Den mexikanska konstskatten

TEXT: GESKA BRECEVIC

BILD: EMMA HANQUIST

Mexiko är det enda landet i världen där konstnärer har möjlighet att betala inkomstskatten i konstverk.

En lördagskväll i mars träffar vi vår vän, konstnären Mauricio Cervantes, på en takrestaurang i Oaxacas historiska centrum. Kvällen har fört med sig en sval bris som är ett välkommet avbrott i den nästan 40-gradiga hettan. Mauricio ursäktar att han varit frånvarande några dagar.

– Jag var tvungen att göra några målningar till skatten som ska betalas denna månad, så jag har stått i ateljén i flera dagar, förklarar han.

Jag undrar vem han ska sälja till, imponerad av den lätthet med vilken han tycks kunna hitta en köpare för sina målningar med bara några dagars varsel.

– Nej, förtydligar Mauricio, jag ska inte sälja dem. De är till skattmasen.

Jag förstår fortfarande inte.

– Om man som konstnär inte har råd att betala sin inkomstskatt här i Mexiko kan man välja att betala skatten genom en målning till staten.

Jag har rest och arbetat i Mexiko i många år, men detta är första gången jag hör talas om detta ”progressiva” skattesystem som trädde i kraft redan 1957, och som gett mexikanska staten möjlighet att bygga upp en ovärderlig nationell konst- samling som skulle få de flesta museiintendenter att svimma av avund. Samlingen innehåller idag mer än 7000 verk av såväl Diego Rivera som som Rufino Tamayo, Leonora Carrington och andra konstnärer vars verk idag är värda miljoner.

När 2016 års tidsfrist för den årliga skatteinbetalningen närmar sig står SAT (mexikanska skatteverket) beredda att ta emot en mängd nya verk.

– Men hur vet man hur många målningar man ska lämna in? frågar jag Mauricio.

– Åh det finns bestämmelser, förklarar Mauricio. Du talar helt enkelt om hur många verk du sålt under året, och har du till exempel sålt fem verk är du skyldig en tavla, har du sålt 21 verk får staten sex verk.

Vem avgör om verket är tillräckligt ”bra”? Finns det något sorts kvalitetssystem? Jo, det finns en tiomannajury som går igenom alla verk, och det händer att även kända konstnärers målningar ibland inte blir godkända, avslöjar Mauricio. En av Leonora Carringtons målningar blev inte godkänd, och min goda vän – en av Mexikos mest kända samtida målare – fick ett verk underkänt. Hon blev rosenrasande och tyckte att ”de kunde väl bara kommit till ateljén och valt vilket verk de ville ha”.

Men hur är det då med regimkritisk konst och politiska budskap? Ja, den verkar inte skattmasen ha några problem med. En annan av våra vänner, Démian Flores, lämnade för några år sedan in en nästan tre meter hög teckning som visar en man som blir sexuellt ofredad av en skallerorm – en tydlig referens till den mexikanska regeringen (skallerormen är ett av elementen på den mexikanska flaggan). Ett annat exempel är Rafael Coronels skatteinbetalning 1980 – ett porträtt med titeln El que no paga impuestos (Han som inte betalar skatt). En målning som Fabian Ugalde bidrog med 2002, Bilbao ataque frustrado, deklarerar med stora bokstäver ”Las autoridades no definen aún si se trató de una aggression o de una pieza de arte más” (”Myndigheterna har ännu inte bestämt om verket är ett påhopp eller bara ytterligare ett konstverk.”)

Idén att betala skatten med hjälp av konstverk kom från två muralmålare; David Alfaro Siqueiros och Gerardo ”Dr. Atl” Murillo. 1957 riskerade en av deras vänner fängelse på grund av skatteskulder, och de två vännerna vände sig till direktören för SAT, Hugo B. Margáin Gleason, och övertalade honom att acceptera en ”konst-för-frihet-uppgörelse”. Snart började SAT acceptera konst på regelbunden basis och 1975 lanserades ”Pago en especie” (ungefärligt översatt med ”in natura-betalningsprogrammet”).

Plötsligt erinrar jag mig att vi, vid vår andra arbetsvistelse i Mexiko 2009, faktiskt också betalade för hyran av en statligt ägd lägenhet i Mexico City, som vi fick låna i samband med en utställning på Casa Lamm, med en fotoprint med stillbilder ur ett videoverk. Jag insåg inte då att detta var del av ett så omfattande och radikalt skattesystem, där en kulturellt upplyst politik har skapat en unik konstskatt.

Till 2006 accepterade Pago en especie endast målningar, skulpturer och grafik. Ett år senare godkändes fotografier, och i framtiden är det möjligt att installationer, performance, musik, litteratur och poesi också kommer att accepteras.

De mest framstående verken blir del av en nationell samling som visas permanent i Mexico City, övriga visas på mexikanska museer och i olika statliga myndigheters byggnader, eller hyrs ut till utställningar världen över. Verken lagras i stora klimatkontrollerade lager i Mexico City. Enligt lag har inte staten rätt att sälja några av verken vidare.

Geska Brečević är konstnär och utgör tillsammans med Robert Brečević konstnärsduon Performing Pictures som under mer än 10 år återkommande arbetat med olika konstprojekt i Mexiko.