Carl Johan De Geer
TEXT: Alexandra Sundqvist
BILD: Margareta Bloom Sandebäck
Det har gått mer än 50 år sedan Carl Johan De Geer skändade flaggan och greps av polis för uppvigling och skymfande av rikssymbol. I dag är hans bildspråk mer subtilt, men han ser sig fortfarande som en politisk konstnär.
Carl Johan De Geer har parkerat cykeln utanför ateljén och tagit på sig sin vita arbetsrock. Den är stänkt av färgfläckar och är ett av hans viktigaste konstnärliga attribut, jämte limpistolen (”konstnärens bästa redskap!”) och den egenhändigt konstruerade hammaren.
Han fyller 80 år i juli och cyklar en mil om dagen, från hemmet på Södermalm i Stockholm till arbetslokalen utanför tullarna. Medan Carl Johan De Geer visar runt i ateljén, som han delar med konstnären Marianne Lindberg De Geer – hans hustru sedan 30 år tillbaka, samlas svettpärlor efter den långa cykelturen vid tinningarna.
Det är rörigt och dammigt i ateljén. Den är full av hundratals science ction-romaner från 70-talet (”omslagen har inspirerat mitt sätt att måla”), skisser, tyger och verk. Men å andra sidan också fylld av arbetsglädje.
Överallt står förseglade lådor, med Carl Johans och Mariannes konstverk, som fraktats tillbaka från olika museer runt om i landet. De största verken försöker han donera. Genom åren har det blivit ont om plats, de tilltagna rummen till trots. De två konstnärerna arbetar ofta storskaligt, oavsett om det gäller skulpturer, installationer eller måleri.
– Jag slänger aldrig något, men det är bra. Gammalt skräp och bråte är användbart, särskilt när man bygger ruiner och dystopier, säger Carl Johan De Geer och slår sig ner vid kaffebordet.
I den kommande utställningen med arbetsnamnet ”De Geer och slaveriet”, som öppnar på Norrköpings konstmuseum i december, återvänder han till sin ambivalenta relation till den högadliga släkten, i detta fall ”den svenska industrins fader” Louis De Geer (1587–1652).
Louis De Geer gjorde betydande insatser för svensk industri och upprättade framgångsrika, internationella handelsförbindelser under 1600-talet. Med drottning Kristinas tillåtelse grundade han Svenska Afrikakompaniet och bytte svenskt järn mot elfenben, guld och slavar. Han uppförde även slavstationen Carolusborg, i nuvarande Ghana, och adlades av drottning Kristina för sina insatser.
Carl Johan De Geer var själv omedveten om förfaderns mörka förflutna fram till för tio år sedan, då en man berättade att Louis De Geer skickade hans afrikanska förfader till Brasilien med ett av slavskeppen.
– Mannen förknippade mitt efternamn med det helvete och lidande hans egen släkt gått igenom i hundratals år. Det förföljer mig inombords. Jag har frågat mig själv om jag i egenskap av vit man, kan ta mig an slaveriet? Men jag har kommit fram till att jag kan det, eftersom det trots allt var min förfader som behandlade de här människorna så illa och att jag förknippas med det.
Mannen förknippade mitt efternamn med det helvete och lidande hans egen släkt gått igenom i hundratals år.
I en installation, som han precis färdigställt i ateljén, har han skrivit förfaderns namn på insidan av locket till en skolbänk. Det är en blinkning till det faktum att Louis De Geers handel med slavar har utelämnats i de svenska läroböckerna. Bänken ackompanjeras av släktens valspråk Non Sans Cause (inte utan orsak). Inuti skolbänken tronar en oformlig skulptur i en olycksbådande form.
– Det är svårt att förstå hur otroligt grymt 1600-talet var, alla som greps av polisen misstänkta för brott torterades. I utställningen resonerar jag kring om man kan föra över vår tids etiska begrepp till 1600-talet. Det kan man givetvis inte. Men man kan ändå säga att det som hände i Sverige då, händer på andra ställen i världen i dag.
CARL JOHAN DE GEER, De Geer och slaveriet, 2018. Visas på Norrköpings konstmuseum december 2018–april 2019.
Carl Johan De Geer, född baron, växte upp med en adlig, men urfattig mamma med psykiska problem (”idén att en del skulle födas mer värda än andra är befängd”). Sedan barndomen har han gjort en medveten klassresa nedåt – och ägnat en stor del av sitt konstnärskap åt att belysa orättvisor. Samhälleliga, klassmässiga. Detta bland annat i 1960-talsseriegrafierna Skända flaggan, Vägra vapen och USA mördare (alla från 1967), som beslagtogs av polisen och fick honom fälld för uppvigling, skymfande av rikssymbol och skymfande av utländsk rikssymbol. Men också i mer personliga verk om familjen, den egna uppväxten och släkten, däribland Råttas barndom (1968), bildserien Ajö då (2009) samt filmerna Med kameran som tröst, del 2 (2004) och Mormor, Hitler och jag (2001). I den sistnämnda, där han vänder kameran mot mormodern – släktens ”goda fé” som också var nazist – presenterar han ett slags konstnärligt manifest.
I en vardaglig scen säger han; ”Jag vill inte veta av mitt eget inre. Jag skjuter upp sånt, jag vill vara logisk, saklig, utreda felaktigheter i samhället. Det är mitt uppdrag, tänker jag.”
Han fortsätter; ”Men ändå, det kommer över mig. En del personliga saker som jag försökt glömma och lyckats glömma. Ett sätt att komma åt sina minnen, de som vill glida undan, är att ta tag i en enda sak i det förflutna och utgå från den, för att sedan komma vidare. Nysta liksom”.
– När jag var ung så var det tabu att använda sig av sin släkt i konsten, 1965–1975 var ju vänsterns stora årtionde. Sverige präglades av en stark, intellektuell vänster och då var det inte gångbart att hålla på med sig själv eller sitt eget öde. Det var det kollektiva som var det stora. Med åren har jag fått ett latent behov av att lyfta de mer personliga erfarenheterna, säger Carl Johan De Geer, som också återvänt till barndomen och familjen i den självbiografiska romanen Jakten mot nollpunkten (2008).
Är du fortfarande lika politisk?
– Jag tycker inte att det finns en lika tydlig höger och vänster längre. Samtidigt är världen fortfarande orättvis och det blir bara värre och värre. Jag gör inte längre den sortens plakatkonst, som att skända flaggan, men jag intresserar mig för samma frågor, säger han och tillägger:
– Jag skulle aldrig göra en brinnande flagga i dag, jag arbetar mer subtilt. Ta till exempel det dystopiska verket Frukostdags 2020, det är effektfullt men på ett annat sätt. Jag skulle aldrig kunna gå tillbaka till en estetik som jag hade för 50 år sedan. Då var jag driven av mycket vrede över nationalism, USA:s krig i Vietnam och att svenska pacifister tvingades att göra värnplikt. Jag kunde vara uppe en hel natt och göra en bild av ren ilska.
Sedan Carl Johan De Geer gick ut Konstfack 1963 har han varit verksam som konstnär, fotograf, scenograf, filmfotograf, manusförfattare, författare, musiker och skådespelare. Genom åren har han författat 23 böcker, genomfört ett oräkneligt antal utställningar och gjort ett trettiotal filmer, antingen som manusförfattare och/eller regissör. Men, säger han, det är först de senaste 15 åren han har kunnat leva på sitt konstnärsskap.
– Före MU-avtalet kunde jag inte försörja mig som konstnär. Jag har ställt ut väldigt lite på gallerier i mitt liv och väldigt mycket på museer och konsthallar som ägs av offentligheten och för det fick man tidigare ingenting. När MU-avtalet kom, ja, det var en revolution för mig. Jag har inte behövt ta lika många andra jobb sedan dess.
När MU-avtalet kom, ja, det var en revolution för mig.
Under de timmar vi tillbringar i den före detta skolbyggnaden återkommer Carl Johan De Geer till att han känt sig som en outsider i den svenska konstvärlden. Lyckligast var han när han arbetade som gästcurator på Waldemarsudde 2007 och fick skapa en utställning utifrån Prins Eugens konstsamling (”det var psykologiskt viktigt för mig att kunna öppna stängda dörrar med ett passerkort”).
Någon verklig makt tycker han aldrig att han haft. I sin senaste bok Tellus-syndromet, om ett konstnärsoriginal som bär hans namn och idkar telepatisk kontakt med en utomjording, framställer han sig själv som ”en föredetting som går runt och drömmer”.
– Jag har aldrig varit med i de stora sammanhangen eller skapat konst som säljer särskilt mycket, men det gör mig heller ingenting eftersom MU-avtalet finns. Däremot blir jag häpen varje gång jag läser att konstvärlden lider av haussade priser och att detta förstör konsten och konstvärlden, det är ingenting jag känner igen.