Fallet Bogdan och eftermälet

TEXT: Magdalena Ljung

Under hösten 2024 visades filmen Fallet Bogdan, skapad av Emilie Birket-Smith, Matthew D’Arcy, Tanja Holm och Siri Pårup, dokumentärfilmare och konstnärer inom rörlig bild vid Stockholms konstnärliga högskola (SKH). Debatten som följde har gått varm i sociala medier, på svenska kultursidor och i korridorerna på de konstnärliga högskolorna. Magdalena Ljung tar tempen på eftermälet av den omdebatterade filmen

Emilie Birket-Smith, Matthew -D’Arcy, Tanja Holm och Siri Pårup lärde känna varandra som studenter vid SKH och har nyligen examinerats därifrån. Filmen Fallet Bogdan som de gjorde för K-special har av kritiker kallats för en ”krystad film som ger en nidbild av konstnärlig forskning”, en ”rörig historia” och ”trevande och sökande”. Deras grund för att skapa filmen var en händelse som kom att dela forskarvärlden i olika läger.

Varför gjorde ni filmen och vad vill ni ta reda på med ert projekt?

Siri Pårup: Vi började på SKH under pandemin, vår undervisning var förlagd till digitala kanaler och nästan uteslutande på engelska. Språket var dessutom väldigt akademiskt. Samma år underkändes Bogdan Szyber, och hans fall debatterades i media. SVT sa att de aldrig skulle ta emot en film om konstnärlig forskning i allmänhet, det är för ospecifikt. Vi ville visa den konstnärliga forskningen för människor utanför institutionerna.

Matthew D’Arcy: Vi använder filmmediet i sig som konstnärlig forskning, samtidigt som vi berättar om densamma. Genom att göra forskning i tv ville vi skapa spänning, en inbyggd konflikt som utspelar sig genom våra karaktärer, vilka man får se bakom kameran. En sak vi kom fram till är att det finns en öppenhet mot ovisshet i konstnärlig forskning som jag tycker är väldigt värdefull.

"Konstnärlig forskning balanserar på gränsen mellan fascinerande och obegriplig, mellan löjlig och fantastisk.”

SVT verkar mest intresserade av en skandal kring ett misslyckande. Ville ni inte ge plats åt projekt som bidragit med mer?

Matthew D’Arcy: En tanke inom dokumentärfilm är att man kan berätta om det allmänna genom det specifika. Debatten kring Szybers disputation visar vad som står på spel inom konstnärlig forskning. Jag är också stolt över att vi har många intressanta forskare från SKH i filmen: Marc Johnson, Savaş Boyraz, Malin Arnell och Tove Dahlberg bland andra.

Efter att ha sett er film vet jag inte vad deras forskning handlar om.

Emilie Birket-Smith: Syftet med filmen är inte att presentera konstnärliga forskningsprojekt. Vi är glada om vi väckt tittarnas nyfikenhet, de får gå vidare och ta reda på mer.

Sonia Hedstrand skrev i DN att filmen ger en nidbild av konstnärlig forskning och är spydigt klippt, vad säger ni?

Matthew D’Arcy: Kritiken visar på en snäv förståelse för vad dokumentärfilm kan vara. Vår film är konstnärlig, inte journalistisk. Konstnärlig forskning balanserar på gränsen mellan fascinerande och obegriplig, mellan löjlig och fantastisk, det ville vi uttrycka. Vi har anklagats för att ha klippt bort allt av substans och bara tagit med det som är roligt. Som om det inte finns substans i humor. Humor är en konstnärlig metod, en ”mode of perception”, liksom konstnärlig forskning.

Ni ställer en fråga till er själva i filmen: ”Vi har fått höra att när vi gör film om det här för SVT riskerar vi att ta död på den konstnärliga forskningen. Om vi inte levererar och visar tittaren att konstnärlig forskning är värdefull ...” Jag tycker inte att ni lyckas visa det, men jag uppskattar er fria arbetsmetod. Hur ser ni i backspegeln på er film?

Siri Pårup: Vi driver inte en åsikt i filmen utan pekar på för- och nackdelar. Samtidigt visar vi att kulturen behöver mer pengar.

Matthew D’Arcy: En mycket större risk än det vår kritik bidrar med är att konstnärlig forskning bara stannar inom akademin och att ingen bryr sig om den. Vi har lyckats göra en konstig film för tv om det som intresserar oss, och det tycker jag är en bedrift.

"Den akademiska miljön gav mig en specifik plattform för att experimentera.”

Malin Arnell är bildkonstnär, forskare och lektor vid Umeå universitet. Hon har disputerat i koreografi vid Stockholms konstnärliga högskola och innehar just nu en fyraårig postdoktoral konstnärlig forskartjänst vid Utrecht universitet inom ERC-projektet RESPIRE: Planetary Breathing in sphyxiating Times.

Malin har utifrån intervjufrågorna valt att skriva en egen text om sin forskning.

Jag valde att gå en konstnärlig forskarutbildning för att integrera forskning och konstnärliga praktiker på ett transdisciplinärt och experimentellt sätt. Genom att utforska symbiotiska kopplingar mellan filosofisk undersökning, konstnärlig kunskapsproduktion och socio-politiskt engagemang har jag tillsammans med andra utvecklat en djupare förståelse för hur dessa områden kan samverka och berika varandra.

Verken och verksamheterna jag genomförde under mina doktorandstudier kunde ha kommit till även utanför universitetets värld, men den akademiska miljön gav mig en specifik plattform för att experimentera och utveckla min konstnärliga forskning. Det gav mig en möjlighet att vara del av ett kritiskt sammanhang där kunskap och konstnärliga praktiker diskuteras, omförhandlas och omvandlas. Både Uniarts i Stockholm och Performance Studies vid NYU i New York erbjöd tillgång till resurser och ett nätverk av kollegor och mentorer som var avgörande för min konstnärliga och forskningsmässiga utveckling. Min forskning hade aldrig kunnat genomföras utan de över 30 institutioner, 100 samarbetspartner, kollegor och medverkande samt alla de miljöer och platser som generöst deltog i mina undersökningar.

Min avhandling, Avhandling/Av_handling (Dissertation / Through_action), var en 72 timmar lång performance. Genom att använda performance som både metod, dokumentationsteknik och medieringsformat kunde jag öppna för nya sätt att tänka kring kunskapsproduktion och konstnärlig forskning. Genom att använda performativa och icke-representativa metoder fokuserade jag på hur mänskliga och mer-än-mänskliga formationer och gemenskaper blir till i specifika miljöer.

För närvarande undervisar jag vid Konsthögskolan vid Umeå universitet. Mitt intresse ligger i en materiell-diskursiv inlärning med posthumanistiska ramar, vilket syftar till att främja ansvarsfull och bekräftande pedagogik och forskning. Jag vill se ett ökat fokus på tvärvetenskapliga och kollaborativa forskningsmetoder som kan främja en djupare förståelse för hur konstnärlig teori och praktik kan bidra till att adressera aktuella socio-politiska och miljömässiga utmaningar.

”Omedvetet eller inte sprider upphovspersonerna bakom Fallet Bogdan ett konstförakt.”

Niclas Östlind arbetade länge som curator innan han doktorerade vid Fotohögskolan i Göteborg med avhandlingen Performing History: Fotografi i Sverige 1970–2014. Idag verkar han som viceprefekt vid HDK-Valand där han även är forskare och professor. Hans senaste projekt är inriktat på evidens och estetik inom linsmedial kultur, men han har också ett stort intresse för den konstnärliga forskningen mer generellt.

Konstnärlig forskning har funnits i -Sverige i tjugofem år, den bedrivs vid våra fem konsthögskolor och drygt tvåhundra avhandlingar har publicerats. I Konstens kunskap 2021, där du och Fredrik Nyberg är redaktörer, skriver ett antal konstnärer och teoretiker om ämnet. Hur har den konstnärliga forskningen utvecklats i Sverige?

– Det har vuxit fram en senior forskning, där konstnärer fortsätter inom akademin efter avslutade doktorandutbildningar och framlagda avhandlingar. Sedan år 2000 ger Vetenskapsrådet stöd till vårt fält, vilket har skapat helt nya förutsättningar för konstnärlig verksamhet. Till en början handlade projekten om att förstå vad konstnärlig forskning är. Idag har man utvecklat metoder som gör den konstnärliga praktiken till ett verktyg för att undersöka frågor både inom och utanför konstens område. Projekten har ofta en tvärvetenskaplig karaktär.

På HDK Valand är forskningen indelad i fyra kluster: ekonomier, materialiteter, politik och miljö. Riskerar inte det att forskningen blir förutbestämd – vad händer om någon vill forska i ett annat område?

– Det är svårt att hitta ett forskningsprojekt som inte kan knyta an till någon av dessa inriktningar. Klustren är till för att skapa rörelser mellan olika avdelningar, för att lärare och studenter inom olika ämnen lättare ska kunna utbyta tankar om liknande frågeställningar. Forskningsområdena avspeglar också kunskaper på institutionen och vilka kapaciteter vi kan erbjuda. Projekten som görs är väldigt differentierade.

Som curator kan du bedriva konstnärlig forskning vid en konsthögskola, men hur förhåller sig universitet egentligen till konstnärlig kunskap och meriter?

– Akademin har starka idéer om vad kunskap är, och konstnärers kunskap har inte varit akademiskt formaliserad hittills, men med den konstnärliga forskningen har konstnärer fått en ny plats. Vad som också har hänt är att synen på teori har förändrats. Under det postmoderna nittiotalet utvecklades en teoriundervisning som var mer renodlat teoretisk än vad den skulle behöva vara. Med den konstnärliga forskningens insteg föddes en idé om att skapa teori och metod genom den konstnärliga praktiken.

Jag tog min masterexamen vid Konstfack år 2009 och upplevde teoriundervisningen som djupt problematisk. Vi studenter kände inte att teorin uppstått ur vår konstnärliga erfarenhet, istället kom den utifrån med problemställningar och språk som inte var våra egna. Vi invaderades och koloniserades av konstteorin, upplevde vi det som.

– När konstnärlig forskning var ny såg man sig tvungen att importera teorin, vilket gjorde att kopplingen till den konstnärliga aktiviteten blev begränsad. Idag utgör teorin alltmer ett område som konstnärer utvecklar och kopplar till sin praktik och har makt över. De som studerar nu undervisas av forskande konstnärer. Samtidigt är hierarkier mellan teori och praktik starka, och det är viktigt att överbrygga motsättningarna och motverka den kolonialisering som du talar om.

I min undervisning på konstskolorna ser jag två typer av studenter. De som lyckades bra i den vanliga skolan och kunde ha valt många vägar och de som sökte sig till konsten för att de inte såg någon annan väg. Vad händer med den senare gruppen när konstnärsyrket akademiseras alltmer?

– Lärandemålen går inte att kompromissa med, men det finns alternativa vägar att nå dit. Jag har haft studenter som man till exempel får intervjua för att de ska kunna producera en text. Men man måste minnas att grundutbildning och forskarutbildning är olika saker. Merparten av studenterna på en högskola varken kan eller vill bli forskare, och det är viktigt att man kan bedriva konst på olika sätt. Samtidigt finns en risk med att man vid rekryteringen av personal lägger allt större vikt vid att man är disputerad och mindre vid de konstnärliga meriterna.

Vad tänker du om mediedebatten om den konstnärliga forskningen och filmen Fallet Bogdan om hans infamöst underkända avhandling?

– Vilket annat forskningsområde bedöms utifrån en underkänd avhandling? Om konstvärlden inte kan bedriva en seriös kritik av sitt eget fält ger vi politiker som vill minska det offentliga stödet till konsten jättebra argument. Omedvetet eller inte sprider upphovs-personerna bakom Fallet Bogdan ett konstförakt. Varför är inte kritikerna av konstnärlig forskning intresserade av att granska det som har uppenbara kvaliteter? Mia Engberg, Mara Lee, Cecilia Grönberg, Andreas Gedin och Andjeas Ejiksson, för att nämna några, har gjort fantastiska verk som de inte hade haft tid, resurser eller sammanhang att skapa utanför den konstnärliga forskningen.