Theresa Traore Dahlberg
TEXT: Theresa Traore Dahlberg
BILD: Margareta Bloom Sandebäck
Ett stipendium med inbjudan till en stor separatutställning på Färgfabriken gav Theresa Traore Dahlberg chansen att förverkliga en sedan länge sjudande utställningsidé. För KONSTNÄREN har hon skrivit produktionsdagbok under de fyra månader hon hade på sig före vernissagen.
Foto: Margareta Bloom Sandebäck
20 september 2018
Mejlet
Hej Theresa, Fick precis höra att du fått Beckers konstnärsstipendium 2019, stort, stort grattis! I stipendiet ingår, som du också vet, en separatutställning som produceras av och på Färgfabriken. Jag kommer att hålla i produktionen, vilket jag tycker ska bli jättekul. Skulle du ha tid att träffas för ett första möte? En möjlighet att gå igenom hur upplägget brukar se ut, tankar och förväntningar. Om det skulle passa, förslagsvis i vecka 40? Jag och hela Färgfabriken ser mycket fram emot att träffa dig och arbetet med utställningen. Du är så välkommen till oss! Vänliga hälsningar Elsa Isaksson Projektkoordinator
Några dagar tidigare
Telefonsamtalet
Det ringde på mobilen och jag råkade trycka av den i fickan. Ringde upp igen och någon svarade:
”Mårten.”
”Vem är detta?”
”Mårten Castenfors.”
”Hmm jag känner ingen ...” Vänta, Liljevalchs! ”Varför ringer du mig?”
”Jo, Theresa, alla frågor har ett svar. Du har blivit tilldelad Beckerstipendiet i år.”
”Va?”
”Ja, vi väljer ut en stipendiat varje år – och i år blev det du. Vi gillar det du gör både inom film och installation, det håller en hög kvalitet. Det här innebär 200 000 kronor och en utställning på 700 kvadratmeter på Färgfabriken om några månader. Fixar du det? Har du något att ställa ut?”
”Eh jo ... jo jag har lite idéer.”
Oktober 2018
Första mötet
Jag har varit på Färgfabriken många gånger. På flera utställningar, på två bröllop och en oväntad nyårsfest för flera år sedan. Vi sitter i ett rum med utsikt över Reimersholme. Jag träffar Emilia, Elsa och Pernilla. Otroligt trevliga och förväntansfulla. De bjuder på kaffe och jag känner mig välkommen. Emilia är höggravid och brukar hålla i dessa utställningar, nu är hon bara med första tiden och jag kommer att jobba närmast Elsa som projektleder utställningen. De berättar om Beckerstipendiet och att de varje år får uppdraget att producera utställningen som pågår sex veckor varje år samma datum. Allt brukar gå till på samma sätt varje år och det finns tydliga riktlinjer och deadlines för katalog, utställningstext, pressmeddelande och vernissage. Öppningsdatum är satt till den 2 februari 2019 och just nu i början känns precis allt möjligt.
Förutsättningarna är: installationstid 2,5 vecka. Färgfabriken bekostar transport av verk och jag får en utställningsersättning som baseras på antalet dagar utställningen är öppen. Inga produktionskostnader täcks, däremot tillgång till snickare tekniker, producent. Mina stipendiepengar kan jag använda till nya verk om jag vill.
29 oktober 2018
Nyheten ute
Det är nu offentliggjort att jag fått stipendiet. Det har känts som att jag suttit på en hemlighet som jag såg fram emot, så fort något har känts jobbigt i vardagen så har det hjälpt att tänka på den.
November 2018
Den första idén
Två industrier som möts i den före detta färgfabriken, var min första tanke efter telefonsamtalet med Mårten Castenfors. Jag har i flera installationer jobbat med industrimaterial i form av mönsterkort från en svensk fabrik och har tänkt mycket kring produktion, förändring, relationen mellan människa och maskin, globala skiften och förgänglighet. Jag har länge velat göra något om min pappas kassettfabrik och musikstudio i Burkina Faso. Hans ”första barn” som jag kallar den.
Produktionsboloaget Seydoni startades 1998 av min pappa, en pionjär inom Burkina Fasos musikindustri. Genom att skapa en nationell plattform för produktion och distribution bröts rådande produktionsmönster då musik tidigare hade spelats in i andra länder för att sedan importeras.
Seydoni etablerade en infrastruktur för hela produktionskedjan genom att starta branschföreningar, arrangera tävlingar och konserter samt utbilda musikproducenter, ljudtekniker, redigerare och industriella tekniker. 1998 startade de även landets första kassettfabrik som under sina två första år producerade i genomsnitt 20 000 kassetter om dagen från 350 olika artister med över 1,6 miljoner sålda album. I takt med den tekniska utvecklingen kom kassettbandet snart att bli omodernt och produktionen avslutades 2005.
När jag frågade pappa vad som hände med fabriken och alla maskiner fick jag svaret att ”den ligger nedpackad och obrukbar i ett förråd. Den är numera värdelös.” Kassettfabriken som tidigare haft ett högt värde – både emotionellt, monetärt och kulturellt –ansågs nu inte ha något värde alls.
Min första tanke var att frakta maskinerna från förrådet i Burkina till Färgfabriken. Jag skulle packa upp fabriken och därmed dess historia. Vi skulle få den att fungera igen. Maskinerna från Burkina skulle visas tillsammans med min installation Coppers, ett verk bestående av mönsterkort från en nedmonterad fabrik i Sverige. Dessa industrier skulle mötas i Färgfabriken där industriella minnen sitter i väggarna.
November – december 2018
Idén förändras
Hej Annika, Stort tack för prisuppgiften! Gäller detta dörr till dörr och är det genomförbart enligt tidsramen? Står att det tar 34 dagar men ni har båtar som går kontinuerligt eller behöver vi matcha in en viss dag? - Förstår jag dig rätt att det kostar, totalt ungefär 54 426 SEK inklusive moms och övriga avgifter? - Behöver vi göra någon ansökning via Tullverket själva eller på plats i Burkina eller hjälper ni som transportföretag oss med sådant? Eller någonting annat vi behöver tänka på för att underlätta eller undvika att någonting fastnar i tull eller liknande? - Hur går vi tillväga, lastas det i en container eller som kollin? Behöver avsändaren packa på något särskilt sätt? Vi kan avvakta med tillfällig import, det kan vara så att konstnären vill skicka tillbaka sakerna efter utställningen, men om det är möjligt att få tillbaka momsavgiften kanske det går att lösa i efterhand, och annars är det viktiga att vi får hit varorna - och konstnärens huvudvärk att skicka tillbaka dem ;) Vänliga hälsningar Elsa Isaksson Projektkoordinator
Jag tvingas inse att jag inte skulle kunna ta maskinerna till Sverige. Alla utställningspengar skulle gå till transport, dessutom skulle de eventuellt komma två veckor efter vernissagedatum. Det kändes inte heller försvarbart att frakta tunga varor runt jorden för att sedan skicka tillbaka dem.
Jag tänker om. Maskinerna tillhör burkinsk musikhistoria och borde främst ställas ut där. Jag kontaktar Nationalmuseet i Burkina Faso och frågar om det finns möjlighet att göra en utställning om musikindustrin där parallellt med utställningen i Stockholm. Jag har tur, museet har fått en ny chef och hon har ännu inte hunnit sätta en utställningsplan för de första veckorna 2019. Hon tycker att det låter intressant och som en utställning som skulle locka även studenter och folk som kanske inte vanligtvis tar sig till museet.
Här börjar mitt parallella arbete med två utställningar som båda ska öppna den 2 februari.
Min nya tanke är att maskinerna från pappas studio ska rustas upp och föras till Nationalmuseet i Burkina. Där ska jag filma av dem, och i bästa fall ha en wifi-länk till Färgfabriken och projicera Burkinautställningen direkt på väggen. Även i Burkina ska man kunna se vad som händer i utställningen i Stockholm. Jag jobbar med att ta in låtbeställningar från artister både i Sverige och Burkina som ska bli till ett mixtape som dupliceras med kassettmaskinerna i museet i Burkina, inför publik, för att sedan finnas tillgängliga på båda utställningsplatserna. På detta sätt vill jag sudda ut gränserna, väcka tankar kring konventionella produktionsmönster och samtidigt sammanföra de olika utställningarna.
December 2018
Förproduktion
Detta är min första stora separatutställning. Till skillnad från grupputställningar som jag tidigare har varit med i kan jag tänka på hela utställningsrummet som en helhet. Det kommer att finnas tid och möjlighet att jobba med skuggor och ljudbilder, skapa stämningar och ordning. Färgfabriken är positiv till det mesta, de är vana vid stora idéer. Tydligen har lokalen till och med varit vattenfylld för ett verk en gång! Denna frihet gör mig medveten om mina egna begränsningar.
Jag tycker att det är skönt med fasta datum att förhålla sig till men tiden känns knapp. Julhelgerna ställer till det tidsmässigt, katalogen måste vara klar redan nu i december. Jag har tagit in Olof Grind som fotograf och har bestämt mig för att också i katalogbilderna utgå från en känsla av förändring som man kommer känna igen i stämningen i utställningen.
På möte med den svenska grafiska designern får jag se ett första utkast av katalogen. Den ska ha samma form och grafik som tidigare år och får inte innehålla texter förutom juryns motivering. Vi bollar dramaturgi och har en bra dialog. Hon visar ett affischförslag med ett avmålat mönsterkort. För mig är det viktigt att det faktiskt är ett riktigt mönsterkort på bilden, att affischen visar det riktiga materialet, så vi pratar om alternativa vägar att gå.
På vardagarna har jag har nära kontakt med Elsa på Färgfabriken. Vi pratar en stund varje morgon runt 8.30 och på kvällen efter 17.
December 2018
Ateljésamtalen
Efter att ha stängt in mig i ateljén och i mitt egna huvud behöver jag vädra alla tankar och idéer. Till skillnad från när jag gick på Mejan är inte alla jag behöver prata med samlade i samma hus och jag får nu själv ringa mina vänner och kollegor som jag litar på för ateljésamtal. Första personen jag pratar med är Petra, min gamla klasskompis och förra årets Beckersstipendiat. Hon blev på riktigt glad för min skull när hon fick höra nyheten att jag fått stipendiet i år och det är så skönt att kunna bolla idéer med någon som känner mig och kan berätta vad jag har att vänta mig. Jag vräker ut alla tankar och idéer och hon lyckas ifrågasätta allt. Eller ställa frågor som gör att jag tvingas utveckla tanken. Det blir lättare att komma framåt. Ibland är det frustrerande när jag känner att något är viktigt för mig som inte går att motivera och jag får frågor som inte går att svara på. Men det blir konkret att det är så pass viktigt att det ska vara med även om det ligger mellan orden. I ateljésamtalen med vänner, kollegor och medlemmar från mitt konstnärskollektiv Ouff så blir det lättare att själv sortera i vad som är personligt vs allmängiltigt. Jag får syn på hur man som utomstående kan möta verket. Att på en djupare nivå prata om vikten av en projektion, ett podium, ett perspektiv, en ordning, ett samhälle, en produktion är ren lyx.
Foto: Theresa Traore Dahlberg
20 december 2018
Burkina Faso
Vi kom till Burkina igår och idag åkte jag till kassettfabriken och blev chockad av vad jag såg. Jag visste att det inte varit någon i dessa rum på länge, men att det var så pass nedgånget och övergivet gjorde mig ledsen. Drivor av kassetter, -masterband, dokument, omslag överallt, allt täckt av damm.
Min pappa jobbar fortfarande med studion Seydoni, och jag går dit för att samla de som arbetar där för att berätta om utställningen och be om deras hjälp. Pappas mellannamn är Seydou och jag inser att studion är en förlängning av honom. Han blir lätt defensiv när jag pratar om digitalisering och tekniska skiften. Jag sa att jag gärna vill ha tillgång till förrådet och gå igenom vad som finns kvar bland gamla masterband och maskiner.
Luc, som jobbade med maskinerna när fabriken var i rullning blir däremot peppad på att försöka få maskinerna att fungera igen. Han ska bland annat beställa magnetiska remsor och olja in de delar som torkat ut.
Nationalmuseet i Burkina Faso. Foto: Theresa Traore Dahlberg
21 december 2018
Nationalmuseet i Burkina är en fantastisk -byggnad med runda hus, ett stort runt takfönster och nästan 200 kvadratmeter per byggnad. Jag har ett första möte med museichefen. Vi sitter runt ett bord och jag börjar prata om utställningen, men blir snabbt tystad. Det finns en viss artighetsordning man ska förhålla sig till i dessa formella möten, och jag har brutit mot den.
22 december 2018
Jag har börjat gräva i förrådet och jag ser en sorg hos pappa. För honom blir det en påminnelse om något som inte slutade som han hoppats. Samtidigt som jag inte heller kan låta bli att tänka på hur studion och fabriken alltid gått före familjen.
Foto: Theresa Traore Dahlberg
2 januari 2019
Maskinerna rullar
Installationen är igång. Maskinerna flyttas från pappas studio till Nationalmuseet. Luc sätter igång maskinerna i museet. Jag filmar. Förra utställningen är fortfarande inte helt nere på grund av julledigheten, så vi börjar med att plocka ner den. Det är många som jobbar på museet och alla har olika titlar och är chefer för olika avdelningar. Ouattara är ansvarig för min utställning, men om jag vill testa något måste det gå genom flera led innan beslut, det är ofta frustrerande.
4 januari 2019
Jag får reda på att jag är nominerad till Guldbaggen för min kortfilm Ambassadörens fru. Jag känner mig hedrad men vill egentligen bara fokusera på arbetet med utställningarna.
Det finns skilda åsikter om hur jag ska placera maskinerna och verken på museet i Burkina. För mig är det inte så viktigt att maskinerna står i exakt rätt produktionsordning men det är det för utställningschefen. Så de ställs i produktions-ordning.
Jag får tillgång till hyllor de använt i tidigare utställningar vilket underlättar.
Foto: Theresa Traore Dahlberg
6 januari 2019
Pressvisning
Det är nästan en månad kvar till öppningen, men museet vill ha en pressvisning medan jag är på plats. Jag vill egentligen bara jobba på in i det sista. Samtidigt vill man i Sverige ha slutgiltiga beslut om bilder och papper i för katalogen. Det känns som att det är så många som fokuserar på allt runt om själva evenemanget medan jag önskar att jag bara kunde få fokusera på att göra mina verk. Men pressvisningen blev en intressant tillställning. Flera tv-kanaler och tidningar var på plats. Många undrade: varför en kassettfabrik? Fanns det ett vinstintresse eller plan att få den att rulla igen? När väl de frågorna var besvarade blev det intressanta diskussioner kring arkivering, produktionsmönster och musikindustrin idag. Allt skedde på franska. Jag är lättad att det är över.
7–11 januari 2019
Sverige
Tillbaka i Sverige. Om en vecka börjar vi hänga utställningen på Färgfabriken. Jag jobbar på mitt jobb på K-special. Jag får veta att White Chapel och Bonniers Konsthall ska turnera med Ambassadörens fru, och att min långfilm Ouaga Girls (2017) släpps på 80 biografer i Spanien. De vill att jag kommer till premiären eller åtminstone skicka en ”hej-film”. Jag lyckas aldrig få till en sådan.
Foto: Theresa Traore Dahlberg
12 januari 2019
Rummet
I utställningen som var på Färgfabriken före min hade man delat rummet på hälften, så det var först idag som jag fick se rummet i sin helhet. Jag satte mig först bara tyst och tog bilder på mina fötter i det stora rummet och sen frågade jag efter en projektor och började leka runt med projektioner på väggar och i taket. Allt i denna sal blir storslaget.
14–18 januari
Första produktionsveckan
Olof som fotade katalogen ska assistera mig under hängningsveckorna. Det är iskallt i salen men vi flyttar in element, två bord några lampor och börjar med Coppers som läggs ut på golvet först innan den ska upp veckan därpå. Materialet marineras av det nya rummet. Lägger även ut de blå korten till Untitled Blue. Sedan klipper jag ihop det sista på filmerna från Burkina så att de kan installeras veckan därpå med teknikern Sebastian. Jag testar även projektionen direkt på betongväggen längst bak i salen.
Foto: Olof Grind
21–25 januari
Rutiner
Jag har längtat efter installationsperioden och försöker att hitta en bra arbetsrytm. Varje dag bygger på ungefär samma struktur.
Larmet på telefonen går 6.45. Går upp vid 7 och dricker kaffe äter frukost. Lämning på dagis 8.30 Framme vid Färgfabriken kl 9.15 och tar en kopp kaffe med Johan (snickare), Sebastian (tekniker), Elsa (projektledare) och Olof (assistent). Detta är första och enda veckan Johan och Sebastian är på plats hela veckan. Vi går igenom vad som kommer att hända under veckan och just idag hoppas vi få upp Coppers.
Kl 12 äter vi lunch i restaurangen, som har otroligt goda luncher och nötrutor. En gammal vän, Jackie, kommer och äter lunch med oss. Hon följer med upp ett litet tag och testar akustiken med sin sångröst. Hela rummet andas förväntningar. Det kommer inte vara så här tomt länge till.
Vi får upp Coppers. Jag har länge suttit med den i ateljén och nu ska den för första gången hängas upp. Det blir en fin stund med att få upp takskulpturen under total koncentration. Jag inser att jag måste tänka om lite och anpassa verket till en pelare som hamnar mitt i verket. När vi går hem någon gång mellan 16.30–18 har vi inte varit utanför dörren på hela dagen.
28 januari
Gala
Jag går på Guldbaggegalan och vinner ej. Det känns skönt, jag lider av scenskräck vid dessa tillfällen. Vinsten går till Ahmed Abdullahi och är extremt välförtjänt. Det är märkligt att efter att ha tillbringat så intensiv tid i en utställningslokal och bara pratat om utställningen, plötsligt vistas bland en massa uppklädda människor som pratar snabbt om allt möjligt. Det är kul att titta på folk en stund, men vi blir inte långvariga.
Foto: Margareta Bloom Sandebäck
29 januari 2019
Verktitlar
Elsa påminner mig om att vi måste ha verktitlar. Det är något jag skjutit upp in i det sista. Men jag har till slut lyckats bestämma mig: Coppers, -Cassettes, Factory Back. Torrt och bra.
31 januari 2019
Födelsedag
Jag fyller 36 år. Det är bara dagar kvar till vernissagen, men den här spenderar jag på vårdcentralen och i sängen med Ossie som har influensa. Det är hostiga nätter med lite sömn.
Foto: Olof Grind
2 februari 2019
Vernissage
Det är vernissagedag och jag är onödigt nervös för ett tacktal jag ska hålla. Katalogen är klar, affischen är tryckt, utställningen är hängd. 500 personer kommer under dagen och kvällen, trots snöblandat regn. Helt otroligt att ha så många gamla och nya vänner från olika delar av livet samt familj i samma sal bland verken. Jag hade velat sätta mig med varenda en och prata ordentligt. Jag sprang fram och tillbaka till köket för att sätta alla blommor jag fick i vatten. Ibland dröjde jag mig kvar där en stund innan jag gick ut igen.
Pappa är på vernissagen i Burkina och vi pratar i telefon. De har cirka 400 personer på plats. Kulturministern och artister är där. Pappa verkar glad men trött. Det känns märkligt att inte vara där med honom, fast på många sätt är jag det.
Theresa traore Dahlberg, Untitled Blue, 2019. Foto: Olof Grind