Kampen mot traditionella värderingar

TEXT: Anders Rydell

I senaste säsongen av tv-serien House of Cards gör den ryska konstgruppen Pussy Riot en cameo. Under ett statsbesök i Washington mellan den illa maskerade ryska presidenten ”Petrov” och seriens huvudkaraktär – president Frank Underwood – dök gruppen upp.

Vid en middag i Vita Huset tömde de sina glas över bordet, höll ett tal om Petrovs förtryckande diktatur och tågade ut i protest.

Min gissning är att Pussy Riots gerillaperformance i Frälsningskatedralen 2011 kommer bli den enskilda kulturhändelse från 2000-talets början som vi i framtiden minns. Kanske är det också en händelse som kommer att betraktas i ljuset av den symboliska övergången till ett nytt kallt krig – tjugo år efter att Sovjetunionen föll. I sin bok Mannen utan ansikte ger den ryska journalisten Martha Gessen en skrämmande inblick i Putins värld. I Gessens porträtt är dagens Ryssland en direkt fortsättning av Sovjetunionen, där det var underrättelsetjänsten KGB som grep makten. En organisation vars världsbild Putin, som själv var agent, personifierar. Dagens konflikter med väst över Ukraina ska betraktas i ljuset av Putins politiska vision om att återbygga det imperium som föll sönder 1991 – en händelse han själv betraktade som en katastrof. Men där Sovjets illusion om jämlikhet och det klasslösa samhället ersatts av populism, nationalism och traditionella värderingar som politikens kärnbudskap. 

I det här numret av KONSTNÄREN har vi riktat ljuset österut. I numrets intervju berättar Annica Karlsson Rixon om sitt projekt State of Mind där hon tillsammans med Anna Viola Hallberg skildrat queerkulturen i Sankt Petersburg – en utställning som också visats i Minsk och Kiev. En kultur som är utsatt för de ”traditionella värderingar” som regimen återintroducerat genom sitt samarbete med rysk-ortodoxa kyrkan. Samma värderingar som Pussy Riot i en symbolisk mening attackerade när de gjorde hjärtat för denna rörelse, Frälsarkatedralen, till sin scen. Rysslandsforskaren Lena Jonson beskriver i en essä hur den anti-auktoritära traditionen inom den ryska konsten har djupa rötter. Den har överlevt och avtäckt lögner och maktmissbruk under både Tsardömet, Sovjetregimen och dagens totalitära Putinism. I ljuset av de nya värdekonservativa riktlinjer för kulturpolitiken som Putin undertecknade så sent som i december spår Jonson att denna konst kommer bli allt viktigare.

En liknande utveckling pågår även mitt i Europa. I sitt reportage om konstlivet i Ungern visar Sanna Samuelsson på samma sätt hur en nationalistisk och värdekonservativ politik utmanar den fria samtidskonsten. I Ungern väljer många konstnärer idag att helt avstå från att ta del av kulturpolitiken, som blir alltmer politiskt styrd.

Det är lätt att bli förvånad över maktens rädsla för den fria konsten. Samtidigt måste dessa angrepp förstås genom konstens unika möjlighet att skapa metaforer, som inte ens de mäktigaste ledarna kan värja sig emot. Konsten är inte längre begränsad till sitt vita rum – genom internet och sociala medier når den ”massan” – det som alla auktoritära ledare fruktar.

Konsten har möjlighet att vara politisk utan slagord, samhällskritisk utan att vara övertydlig. Den skapar metaforer som blottar tomheten och hyckleriet bakom den auktoritära regimens politik. Och den är framför allt så ”farlig” därför att den uppmanar människor att tänka. Den övertalar inte, den uppmanar.