Från rebelliskt till mästerligt

TEXT: Sofia Lyck

BILD: Ryno Quantz/Nacka Kommun

Kritiken lät inte vänta på sig när Nacka kommun tog fram en programkod för sitt gatukonstprojekt Wall Street Nacka. Men vem tittade på resultatet? Sofia Lyck frågar sig om den konstpolitiska debatten hamnat alltför långt från konsten?

Nedanför huset där jag bor finns en park, ett litet grönområde för barnfamiljer, alkisar och dagdrivare. Huset står på ett berg. Under den senaste tiden har minst tio skapligt stora områden på berget fått sig en ordentlig omgång av sprayburken. Jag brukar stanna upp där ibland och se om något nytt dykt upp eller om berget blivit sanerat från – ja vadå? Klotter? Graffiti? Muralmålningar? Skadegörelse eller konst? Begreppen är många. Och ibland svåra att skilja åt. Om man enkelt ska göra ett försök så kan man väl säga att konst på privat egendom – eller på Stockholms stads berg utan ägarens samtycke – helt enkelt är förbjudet och kan ses som ren och skär skadegörelse och sabotage. Men däremot om en fastighetsägare eller kommun beställt verk på sina fasader, då bör det väl anses vara konst. Eller? Men om denna målning har sina rötter i en subkultur, en undergroundrörelse, förknippad med kriminalitet, droger och förstörelse. Hur lätt är det då att bara ändra uppfattning kring detta konstuttryck?

Nacka kommuns konstprojekt eller muralmålningsfestival, Wall Street Nacka, blev mycket uppmärksammad under hösten 2019 och fick en hel del kritik. På kommunens hemsida gick att läsa om festivalen och för att tydliggöra vad de menar med att måla på en vägg och vad det betyder för dem, togs en ”programkod” fram, som enligt offentlighetsprincipen lades upp på deras hemsida. Uttryck som ”mästerligt och inte rebelliskt” samt ”tillit och inte misstänksamhet” användes. Det är alltså främst denna DNA-kodning som ställt till rabalder. I Svenska Dagbladets artikel den 24 oktober 2019 skrev en upprörd Anders Rydell: ”Nu ska konsten ’spegla finansiärers värderingar’.” En artikel som också citeras i DN den 25 oktober 2019: ”Det ser ut som konst. Det känns som konst. Det utger sig för att vara konst. Det är inte konst.” Och en debattartikel i Dagens Nyheter den 2 oktober 2019 av Niklas Rådström och Catharina Günther-Rådström: ”Skrämmande ordval. Nacka kommuns syn på konst är chockerande historielös.”

Visst förstår man att detta är ett förstagångsprojekt i Nacka kommun, där många motsträviga viljor ska dras över kanten och oro och rädsla ska hävas. Olagligt klotter tas vidare upp på 
nacka.se och även graffiti som något man alltså inte vill bli förknippad med. Konsten de önskar ska vara mycket – glädje och upplevelser, trygghet och möten – men det är också ett sätt för kommunen att ge något tillbaka till Nackaborna. Vilket är fint såklart. Att Nacka kommun och det lokala näringslivet inte vill ha sina fasader fyllda med invektiv kan nog de flesta förstå, då denna subkultur historiskt sett konnoterat aggressivitet och ilska, protest mot dåliga samhällen och till och med krig och kamp.

Den högsta, mest logiska formen – av målning – den renaste och starkaste, är muralen. Den är också den mest oegennyttiga formen, eftersom den inte kan användas till objekt för personlig förtjänst: den kan inte gömmas till fördel åt ett priviligierat fåtal. Den är för folket. Den är för alla.

         José Clemente Orozco (1883–1949)

Muralkonsten fick sitt startskott i Mexiko runt 1920 då en grupp konstnärer, bland annat Orozco, fick i uppdrag av regeringen att pryda offentliga byggnader med stora målningar för att ”skapa skönhet som manar till kamp och socialt engagemang”. Ett politiskt beslut att använda konsten i den offentliga miljön som kommunikationsbärare. Och ett nydanande sätt att presentera konst på. Vi kan se vissa likheter här med Wall Street Nacka, för det Lena Dahlstedt, stadsdirektör Nacka kommun, hade som förhoppning var att ”festivalen och muralmålningarna bidrar till glädje och engagemang, inspirerar till dialog och möten”, vilket går att läsa i Wall Street Magazine, No 1 2019. Inte samma sak som att sporra till kamp som i Mexikos fall – men ändå något som talar direkt till folket i deras egen miljö.

Sammanfattningsvis kan man säga att när Nacka kommun tog initiativet till sin muralmålningsfestival var ambitionen hög och avsikterna goda. Men den konstpolitiska debatten och granskningen som följde hamnade långt ifrån resultatet – det vill säga den faktiska konsten. Viljan var att väcka liv i betongen med hjälp av nationella och internationella konstnärer. Den mexikanska gatukonstnären Farid Rueda, som deltog i festivalen, uttrycker sin avsikt med konstverket U G G L A på Nacka ishall: ”En önskan om att färgen ska kunna fylla tomrummet med en ljus och harmonisk komposition av optimism.” En intention så god som någon kan man tycka. Att kommunen har ett ansvar att agera förebild vid skapandet av allmän plats och gå före och visa framkomliga vägar för nya idéer kan tyckas vara ett önsketänkande. Men beaktansvärt är att i detta fall var det något som Nacka kommun faktiskt gjorde – att förflytta denna storskaliga väggkonst från nolltoleransen till offentliga rummet.

Det slutliga urvalet av deltagarna är såklart subjektivt och gjort av Nacka kommun. Men så är alltid fallet när det handlar om offentlig konst. Någon måste fatta besluten. Gör man en djupare granskning kring de konstnärer som var delaktiga i Wall Street Nacka kan man med några få klick genom de egna marknadsföringsplattformerna se att det knappast handlat om någon självcensur – att de motvilligt skulle ha avstått från att uttrycka sig eller tvingats ändra sitt uttryck eller upplevt någon inskränkning på yttrandefriheten. De verk som dessa konstnärer gjort, både före och efter Wall Street Nacka, följer klara utvecklingslinjer och har tydliga likheter med det de gjort i Nacka.

Att skapa en hållbar, inspirerande livsmiljö med hjälp av konst i det offentliga rummet handlar om att organisera komplexa och ibland motstridiga intressen till en helhet, står beskrivet i Kulturdepartementets broschyr Politik för gestaltad livsmiljö från 2018.

Ansvaret delas av många, man kan inte helt lita på att gestaltningen av en plats genom dess arkitektur och design ensamma ska bringa stimulans och trivsel. En grundförutsättning för att lyckas är att boende och lokala aktörer är delaktiga i de processer som leder fram till en hållbar livsmiljö. Människorna i omgivningen utgör själen och livet, och konsten och kulturen kan spela en avgörande roll för samhällsutvecklingen och samhällssynen. Och för det krävs politiska beslut. Nacka kommun fattade ett sådant 2019 som fick namnet Wall Street Nacka. Om det la till något till livsmiljön får vi kanske fråga kommuninvånarna om ett år eller två då minnet av DNA-kodsdebatten hunnit blekna något.