TEXT: Sonia Hedstrand
BILD: Sonia Hedstrand. Bild privat.
När konstvärlden upplevs som ett nollsummespel manifesteras även avund och missunnsamhet. Sonia Hedstrand tar sig an en av konstens dödssynder.
Vi var mitt i installationen av vår utställning då jag tog en paus för att kolla min mejl på telefonen. Där låg en fråga från en grupp unga utländska curatorer. De ville ha med min film på en stor utställning som skulle visas på en erkänd konsthall i en stor europeisk metropol. Äntligen ett genombrott! Jag hoppade upp och ner av glädje över att någon utanför Sverige för en gångs skull uppmärksammade mitt konstnärskap och över möjligheten att få visa mitt verk i ett intressant sammanhang.
Naiv som jag var då gick jag genast för att dela den goda nyheten med de andra tjejerna i den konstnärsgrupp jag arbetade med. Men när jag berättade om framgången såg jag genast i deras ansikten att de inte blev glada.
Deras reaktion chockade och förvirrade mig. Jag hade tagit för självklart att mina kollegor, som också var mina vänner och dessutom feminister, skulle bli glada för min välgång. Att så inte var fallet gav mig en diffus och sorgsen ångest.
Flera år tidigare ringde jag en vän för att berätta att jag kommit in på konsthögskolan. Döm om min förvåning då vännen började gråta när hon hörde nyheten, och istället för att glädjas med mig pratade hon loss i en strid ström om hur hon själv upplevde att hon inte utvecklades. En pikant detalj i den här historien var att den här kompisen redan hade gått exakt samma utbildning och tagit examen några år tidigare. Jag kunde för mitt liv inte förstå hur hon kunde bli ledsen och avundsjuk för att jag fick chansen att göra samma sak som hon redan gjort. Det övergår faktiskt fortfarande mitt förstånd. Höjden av oginhet måste väl ändå vara att inte unna någon annan det en själv redan har.
Det är min terapeut som på senare år gjort mig uppmärksam på hur utbredd avundsjukan är. Hon säger att avunden är svårhanterlig, eftersom den anses skamlig. Ingen vill erkänna att den är avundsjuk på någon annan, så det går inte att konfrontera personen. Att säga: ”Du är bara elak för att du är avundsjuk på mig” låter ju galet självupptaget.
Hur kommer det sig att jag inte insett hur vanlig avundsjukan är? Alla är väl avundsjuka ibland? Liksom med alla känslor kan vem som helst drabbas. Men känslorna är ojämnt fördelade. Själv lider jag av mitt heta temperament, ilska är ett problem som jag brottas med ofta. Men avundsjuk är jag ganska sällan. Varför?
Ända sedan barndomen har jag alltid varit annorlunda och stått lite utanför sammanhang, grupper och hierarkier på skolor, arbetsplatser och i kompisgäng. Den som har en utanförskapsidentitet har ingen anledning att försöka passa in i en grupp eller anpassa sig till en norm. Eftersom jag alltid tänkt att alla är olika, alla gör sin grej på sitt sätt, så har jag inte heller ägnat mig åt att jämföra mig särskilt mycket med andra. Och det är jämförandet som orsakar avundsjukan.
Här blir det särskilt pikant i nära relationer. Vi jämför oss nämligen sällan med någon som är långt bortom räckhåll. En medelframgångsrik svensk konstnär går oftast inte och känner avund mot den lilla klick av superkändisar som ställer ut på jordens mest prestigefyllda museer. Nej, det vanliga är att vi stör oss på dem som är i samma ålder, som gått i samma klass, är i samma åldersgrupp, samma ateljéförening ...
Med tanke på hur hårt konstnärer jobbar, hur små resurser vi får och hur otroligt svårt det är att få utställningar, så är det inte särskilt konstigt att avundsjukan frodas mellan konstnärer. Jag vet att många konstnärer kollar igenom listorna från Konstnärsnämnden för att se vilka andra som fått arbetsstipendier, och alla som skryter på sociala medier när de fått fina priser göder såklart kollegornas avund. Rivalitet mellan skapande människor kan ge energi att överträffa varandra med nya briljanta verk. Men blir tävlingen för hård kan den slå över i missunnsamhet, ett gift som kväver kreativiteten. Den avundsjuke är nämligen mer upptagen av att konkurrenten ska misslyckas än att hen själv ska lyckas. Det leder inte till något gott.
Jag retar mig på när konstnärer jag tycker är tråkiga, anpassliga, kommersiella eller ren fejk får stora framgångar. Ibland kan jag känna ett sting av avund när jag ser hur karriärerna växer för konstnärer som jag tycker är ointressanta, men som har pengar i familjen. Medan jag springer runt och jobbar extra har de haft all tid i världen att gå in i sitt arbete i sina stora, fina ateljéer. Såklart får de komma fram med sin konst till slut eftersom de kan fortsätta år efter år, medan vi andra sjunker undan i lönejobb.
När jag påpekat skillnaderna i arbetsvillkor för konstnärskollegor som kan arbeta heltid i ateljén och lever i fina bostadsrätter eller i hus de köpt för släktens pengar, så brukar de tycka att jag är ogin. Ofta säger de ”men fokusera på det du har istället, du är ju så begåvad och bra på att jobba hårt”. Men, en måste skilja på avundsjuka och indignation över strukturella orättvisor. Ja, jag jobbar galet hårt, men det är ju inte en särskild gåva från försynen, utan något jag varit tvungen att göra för att ta mig fram på den orättvisa kulturscenen, där många har stora fördelar av en högre klassbakgrund.
Jag försöker dock att inte jämföra mig med personer som har helt andra förutsättningar än jag själv. Det leder bara till olycka.
Eftersom jag som redan nämnts har ett naivt drag har jag alltid tagit för givet att vänner och partners stöttar varandra i med- och motgång. När det går bra för mina vänner blir jag genuint glad för deras skull. Men i samtal med min terapeut, om de ständiga tjuvnyp och giftiga elakheter som bekanta allt oftare slänger åt mig i förbifarten sedan jag fick inflytande som kritiker, så har jag insett att avundsjukan är ett gift i konstnärsgemenskapen.
Konstnär är ett ensamt yrke, och det kan vara svårsmält att se någon som nyss var ens jämlike dra ifrån i karriären eller, som i mitt fall, erhålla ett slags tolkningsföreträde genom sina texter. Vi är alla kollegor men också konkurrenter. Detta splittrar oss och gör det svårt att praktisera en solidaritet som vi sannerligen skulle behöva i detta kulturpolitiska läge. Det är därför jag tar upp avundsjuka som ett arbetsmiljöproblem inom konsten.
För mig är en person som inte gläds åt sin väns framgång inte en vän. Som alla vet så blåser det på toppen, och särskilt kvinnor verkar vara utsatta för oginhet både från andra kvinnor och från män …
Där kommer vi in på ett riktigt känsligt ämne, nämligen avundsjuka mellan kärlekspartners. För ett konstnärspar som lever nära varandra och följer varandras utveckling kan det vara riktigt svårt att hantera om den ena blir efterfrågad, reser runt och hyllas. Medan den andra går hemma med sitt trista extrajobb och tar huvudansvaret för barnen. Förr fick kvinnorna böja sig för sin man. När Carl Larsson friade till Karin Bergöö år 1883 krävde han att hon skulle lägga ner sitt konstnärskap. På den tiden fanns inte mycket att göra åt situationen, så hon lydde. Men idag är det väl annorlunda?
Viss statistik tyder på motsatsen. Siffror visar att manliga konstnärer har fler barn än svenska män i allmänhet och att kvinnliga konstnärer har färre än svenska kvinnor i allmänhet. Detta faktum har varit mycket omdiskuterat, och med hjälp av lite anekdotisk bevisföring ser jag framför mig alla de killar jag träffar i svenskt konstliv som har en fru som är psykolog, sjuksköterska eller något annat passande omvårdande yrke, som både tar hand om hans känsliga konstnärssjäl och erbjuder en trygg inkomst som krockkudde. Medan många kraftfulla och framgångsrika kvinnor förblir ensamstående.
Detta dystra faktum får mig att minnas en gammal pojkvän som bestämt talade om att han inte ville komma när jag skulle göra performance på min egen vernissage. Han var inte upptagen med något annat, han bodde tillfälligt hemma hos mig eftersom han var från en annan stad, men han valde att gå ut och dricka öl med en kompis, istället för att stötta sin flickvän på hennes stora dag. Till saken hör att den här killen, som faktiskt var ganska lat av sig, en gång i tiden hade gått en gymnasielinje med inriktning mot skådespeleri. Han var en av dem som säger ”jag hade egentligen velat ...”, men som inte har energi eller mod att genomföra sina drömmar. Nåväl, inget fel med det, alla kan inte förverkliga sig inom konstnärliga yrken, det är trots allt hårt, svårt och kanske inte ens värt det. Det som dock är så otroligt trist med dessa normiga människor som i hemlighet när orealistiska konstnärsdrömmar, är att de inte unnar oss som kämpar för våra visioner de små framgångar vi ibland når. Det blev omöjligt att vara tillsammans med en kille som inte stöttade mitt konstnärskap. Han fick gå.
Avundsjuka är en av de sju dödssynderna. Detta otäcka uttryck för mänsklig svaghet kommer nog alltid att existera. Det är dock skillnad på att känna avund och på att agera missunnsamt. I vilken grad vi tillåter oss att leva ut vår avund varierar, på grund av normer som förändras. Det har funnits tider och platser där det ansetts mycket mer fult att framhäva sig själv och vara skadeglad för andras tillkortakommanden än det är nu. Idag uppmanas vi ständigt att tävla med andra för att bli störst, bäst, vackrast och rikast. De sociala medierna producerar missnöjdhet. Vem som helst kan jämföra sig med vem som helst.
Men har ni tänkt på att vi alltid jämför oss med dem som har det bättre? Varför? Varje dag brukar jag istället påminna mig om hur bra jag har det som kan ägna en del av min tid åt att förverkliga mina visioner genom konst. De människor som har och haft den möjligheten i historisk tid och rum är otroligt få. Så låt oss alla prova att jämföra oss nedåt istället, och öva på att inspireras av varandras framgångar.
Alla artiklar i serien finns samlade här.
Välkommen att prenumerera på Konstnärernas Riksorganisations konstnärspolitiska nyhetsbrev. Nyhetsbrevet skickas ut cirka 4 gånger per år och ger dig en snabb översikt över aktuella politiska frågor som är viktiga för konstnärskåren. Det riktar sig i första hand till politiker eller tjänstepersoner med ansvar för kulturpolitiken på statlig, regional eller kommunal nivå.