Konstnär/Regissör

TEXT: Alexandra Sundqvist

BILD: Ylva Sundgren

Bakom några av de senaste årens mest intressanta, progressiva och hyllade svenska långfilmer står konstnärer. KONSTNÄREN har talat med regissörerna Pella Kågerman, Axel Petersén och Fia-Stina Sandlund om konstnärsrollen, filmbranschen, fördelarna och fallgroparna som uppstår när det konstnärligt utmanande intar bioduken.

Efter att ha sett Aniara känns snön ny under fötterna. Den kritikerrosade filmen, baserad på Harry Martinsons högexistentiella diktsvit från 1956, är hisnande klaustrofobisk från första bildrutan. Detta trots att regissörsduon Pella Kågerman och Hugo Liljas rymdskepp bäddats in i såväl Finlandsfärjans mjuka heltäckningsmattor som hemtama shoppingmiljöer och generiska lekland.  

Som konstnär och filmskapare är man ju ett slags medium för sin egen tid, även rymdfilmer som skildrar framtiden färgas av samtidens estetik. Så istället för att jobba emot det valde vi att arbeta med det. Det är också ett sätt att få publiken att känna att den här framtiden faktiskt inte ligger särskilt långt borta, att det snarare handlar om ett parallelluniversum, säger Pella Kågerman. 

Liksom i förlagan har jorden blivit obeboelig, dock på grund av klimatförändringar istället för kärnvapen. När räddningsskeppet som ska ta de traumatiserade resenärerna till Mars kolliderar med rymdskrot tvingas de ut på en färd utan slut, där själva kärnan i den mänskliga erfarenheten ställs på sin spets. Kvar blir en hudnära, förvånansvärt lågmäld, filmatisering som pendlar mellan förtröstan och fatalism och samtidigt flyttar fram gränserna inom svensk film.  

Pella Kågerman ser sin konstbakgrund och studierna på Kungl. Konsthögskolan som en förutsättning för att filmatiseringen blev av. De oräkneliga lagren i Martinsons mångbottnade text har funnits med henne länge, legat och pyrt under arbetet med en rad djärva och poetiska kortfilmer såsom Body Contact och Volcano Dreams. 

”Det blir lite större -firmafester om man gör film men annars är det ungefär likadant.”  ^{Pella Kågerman} 

– Ett av de viktigaste verktygen konstnären har är sin lust. Du kan inte göra konst för någon annans skull, men som regissör kan du hoppa in och regissera en film eller ett tv-serieavsnitt som någon annan skrivit manus till. Jag är ingen bruksregissör på det sättet. Om jag inte undersöker någonting nytt kan jag lika gärna skita i att göra filmen. En konstnärs främsta uppdrag är att osäkra sig, därför valde vi att omge oss med en massa andra nut heads, säger Pella Kågerman, som vidare konstaterar att filmvärlden blivit mer öppen för alternativa berättelser. 

Hon nämner konstnären Johan Jonasons långfilm Behandlingen från 2009 som en föregångare. Likaså Anna Odell som i sina experimentella rollekar och genom sin rekonstruktion och fiktionalisering av egna minnen, drömmar och fantasier visat att det går att göra film som lockar biopublik och samtidigt har en tydlig, konstnärlig avsändare. Långfilmsdebuten Återträffen blev en otippad publiksuccé och kammade hem filmpriset Guldbaggen för bland annat ”bästa film” 2013. Även X & Y (2018) har hyllats av kritiker och nominerades till Guldbaggen i flera kategorier.  

Konstnären Axel Petersén, vars tredje långfilm Toppen av ingenting tävlade om Guldbjörnen på Berlins filmfestival förra året, konstaterar att intresset för konstnärer som filmskapare var som störst när han skrev sitt första långfilmsmanus till filmen Avalon (2011).  

^{Rymdfärjan Aniara hamnar ur kurs och svävar ut i evigheten efter att ha kolliderat med rymdskrot. Foto: MetaFilm Stockholm}

– Det fanns en omedelbar nyfikenhet från bransch och producenter, vilket absolut påverkat mina möjligheter till att fortsätta göra film. Innan jag började på Mejan gick jag på en filmskola i Prag, där många lärare och studenter ifrågasatte om jag verkligen skulle göra biofilm. De tyckte att mitt uttryck passade bättre för en konstskola. Efter tre år på Mejan beslutade jag mig ändå för att försöka göra en film som skulle funka för bio med en tydlig början, mitten och slut, säger Axel Petersén. 

Fia-Stina Sandlund, även hon regissör och konstnär, konstaterar att de konstnärliga arbetsmetoderna också influerat filmare per se.  

Det sker någonting intressant i mötet mellan konstnären, som ofta tänker utanför den så kallade boxen, och långfilmens tydliga regler kring dramaturgi och branschens krav på att filmerna ska dra en publik. Som konstnär tänker man på andra sätt, vilket i förlängningen också är bra för filmen. Många filmare har inspirerats av konstnärers ibland vildare arbetsmetoder. Konstens uppdrag är att hela tiden revidera sig själv och omdefiniera vad konst är, medan filmbranschen är mer rigid. Som konstnär får man försöka göra det bästa av de förutsättningarna, vilket kan vara svårt – men också mycket tacksamt om man gillar att jobba med ett visst motstånd, säger Sandlund. 

 

”Som konstnär tänker man på andra sätt, vilket i förlängningen också är bra för filmen.”  ^{Fia-Stina Sandlund} 

Fördelarna med att vara konstnär och ta sig an ett långfilmsprojekt är ändå förhållandevis få, anser Pella Kågerman.  – Man har ju chansen att göra intressantare filmer, men sen finns bara nackdelar då man inte kan begreppen och troligtvis inte är en bra arbetsledare eftersom man är van vid att arbeta ensam. Kanske kan man ta filmskapandet ett steg framåt, men annars är man nog generellt sämre lämpad för regirollen som konstnär. 

 

Axel Petersén håller med.  

– Regirollen är extremt bred och kan innehålla nästan vad som helst, samtidigt kan det vara läskigt att ta sig an olika delar av en filmisk process. Om man inte gjort film överhuvudtaget kan det vara svårt att arbeta med filmteknisk personal på en inspelning. Om man dessutom inte har koll på språk eller en jargong kan det uppstå osäkerheter från filmteamets sida gentemot regissören. Jag är till exempel ganska tekniskt ointresserad. 

^{Gustaf Norén och Shima Niavarani i Fia-Stina Sandlunds She’s Wild Again Tonight. Foto: Nadja Hallström.}

Fia-Stina Sandlund menar att fördelen med filmmediet är att hon får behålla kontrollen över berättelsen. Hennes uppdatering av August Strindbergs klassiska drama Fröken Julie resulterade i en undersökande filmtrilogi. Den avslutades med She’s Wild Again Tonight (2015), ett urbant kammarspel om makt, gränser, feminism och intimitet mellan skådespelaren Shima Niavarani och artisten Gustaf Norén i en krispigt vit New York-våning.  

– Den största fördelen med film vs. konst är att jag får tala punkt. Det är lite som att göra en stor separatutställning istället för att bjudas in till en grupputställning med ett specifikt verk som passar kuratorernas tema, säger Sandlund. 

– När jag började göra film hade jag arbetat länge som konstnär och med att inkludera mig själv i mina verk. Min konstnärskarriär tog fart i och med gubbslemsattacken mot Fröken Sverige 2001, då den tredje vågens feminism med bland annat boken Fittstim var som hetast och konstvärlden började vakna feministiskt. -Efterhand kände jag att jag blev ett slags feministiskt alibi som förlorade kontrollen över mitt konstnärskap. Det som började med någon form av anarkism och motstånd blev ganska snabbt uppköpt. Folk frågade om jag kunde komma till deras institutioner eller gallerier och ”kuppa” mot dem. ”Kom och bråka med oss!”, sa de. Det jag gjorde förlorade till viss del udden och kraften, samtidigt var jag trött på att framhäva mig själv. 

Filmerna blev ett slags avbrott från medialt uppmärksammat konstnärskap.  

”Om man inte gjort film överhuvudtaget kan det vara svårt att arbeta med filmtekniskpersonal på en inspelning.”  ^{Axel Petersén} 

Samtidigt är filmbranschens finansieringssystem tungrott och därmed frustrerande, menar Sandlund. Även distributionen benämner hon som komplicerad.  

– She’s wild again tonight, den avslutande delen i mitt Strindbergprojekt, landade inte bra eftersom distributionen blev ängslig och valde att framhäva fel saker i marknadsföringen. Istället för att lyfta fram att filmen var ett konstnärligt experiment marknadsfördes den med fokus på att det var två kändisar som spelade sig själva och lämnade ut sig. Därför tror jag många gick in i biosalongen och såg filmen med fel förväntningar. Det var vissa som verkligen förstod vad den handlade om, att den var en konceptuell dekonstruktion av genus, klass och kulturellt kapital och ett samtida debattinlägg. Andra bedömde den med fel glasögon, som om den vore en konventionell spelfilm, säger Sandlund.  

Pella Kågerman konstaterar i sin tur att ekonomin för den enskilda konstnären inte förbättras nämnvärt av regirollen.  

– Konst har inte samma typ av ramverk som spelfilmen, vilket blir väldigt tydligt om man som konstnär kliver över till att göra långfilm. För Aniara fick vi en budget på 18 miljoner. Det är gigantiska pengar för ett konstprojekt – men ingenting för en filmbudget. Folk som arbetar med film får betalt på ett annat sätt. Men både film och konst är lite ”welcome to your peanut existence” när det gäller det ekonomiska. Som konstnär får man betalt i jordnötter, som filmskapare i snittar. Det blir lite större firmafester om man gör film men annars är det ungefär likadant. 

Axel Petersén konstaterar att det är först nu, efter nio år som filmregissör, som han tycker sig ha funnit balans i de långa arbetsprocesserna som olika filmprojekt innebär.  

^{Johannes Brost hyllades för sin roll som festfixaren Janne i Axel Peterséns långfilmsdebut Avalon (2011). Foto: Måns Månsson} 

– Sedan jag tog examen har jag befunnit mig i av utvecklingen av ett eller annat filmprojekt. Det har gjort att jag har haft en hyfsad, balanserad ekonomi. Samtidigt är det långa processer som kräver att man kan jobba parallellt med flera olika projekt. Det kan ju ta ett halvår eller år innan den färdiga filmen får premiär.  

 

Vad ska man tänka på om man är konstnär och vill göra långfilm?

^{Foto: Märta Thisner}
Axel Petersén: ”Bekanta dig med långfilmsmanus – formen, funktionen och allt däremellan.

^{Foto: Agnes Thor}
Fia-Stina Sandlund: ”Jag tror på att hitta en bra producent som en passar med, som förstår en och kan stå upp för ens vision. Våga prata om filmen som ett konstverk eller vad du nu anser att det är. Akta dig för pr-fallgropar och nervösa distributörer som hoppas på biopublik. Långfilmer kan nå ut på så många andra sätt idag. Överlag hoppas jag på att konsten ska påverka filmbranschen så att den blir mindre snäv. Förhoppningsvis kan vi som kommer från konsthåll göra nytta istället för att bli uppslukade av rigiditeten inom filmindustrin.

^{Foto: Ylva Sundgren}
Pella Kågerman: ”Bli bra på att misslyckas, misslyckas om och om igen. Det gäller väl för konsten också? Släpp inget.  
Var en jobbig jävel."