Fallet Bogdan: ”Den största missen ligger hos lärosätet”

TEXT: Nora Hagdahl

BILD: Åsa Sjöström

Staffan Julén började som assistent till Roy Andersson i början av 80-talet. Idag är han kommunikationschef på Institutet för framtidsstudier parallellt med sitt arbete som dokumentärfilmare. Här reflekterar han över debatten om konstnärlig forskning, dess missuppfattningar och den konstnärliga forskningens roll och potential i samhället.

Under förra året tog debatten om den konstnärliga forskningen fart i samband med SVT-dokumentären Fallet Bogdan. Själv skrev du ett inlägg till försvar för den konstnärliga forskningen i tidningen Parabol. Berätta om din syn på konstnärlig forskning!

– Den här debatten startade redan för några år sedan, kort efter underkännandet av Bogdan Szybers doktorsavhandling. Redan då uppstod skriverier där hans arbete blev liktydigt med hela den konstnärliga forskningen, vilket är en ganska snedvriden tolkning. SVT-dokumentären blev en katalysator som nu åter lockade fram många starka åsikter om konstnärlig forskning med utgångspunkt från just Bogdan Szyber.

– Just när det kommer till Bogdan Szyber tycker jag att den störta missen ligger hos lärosätet. Man ska inte släppa fram någon till doktorsexamen om det inte är tydligt att personen kommer att klara det. I det här fallet har skolan totalt brustit i sin kommunikation med betygsnämnden. De borde tagit reda på att avhandlingen riskerade att bli underkänd så att han kunde få en chans att dra tillbaka sitt arbete i tid. Nu kom betygsnämndens beslut som en lika stor chock för skolan som för doktoranden. Skolan har, vad jag vet, aldrig offentligt bett Bogdan Szyber om ursäkt, och jag tror att detta är huvudanledningen till att ”fallet” fortfarande väcker dessa starka känslor.

– Problemet är nu att ”fallet Bogdan” har kommit att representera konstnärlig forskning i sin helhet i debatten och media. I verkligheten utgör doktorandprogram vid konstnärliga högskolor bara en del av det konstnärliga forskningsfältet. En betydande del av denna forskning sker genom de fria forskningsmedel som finansieras av Vetenskapsrådet, där ungefär åtta projekt om året får bidrag. Till skillnad från doktorandprojekt, som givetvis styrs av ett antal lärandemål, är dessa just fria forskningsprojekt som, till skillnad från vad många i debatten tycks tro, inte är underkastade någon examen eller godkännande.

Bo Rothstein, professor i statsvetenskap, skrev att han inte tycker att konstnärlig forskning passar inom akademin. Otto Ruin tyckte att man skulle lägga ner alla konstnärliga doktorandtjänster och istället ge pengar till konstnärliga arbetsstipendier. Hur ser du på dessa resonemang?

– Att föreslå att man tar bort pengar från doktorandutbildningar för att fördela dem som arbetsstipendier visar på en bristande förståelse för hur statens budget fungerar. Doktorandutbildningarna finansieras via Utbildningsdepartementet, och om man tar bort dem resulterar det inte i större kulturbudgetar eller pengar till Kulturdepartementet, som ansvarar för stipendier till konstnärer. Många har ju uttalat sig bergsäkert kring att det slösas pengar och att det kastas in pengar i den konstnärliga forskningen på ett sätt som jag menar inte stämmer. De medel som staten, via Vetenskapsrådet, under åren 2016–2024 har anslagit till projektbidrag för konstnärlig forskning har i snitt legat på knappt 30 miljoner per år, att jämföra med de 3,1 miljarder som Vetenskapsrådet totalt delade ut till forskning bara under 2023.

Konstnärlig forskning fungerar, i mitt tycke, som bäst när den är tvärvetenskaplig och kan korsbefruktas av andra forskningsfält.

– Det finns kritik från högerhåll som handlar om att man tycker att den konstnärliga forskningen är elitistisk och därför borde tas bort. Men det har också funnits ett agg mot konstnärlig forskning från folk inom konstvärlden som anser att forskningen kompromissar konstnärens frihet. Varför Bo Rothstein, som är en av landets skickligaste professorer i statsvetenskap, skulle uttala sig om detta utifrån en rätt tendensiös film har jag svårt att förstå överhuvudtaget. Vissa akademiker har upplevt sig hotade av den konstnärliga forskningen eftersom den innebär ett slags paradigmskifte: helt plötsligt får kulturskaparna själva reflektera över sina processer, detta förbehålls inte längre bara experterna på konstvetenskapen, teatervetenskapen eller någon annan teoretisk institution. Sen finns det ju vissa som bara irriterar sig på att konstnärer ska springa runt och kalla sig vetenskapsmän – men att konstnärlig forskning skulle vara vetenskap är också en missuppfattning. I högskolelagen står det att forskning kan ske på antingen vetenskaplig eller konstnärlig grund.

När fungerar konstnärlig forskning bra och när fungerar den dåligt, enligt dig?

– Konstnärlig forskning fungerar, i mitt tycke, som bäst när den är tvärvetenskaplig och kan korsbefruktas av andra forskningsfält. Jag har sett detta tydligt på Institutet för framtidsstudier, där vi alltid kräver en tvärvetenskaplig aspekt i de konstnärliga forskningsprojekten vi stödjer. Ett projekt riskerar att bli andefattigt om det enbart fokuserar på den egna konstnärliga praktiken utan att söka influenser från andra områden.

– Sedan tycker jag att fältet behöver höja sitt självförtroende – ibland verkar det finnas en skam kopplad till att utöva konst som en del av forskningen. Vissa verkar känna att arbete som bygger på vetenskaplig grund är finare och bättre än det som bygger på konstnärligt praktiskt arbete, vilket är olyckligt.

Vad ser du som den konstnärliga forskningens potential i samhället?

– Den konstnärliga forskningen har en unik förmåga att bidra med framtidsperspektiv och visioner som ofta saknas inom traditionella forskningsfält. Konsten har alltid varit central för att formulera samhälleliga visioner. Idag har istället maktfullkomliga teknikjättar som Elon Musk blivit symbol för framtidsvisioner. Jag tycker att konstnärer borde ta tillbaka denna roll och samarbeta med andra forskare för att skapa alternativa idéer och visioner om framtiden. Men sånt tar såklart tid. När jag började arbeta på Institutet för framtidsstudier för sju år sedan var det inte många av de andra forskarna som förstod vad jag höll på med, men ju mer kontakt vi haft med varandra, desto fler sätt har vi hittat att arbeta över forskningsfälten och discipliner. Något som ofta glöms bort i debatten är hur viktigt det är att bara skapa miljöer för konstnärer och forskare att vistas i tillsammans, även om det inte handlar om formella samarbeten.

Många verkar kritiska till konstnärlig forskning för att den är svår att förstå. Hur tycker du, som arbetar med kommunikation på Institutet för framtidsstudier, att man kan förklara bättre vad det är?

– Jag tror absolut att kommunikationen kring den konstnärliga forskningen är och har varit bristfällig. Jag har många gånger varit i sammanhang där det tycks råda konsensus om att omvärlden inte behöver begripa sig på den konstnärliga forskningen, att den inte skulle vara något allmänheten kan ta del av utan ett slags helig graal i sig själv. Den synen tror jag innebär att man gräver sin egen grav, jag menar att det är avgörande att kunna visa upp vad forskningen handlar om och nå ut med den till en bredare publik. Det handlar om att inte bara förmedla sina resultat genom olika plattformar inom fältet, utan också om att nå ut med det man gör genom utställningar, filmer, böcker eller allt vad det kan vara. Vidare handlar det om att institutionerna ska kommunicera kring vad konstnärlig forskning kan vara. Det behöver inte vara något jättekonstigt som ingen annan kan begripa.

– Ett sätt som vi på institutet arbetar på har varit att samarbeta med andra institutioner, som Liljevalchs konsthall, Kulturhuset och Dramaten, för att få fler att förstå vad vi gör och varför det är relevant. Ett lyckat exempel är vårt projekt Expanding Minds – together, en performanceworkshop som först gjordes på Dramaten och nu vidareutvecklas till ett format att använda i skolor, museer och Folkets hus för att med scenkonstens performativa kunskaper träna folk i demokrati. Det är ett mycket bra exempel på hur konstnärliga ledare, statsvetare och demokratiforskare har samarbetat för att ta fram ett format som, genom publikens delaktighet, hjälper människor att bättre förstå hur en demokrati är uppbyggd och fungerar. Något som i samarbetet med Georgetown University och svenska ambassaden i Washington DC även testades där i skolor och universitet inför det senaste presidentvalet.

Kan du ge några exempel på lyckade konstnärliga forskningsprojekt?

– Ett projekt jag vill lyfta är Salad Hilowle och Christian Rossipals arbete om Sveriges koloniala historia på Saint-Barthélemy där de samarbetar med forskaren Fredrik Thomassons forskning. Projektet utgår bland annat från en film från 50-talet om Saint-Barthélemy, där de undersöker hur filmen har tolkats i olika sammanhang och sedan själva iscensätter olika scener från filmen på Saint-Barthélemy, vilket till slut kommer att resultera i en ny film. Även projektet med Bigert och Bergströms Tipping Points tycker jag är ett fantastiskt exempel på vad som händer när konstnärer och forskare får vistas i samma rum. Även om projektet inte är konstnärlig forskning i sig, utan en självständig konstnärlig gestaltning genomförd på en kommunikationsbudget av två konstnärer i samarbete med forskare från ett annat fält i ett befintligt forskningsprojekt, visar det projektet på hur fruktbart det kan vara när konstnärer och forskare samarbetar.