Livet på landet – fyra konstnärer som vänt storstan ryggen

TEXT: KARIN FAXÉN SPORRONG

BILD: Margareta Bloom Sandebäck

Storstadscentreringen i konstvärlden är massiv. Trots höga kostnader vågar de flesta konstnärer inte lämna galleritäta städer med närhet till curatorer och vernissagemingel. KONSTNÄREN har pratat med Moa Israelsson Forsberg, Andreas Poppelier, Carolina Jonsson och Lisa Jeannin som alla valt att bo på landsbygden, och ändå lyckas få karriärerna att rulla.

MOA ISRAELSSON FORSBERG

ÅKERS STYCKEBRUK, STRÄNGNÄS KOMMUN

Efter examen från Kungliga Konsthögskolan i Stockholm flyttade Moa Israelsson Forsberg och hennes man till ett hus strax utanför Åkers Styckebruk, en ort i närheten av Strängnäs. Det var efter ett resestipendium med husbilande genom södra USA som de bestämde sig för att ersätta Stockholm med ett hus på landet.

– Vi ville bygga upp något där vi kunde arbeta lite på samma sätt som vi hade gjort på Mejan, med samma utrymme och frihet. Fast i verkligheten. Något eget. Det var läskigt när vi hade flyttat i början. Jag var nog lite rädd att bli bortglömd där i obygden.... Men nu är hela den här platsen som mitt inre rum och trädgården är som min ateljé.

Moas arbete kretsar, både vad gäller innehåll och form, kring några av de specifika dimensioner man bara kan hitta i viss glesbygdsmiljö: en slags utbredd tro på det ockulta, doftljuskollektioner och övergivna husbilsresorts.


De som är hitflyttade säger att det tar era generationer att räknas som riktig åkersbo, så vi kommer aldrig bli det.

Skulle ditt arbete se annorlunda ut om du bodde i en storstad?

– Nej. Jag tror inte det. Platsen som jag befinner mig på fysiskt kan underlätta i arbetsprocessen förstås. Men, när jag var som mest inne i arbetet med ett projekt om träskmarkerna i Louisiana så sommarjobbade jag som receptionist på ett konsultföretag på Stureplan. Det funkade också.

Men var arbetsprocessen annorlunda i staden?

– Utsikten från ateljén på Mejan kunde vara distraherande, med söders höjder och vattnet och alltihop. Jag försökte alltid välja en ateljé med utsikt mot gården istället. Här har jag utsikt över vår gamla mossiga husvagn och grannarnas schäfrar. Sent på kvällarna hör man maskiner på bruket som mullrar. Ett betryggande, hemtrevligt ljud.

Hur skulle du beskriva platsen du lever och arbetar på?

– Åkers Styckebruk är en liten bruksort med anor från 1500-talet. De gjorde krut och kanoner då. På sätt och vis så har den här platsen en ganska mörk historia om man tänker på det så. De som är hitflyttade säger att det tar era generationer att räknas som riktig åkersbo, så vi kommer aldrig bli det. Inte vår dotter Olga heller säger de.


^{FOTO: MARGARETA BLOOM SANDEBÄCK}

Hur gör du för att underhålla kontakten med konstscenen?

– Jag går på utställningar ganska ofta. Det underlättar ju att det inte är jättelångt från Stockholm. En timme med bil. Det är en balansgång, man vill vara ifred men man vill inte bli bortglömd.

Vad skulle du ge för överlevnadstips till någon som just gått ut en konsthögskola och som tror att man måste bo i en stor stad för att kunna arbeta som konstnär?

- Att det ju beror på vad du behöver för att kunna jobba. Mitt tips är göra det som är bäst för konsten. Sen tycker jag att ansvaret inte bara ska vila på konstnären. Det är konstvärldens uppgift att hålla koll på alla konstnärer, även oss här ute
i skogen. När jag är ute och kör på grusvägarna och ser någon liten stuga så brukar jag tänka att där kanske det bor en konstnär som håller på med sjukt bra grejer, som ingen vet något om.

 

ANDREAS POPPELIER

IVARSBJÖRKE, SUNNE KOMMUN

– Det första jag gör på morgonen är att hugga ved. Då kommer man igång utan att behöva tänka så mycket.

För tre år sedan valde Andreas Poppelier att flytta från Stockholm till Ivarsbjörke i Sunne, på den värmländska landsbygden. Han bor och arbetar
i Jansgården, en traditionell frykdalsgård, byggd 1867. Det är egentligen bara loppisarna som lockar, rent konsumtionsmässigt. Annars köper han inte särskilt mycket saker. Något verktyg kanske. Konstnärsmaterial förstås. Men månadskostnaden i Ivarsbjörke är en bråkdel av vad den var i stan.

– Det är lite som ett oändligt arbetsstipendium att leva här.

Andreas har alltid velat bo på landet. Men det krävdes ändå en utställning på Alma Löv Museum och ett par veckors kattvaktande åt vänner för att han skulle bestämma sig för att flytta från Stock- holm.

– Det var som öppna famnen. Många konstnärer överallt. En väldigt inkluderande konstscen. Trevligt folk överhuvudtaget som hjälper till och ger goda råd. Jag hade dessutom just sålt en lägenhet och upptäckt att pengarna inte räckte till någonting i Stockholm. Här räckte de till ett stort och bra hus. Man kunde leva här.

Det är onsdag och tidig eftermiddag. Andreas har precis skickat iväg skisser till ett offentligt konstuppdrag på en förskola i Helsingborg. Nu skall ha ta sig lite semester resten av dagen. Imorgon han tåget till Stockholm, en resa på ungefär fyra timmar. Han skall se konst och träffa vänner.

^{FOTO: LISA IRVALL}

Är det så du underhåller kontakten med konstscenen? Du åker och hälsar på den?

– Jo, det kan man säga. Många av mina bästa vänner bor ju i Malmö och Stockholm. Men, efter några dagar längtar jag hem. Då tar jag tåget tillbaka.

I sitt konstnärliga arbete har han märkt en förskjutning i valet av ämne och motiv sedan
han flyttade hit. Hans målningar och skulpturer har förr kretsat kring det mänskliga psyket. Men under åren i Ivarsbjörke har naturen mer och mer börjat ta ut sin rätt.


Hur påverkas din arbetsprocess av att leva här?

– Det är lite som en kompis sa när han var och hälsade på: "När man vaknar här känns det som om det inte finns några problem i hela världen". Det som fick mig att vilja bli konstnär en gång känns viktigast nu. Glädjen. Det kändes som att den känslan höll på att försvinna i tunnelbanan på väg till ateljén, varje morgon.

Du har pratat en hel del i olika sammanhang om hur det är att arbeta och leva som konstnär på landet. Hur kommer det sig tror du? Att så många undrar?

– Jag tror att en hel del skulle vilja komma bort från stan men inte vågar. Glesbygden beskrivs ju ofta i media som en ganska deppig plats. Men det är den inte. Inte den här i alla fall. Jag vet så många konstnärer i stan som börjar kompromissa med andra jobb för att få det att gå ihop ekonomiskt. Och så blir de fast anställda och slutar mer och mer med konsten.


Hur har du det med grannarna?

- Bra. De är kanske lite besvikna att jag inte är konstigare än vad jag är. Att jag inte är en galen konstnär. Jag går ju runt i blåställ och lagar hängrännor, precis som de.

 

CAROLINA JONSSON

HANGELÖSA, GÖTENE KOMMUN

Carolina Jonsson stannar gärna till på vägrenen när hon kör barnen från och till förskola och skola på
en liten väg vid Mariedal i Västergötland. Detaljer i omgivningen får henne att sträcka sig efter kameran:

– Jag kan bli hypnotiserad av pågående vägbyggen, till exempel. Gränsland. Om barnen är kvar i bilen sitter jag bara kvar i förarsätet och fotograferar genom vindrutan.

Bilderna blir ett bidrag till Ecolonia, ett långtidsprojekt där Carolina Jonsson dokumenterar återkommande sinnesupplevelser som är kopplade till hennes liv och arbete som konstnär på landsbygden. Ett annat långtidsprojekt är filmade samtal med andra konstnärer kring hur formen för konstnärligt arbete kan forma ens identitet, i relation till familj och plats. Carolina Jonsson flyttade på prov från Trondheim och utbildningen på Konstakademien till lilla Hangelösa på Kinnekulle 2008. Ett par år senare flyttade familjen hit permanent. Hangelösa är en 25 kvadratkilometer stor socken med cirka 400 invånare.


När man googlar Hangelösa får man upp mycket bilder på fotboll och kyrkor, men väldigt lite om samtidskonst. Känner du dig som en del av ett sammanhang här?

– Ha ha! Nej, det kryllar inte av kulturarbetare direkt. Det kan kanske verka som ett icke-strategiskt val att bo här ute i mångas ögon. Men för mig handlar det om att vara i ett sammanhang där jag får bästa skjutsen av tillvaron som helhet. Det är lätt att möta nya människor. Jag kommer nära små, intima sammanhang som man i staden inte alltid gör på samma vis.

Hon tvivlar på om hon skulle vilja delta i konstscenen även om hon bodde i en hektisk storstad:

– Jag gillar inte att känna någon press på att delta i vissa sammanhang. Det är så mycket lättare att välja vad jag verkligen vill göra här. Digitala verktyg blir en självklarhet och en stor frihet. Jag kan kontakta en filmfestival i Tyskland om jag vill, eller något helt annat.


^{FOTO: MARIA ERIKSDOTTER}

Förstår folk här vad du jobbar med?

– Jag upplevde en stor förändring efter att den lokala pressen skrev om min separatutställning i Lidköping. Det bekräftade nog för många att jag var konstnär på riktigt.

Även om det inte finns en konstscen á la Berlin i Hangelösa så finns många kulturella initiativ. Just nu jobbar Carolina som projektledare för en lokal medlemsorganisation för filmvisning en gång i veckan. Och hon för dialog kring frågeställningar och idéer med lokala kulturaktörer som Lidköpings Folkets hus, Konsthall Mellbyskogen och Skövde Konstmuseum.

– Personer som arbetar på dessa platser kan bli helt centrala. De är viktigare än både storlek och inriktning på institutionerna. De fyller en enorm funktion.

Varför tror du att relativt få professionella konstnärer bosätter sig på landsbygden?

– Det stora är inte att flytta ut på landet i sig tror jag. Det är att man bryter mot en norm kring hur man bör leva som konstnär. Normer man får sig till livs, inte minst på konsthögskolorna.

 

LISA JEANNIN

HAKEBO, TRANÅS KOMMUN

För nio år sedan bodde Lisa och hennes man Rolf Schuurmans i Belgiens nästa största stad Antwerpen, i en fabrikslokal utan fönster. Nu lever och arbetar de i en före detta kyrkosal i ett gammalt missionshus från 1975, i Hakebo i Tranås istället.

– Vi jobbade så mycket att vi inte visste om det var morgon eller kväll. Det fanns ju inget dagsljus. Där någon gång insåg vi att vi skulle flytta till landet. Naturen kallade. Vi ville kunna gå barfota.

Det konstnärliga arbetet har för duon fått ett annat fokus i Hakebo. Konstnärsskap såväl som och arbetsyta har vidgats. De animerade världarna har utvidgats till handfasta workshops i örtalkemi, tillverkning av elixir, magi och alkemi.


^{FOTO: ROLF SCHUURMANS}

När märkte du en skillnad i vad du arbetade med konstnärligt?

– Med filmen Enter the wild som vi gjorde 2009. Den är både animerad film och spelfilm. Där öppnas en dörr in till besjälad natur. Det var så tydligt då att den här platsen hade letat sig in i vad vi gjorde.

Från Hakebo tar det bara några timmar till Göteborg och Skavsta flygplats och Stockholm, Malmö och Köpenhamn:

– Anledningen till att vi bor här är nog först och främst att det är nära naturen, men också att det är så billigt. Det kan ju vara en enormt destruktiv stress att dra in pengar till hyran i, säg, Stockholm. En annan orsak är att det ändå är så pass nära storstaden. Man kan ha ett möte över dagen om det krävs, frakta saker. Sköta sitt jobb.

Känner du att du får förklara vad du håller på med för omgivningen i Hakebo?

– De vet att jag håller på med magi och alkemi. Och att jag mediterar med växter. De är impade av Rolf för att han kan laga skorstenar och hissa upp vedspisar med vinschar och så. De vet att vi är bra på att hitta lösningar och att se det vackra här. Sådant som de kanske inte ser, de som inte valt att bo här. De ursäktar att vi inte klipper gräset med att vi är konstnärer. Det första vi gjorde när vi kom var att gräva stora grönsaksland – vi ville utnyttja säsongen. Det imponerade också.

Finns det en förståelse för samtidskonst där ni bor?

– Det har hjälpt att vi varit på teve och att lokalpressen gjort stora reportage om oss. Det känns som att vi har ett stöd i samhället, som
om många förstår att konst måste få finnas, att vi tillhör något. De ser att vi arbetar jämt. Att vi har kunskap om olika saker, kunskap som håller på att gå förlorad ibland.

Hur ser Tranås kommuns konstpolitik ut?

Det finns ingen uttalad konstpolitik vad jag har märkt. Däremot fick vi ett kulturpris från Jönköpings län. Jag engagerade mig med en grupp pensionärer och två andra professionellt utövande konstnärer i Tranås i ett upplysningsprojekt om offentlig konst. Men jag valde sedan att dra mig undan från det där. Jag tänker mer globalt. Jag ställer inte ut här där jag bor, åker hellre iväg.

Upplever du en stockholmsfixering i konstvärlden?

– Jag har ingen fixering. Om jag själv får välja är världen mycket större än så. Jag minns hur man på Konsthögskolan fick ett konkret råd om att inte flytta ut till ett hus på landet. Jag rekommenderar verkligen konstnärer att flytta ut. Inspirationen finns här. Den blommar ut.