Amanda Lind: Konstnärers löneutveckling är på tok för dålig

TEXT: Karolina Modig

BILD: Fredrik Hjerling

Sjukpenninggrundande konstnärsstipendier och bättre småföretagarpolitik är viktiga faktorer för att stärka konstnärers ekonomiska villkor, menar nya kulturministern Amanda Lind.

Förra året släpptes en efterlängtad konstpolitisk utredning, Konstnär – oavsett villkor. Vilket innehåll i den tycker du är mest angeläget och vad kommer du att prioritera de närmaste åren?

– Utredningen har lämnat en mängd förslag för att stärka konstnärers villkor och är högprioriterad att ta vidare. Den har nu varit ute på remiss, och förslagen håller på att bearbetas av departementet. Kulturskapares och konstnärers villkor är ett av mina och regeringens prioriterade områden inom kulturpolitiken. Jag hoppas såklart kunna lägga fram många skarpa förslag som kan ge reell förbättring och förändring.

Under de snart 80 år som KRO funnits har kulturpolitiska satsningar – oberoende av partimajoritet – misslyckats med att stärka konstnärernas villkor. Konstnärernas löner ligger idag på 13 000 kr/månad före skatt. Dessutom hamnar de flesta konstnärer utanför trygghetssystemen vid sjukdom, föräldraledighet och ålderdom. Varför misslyckas alla konstpolitiska satsningar?

– Det är på tok för dåligt. Jag tror att många regeringar har gjort försök för att förbättra för bildkonsten och kulturskapare generellt. Men trots sina långa utbildningar ligger konstnärer och kulturskapare väldigt långt efter i löneutvecklingen. Förra mandatperioden satsade vi över 100 miljoner på medel som gick till konstnärer och kulturskapare, men även om det görs insatser springer löneutvecklingen iväg. Plus att förutsättningarna inom andra områden i samhället gör det svårare att leva på sin konst. För mig blir det ett ännu starkare argument för att vi måste jobba ännu hårdare och göra ännu mer.

Men vad kan göras, rent konkret?

– Att stärka konstnärernas villkor handlar dels om det som den förra regeringen redan har gjort, stärka de olika ersättningsmodellerna som finns, dels om att på olika sätt värna konstområdet generellt: skapa nya arbetstillfällen och ge utrymme för mer konst och kultur i vårt samhälle, genom till exempel enprocentsregeln. Som ett tredje ben ser jag just trygghetssystemen: har du haft en stipendieperiod måste du kunna ha kvar rätten till sjukpenning eller kunna tillgodoräkna dig stipendiet som inkomst. Eftersom många konstnärer idag är egenföretagare tangerar det här småföretagar- och egenföretagarpolitiken generellt. Det är frågor som inte ligger på Kulturdepartementets bord, men och vi kommer att ta diskussionerna vidare med berört departement. Utan trygghetssystem som fungerar på ett bra sätt tvingas många sitta med flera parallella försörjningar. Det innebär att den konstnärliga kvaliteten och det konstnärliga skapandet blir lidande.

Det kommer att byggas massor de kommande åren, enligt regeringens plan, och konstnärsförbunden hoppas att det kommer att innebära en fortsatt ökning av konstnärliga gestaltningsuppdrag och mer konst i offentliga miljöer. Hur kan du se till att enprocentsregeln för konstnärliga gestaltningar får så stor genomslagskraft som möjligt?

– Enprocentsregeln är relevant och viktig. När jag var kulturnämndens ordförande i Härnösand kunde vi se att det gjordes konkreta utsmyckningsinvesteringar på lokal nivå, vilket visar på värdet av att ha slagit fast en sådan rekommendation i olika reglementen. Konstpolitiska utredningen föreslår att enprocentsregeln ska innefatta fler statliga verksamheter, och det tittar vi på. Inom ramen för politikområdet ”Gestaltad livsmiljö” – propositionen som togs av riksdagen förra våren – fanns ett ställningstagande om att det här är en viktig del av statens konstnärspolitiska och gestaltningspolitiska ambitioner. Statens Konstråd har fått ett uppdrag att titta på hur enprocentsregeln ska kunna tillämpas, som ett metodstöd när staten investerar och bygger.

MU-avtalet, som gäller konstnärers ersättning vid utställningar, har funnits sedan 2009, men verkar fortfarande inte fungera helt enligt dess syfte. Vad kan du göra för att MU-avtalet ska tillämpas i högre grad och på det vis det är tänkt?

– MU-avtalet är ett väldigt viktigt redskap som har haft stor betydelse för att ge schysta villkor för de konstnärer som ställer ut i exempelvis statliga institutioner. Det har flyttat fram positionerna också på kommunal och regional nivå. Från statligt håll kan vi inte lägga oss i och styra kommunerna och regionerna, men vi kan på olika sätt bidra till att lyfta frågan.

Konstvärlden är extremt homogen, framför allt vad gäller klass. Vad kan du göra åt det?

– Konstvärldens homogenitet är olycklig. Det handlar om att vissa röster inte blir hörda i den konstnärliga världen och att vissa berättelser och uttryck går förlorade. I ett Sverige där konsten ska vara fri, men där strukturer på olika sätt omöjliggör för vissa grupper att komma fram, begränsas den konstnärliga friheten. Det blir istället inlåsande strukturer som måste motarbetas. Därför är jag glad att den konstpolitiska utredningen har förslag på att till exempel ge universitetskanslern ett uppdrag att tillsammans med lärosätena följa upp hur rekryteringsförfarandet fungerar: hur man lyckas med att bredda rekryteringen av både studenter och lärare mot fler grupper.