiska jämförelser och bortglömda personliga berättelser – det som våldet är först med att mota undan. Hon kallar sig historieberättare, och vill inte skilja den politiska aktiviteten från konsten.
Många discipliner möts i ditt konstnärskap: från teori till måleri, från dokumentärfilm till skulptur. Hur kom det sig att de konstnärliga uttrycken kom att bli ditt sätt att möta och analysera världen?
– Jag utmanar jag mig själv genom att försöka länka historier från andra platser till mina egna. Sammankopplingen har också har varit en överlevnadsstrategi. Under militärkupperna utsattes era av mina familjemedlemmar och släktingar för förhör eller fängelsestraff. Vi fann styrka i att tänka på att människor vid samma tidpunkt, men i andra delar av världen möter samma orättvisa. Vi var inte ensamma. Medveten om det, kunde jag som konstnär inte stå oberoende från det som pågick omkring mig.
Du har alltid arbetat i en riskzon, vilket i denna intervju hindrar oss att kom municera på andra vis än per mail. Hur relaterar du till platsen där du bor och verkar, och hur definierar du själv din politiska aktivitet?
– Min generation har mött våldsamma svårigheter kom att märka
våra liv. Jag blev politiskt intresserad i samband med att jag tog examen från konsthögskolan i Istanbul 1968, då brusade världen av 68-uppror så jag har arbetat under risk sedan första början. Jag tycker inte att något har förändrats sedan dess.
Din verksamhet sträcker sig över andra halvan av nittonhundratalet och framåt, från Turkiets historia till en nationell kontext. Om du ser tillbaka, hur har du påverkats av historien?
– Mitt sätt att relatera till omvärlden var inte särskilt uppskattat på konsthögskolan i Istanbul, där jag utbildade mig till konstnär. Men vid tiden för examen pågick 68-upproret världen över, och vi ockuperade skolan. De posters som jag då började måla förändrade mitt sätt att se på konst, och reaktionerna som jag då mötte pushade mig dit jag är idag. Särskilt påverkades jag av den efterföljande militärkuppen 1971, när tidigare klasskamrater och lärare förföljdes. En större historia som hör ihop med alla de små historier som jag berättar i min konst.
Till hösten medverkar du i utställningen Bilder av krig på Bonniers Konsthall i Stockholm. Du ska visa videoverket The Memory of a Square från 2005. Återkommande i ditt konstnärskap är just alternativa bilder av krigets historia och de som påverkas av det. Kan du berätta om verket?
– Videons ena kanal visar arkivmaterial från strider i stadsrummet och särskilt på torget. Den andra är en stum lm som gestaltar den samtida situationen i ett hem. Verket sträcker sig över en lång historia och förhåller sig till situationer där skeenden har haft sin mittpunkt på torg: Himmelska fridens torg, Tahrirtorget, eller Majdantorget. En besökare ville en gång ersätta arkivmaterialet med fotodokumentation från sitt eget land, men behålla scenen i hemmet. Något som vore fullt möjligt utan att filmen skulle förlora sin styrka.
I videon ställs uppror i det offentliga rummet bredvid scener i hemmet, där kvinnor och barn förväntas stanna tills att striden är över. Vilken roll spelar offentliga och privata utrymmen för dig?
– Jag är övertygad om att torg är som hjärtan i städer och döljer ledtrådar till deras historia. Jag bor själv väldigt nära Taksimtorget i Istanbul, som också blev startpunkten för projektet, och jag har också sett och deltagit i nästan alla skeenden på detta torg sedan femtiotalet och framåt. Jag vet också hur det känns att bevittna något hemskt som sker i stadsrummet inifrån ett slutet hem där du inte känner dig trygg. Denna dubbla relation mellan in- och utsida, liksom mellan olika motsvarande händelser i världen, är vad jag vill visa med filmens två kanaler.
BILDER
1. Gülsün Karamustafa, foto: Mushis Akgün
2. Memory of a Square, 2005. Stillbild från video. foto: Gülsün Karamustafa/Rampa Gallery
3. Painting for Poster, 1977. foto: Gülsün Karamustafa/Rampa Gallery