Konstnärer i politiken

TEXT: Karin Faxén Sporrong

BILD: Dennis Eriksson

Mer fantasi, nya idéer och hög hippfaktor. Konstnärsperspektivet berikar partipolitiken, menar konstnärerna som också är politiker.

– Genom politiskt arbete kan man driva förändring tillsammans med andra. Det är energigivande. Man inser att det faktiskt fungerar. Visst, det tar tid. Och det är mycket att läsa och sätta sig in i. Men det är det värt!

Saga Bitkover Norman är tecknare och målare och driver ett antikvariat i Ingelstorp en bit utanför Ystad. Hon började utbilda sig till konstnär på Idun Lovéns konstskola i Stockholm på 1960-talet, jobbade ett tag som keramiker, och gick ut Konstfack 1984.

– Hela den där perioden rörde jag mig in och
 ut ur det politiska livet. Jag var som många andra engagerad i Vietnamrörelsen, i vad som pågick
i världen. Men senare på 1970-talet upplevde
 jag vänstern som för dogmatisk. Det kollektiva fungerade inte för mig. Nu jobbar jag politiskt igen sedan några år.

Saga Bitkover Norman har nu suttit två mandatperioder för Liberalerna i Kulturnämnden och i Kommunfullmäktige i Ystad kommun. Hon sitter också i kulturstödsgruppen där hon är med och beslutar vilka projekt som skall få kommunala bidrag. Hon står som politisk vilde i protokollen eftersom hon är invald på personröster. I mars i år klubbade kommunfullmäktige ett beslut om hur enprocentsregeln skall tillämpas vid all nybyggnation i kommunen. Saga Bitkover Norman var en av de drivande politikerna i frågan. Hon är inte främmande för att samarbeta över partigränserna om frågor hon tycker är viktiga:

– I Ystad har det inte funnits något särskilt arbetssätt kring konstnärlig gestaltning. Det har jag länge tyckt varit fel. När Miljöpartiet lade motionen om enprocentsregelns tillämpning gick jag över till dem ett tag och drev frågan med dem.

Kommunpolitiken är pragmatisk. Det är befriande.
_{Saga Bitkover Norman, politisk vilde}

Nu driver Saga en fråga om kulturarvet tillsammans med moderaterna. Hon vill få till ett beslut i kommunfullmäktige om synliggörande av fornlämningar i trakterna kring Ystad.

– Kommunpolitiken är pragmatisk. Det är befriande. Man pratar med människor som man kan komma överens med.
 

Åke Bjurhamn sitter som ledamot för Socialdemokraterna i Kulturnämden i Norrköping. Han fick först upp ögonen för politik på gymnasiet. Sedan dess har det fortsatt:

– Det ligger kanske i generna. Min farfar var med och grundade Frisinnade landsförbundet, som senare blev Folkpartiet och nu Liberalerna. Jag tycker om politik. Det är ju där man som enskild människa kan påverka samhället mot att alla människor skall ha en möjlighet att leva ett bra liv. Och konsten är en viktig del av det livet.

Han gick ut Forum i Malmö 1974, året efter Chilekuppen. På avgångsutställningen visade han politiskt färgat måleri:

– Det blåste en intensiv politisk vänstervind i världen då, det var en livsstil. Man tog ställning. Så var det bara. Jag var med i FNL-grupperna och gjorde politisk konst.

Åke driver sedan flera år frågor kring kulturens villkor i Norrköping. Han anser att de lokala konstnärerna hamnar i skuggan av mer namnkunniga storstadskonstnärer. Det gäller inte minst kommunens konstinköp:

– Den lokala konstvärlden, inte minst den unga generationen, måste se att deras arbete tas på allvar. Jag menar inte att all konst som köps in skall vara gjord lokalt, inte alls. Men man skulle kunna dela den budget för konstinköp som finns i tre delar: en för nationella konstnärer, en för regionala, en för lokala. Till exempel. Nu råder en klar obalans med övervikt på namnkunniga konstnärer från Stockholm.

För några år sedan lade Åke tillsammans med Vänsterpartiet en motion om ett stort kulturstipendium till Norrköpingsförfattaren Moa Martinssons minne. Summan skulle motsvara en krona per invånare i kommunen. Kommunfullmäktige antog motionen och ett arbetsstipendium till konstnärer i kommunen förverkligades. I december 2017 uppgick summan till 140 927 kr. Tanken är att en konstnär i Norrköping ska kunna koncentrera sig på sin konstnärliga verksamhet utan att behöva tänka på försörjning en tid:

Den lokala konstvärlden, inte minst den unga generationen, måste se att deras arbete tas på allvar.
_{Åke Bjurhamn, Socialdemokraterna}

– Det var en viktig samhällsfråga, som jag drev blocköverskridande. Att samarbeta över partigränserna är något jag gör så ofta jag kan.


Vad tror du att konstnärsrollen kan tillföra politiken idag?

– Ett annat tänkande. Jag håller mig inte innanför boxen. Jag ställer frågor som ingen hade kommit på eller kanske vågat ställa. Frågor som för mig är självklara. Och om man skall vara lite krass så har jag en hög lokal hippfaktor i min roll som konstnär. Många lyssnar på vad jag säger.

Fredrik Holmqvist är ledamot för Vänsterpartiet i Kulturnämnen i Nacka kommun. Till vardags arbetar han som formgivare på Marabou Konsthall i Sundbyberg. Han berättar att när han gick ut Konstfack år 2000 ville han stå fri från politik.

– Då ville jag inte låsa mig i ett politiskt synsätt. Men för ett par år sedan kändes det på ett annat sätt. Det fanns frågor jag verkligen kunde engagera mig i. Det hängde nog delvis samman med att jag hade fått barn. Jag ville verka för en annan riktning i samhället, en samhällsförbättring. Inte bara stå och se på.

Det var för två år sedan som han fick ett erbjudande om ett politiskt uppdrag.


Vad ger det dig att vara verksam i kommunpolitiken?

– Jag får syn på samhället, jag skaffar mig perspektiv. Politiken ger en inblick i samhällsprocesser som jag inte skulle ha fått annars. Jag träffar och samtalar med människor med olika politiska åsikter. Det berikar.

Fredrik har drivit många frågor där han vill skapa fler rum och möjligheter för konstnärliga uttryckssätt i Nacka. Tillsammans med S och MP har han lagt motioner om en laglig graffitivägg och ateljéstöd för konstnärer. Nacka kommun har som enda kommun i Sverige beslutat att alla bibliotek skall privatiseras efter årsskiftet. Det är något han vill bilda opinion mot.

Han arbetar också för att enprocentsregeln skall tillämpas i kommunen:

– Det byggs väldigt mycket här och Nacka är
 en marknadsliberal kommun. Offentlig konst är snarare en fråga för byggherrar och näringsliv än för den kommunala kulturpolitiken. Det finns en syn på konst som jag ställer mig väldigt kritisk till. Konstens funktion kan inte vara att höja huspriser och markvärden i ett samhälle. Konstnärers och konstens villkor har blivit hårdare, utrymmet för konsten blir allt mindre. Jag vill att konsten skall finnas för alla. För mig handlar det om demokrati.

Tycker du att konst och konstnärer kan tillföra något i den politiska processen?

– Fler konstnärer borde engagera sig! Insikten att konst är ett arbete som kräver både tid och plats behöver spridas hos kommunpolitiker. Jag tycker det är viktigt att kulturen inte bara blir ett verktyg i politikens ekonomiska eller sociala agenda. Men hur själva konsten eller konstnärsrollen kan användas i den demokratiska processen kan jag inte svara på.

Eva Arnqvist är konstnär och stadsvetare i Stockholm. I sin konstnärliga praktik har hon arbetat med dialogbaserade projekt kring stadsplanering och stadsutveckling. Sedan hösten 2017 är hon verksam i kommunpolitiken för Vänsterpartiet och sitter som suppleant i bolagsstyrelsen för Stockholmshem AB.

– Stockholm är en stad med stora och växande klyftor mellan dem som har och inte har. Hur kan vi skapa ett mer inkluderande samhälle? Stadsbyggnadsfrågan är väldigt viktig för mig.


Varför bestämde du dig för att gå in i politiken?

– Det är något jag funderat på länge och nu kändes tiden mogen. Inom konsten är vi bra på att analysera och kritiskt granska samhället. Jag vill vara med och påverka mer direkt. Det är en sådan fantastisk möjlighet vi har att kunna vara med och bestämma hur vårt samhälle skall fungera.

Vid sidan om sitt konstnärskap har Eva Arnqvist suttit i flera styrelser, bland annat för Konsthall C i Hökarängen.

– Jag känner mig trygg i mötessammanhang, bekväm med tågordningen. Det finns ingenting
 i det där som avskräcker mig. Tvärtom har jag respekt för det tröga och långsamma politiska förloppet. Det finns ju där av en anledning - det skall säkerställa demokratin. Jag har ingen tidigare erfarenhet av direkt politiskt arbete så just nu är det väldigt mycket som jag försöker sätta mig in i. Men så är det ju med allt som är nytt. Det tar sin tid men man lär sig. Det är inte omöjligt.

Vad kan den politiska världen ge konsten?

– I den politiska världen möts människor med helt olika bakgrunder och erfarenheter. För mig är detta väldigt givande och intressant. Konstvärlden som jag känner den är mycket mer homogen och diskussioner och samtal blir därefter. Konstvärlden skulle må bra av en större mångfald.


Det finns flera exempel där konstnärliga metoder använts politiskt med stor framgång.
_{Eva Arnqvist, Vänsterpartiet}

Vad kan konstnärsrollen tillföra politiken?

– Jag tror att konstnärer har mycket att tillföra. Det finns flera exempel där konstnärliga metoder använts politiskt med stor framgång. Ett exempel är när borgmästaren Antanas Mockus i Bogota anlitade 420 mimare för att driva med trafikförbrytare – på så vis minskade antalet dödsolyckor i trafiken med 50 procent.

Aiina Aïon är performancekonstnär och kulturproducent i Göteborg. Nyligen blev hon invald till styrelsen i nystartade partiet Initiativet. Hon står också på deras kandidatlista till riksdagsvalet i höst. Aiina har länge varit politiskt engagerad i sin konstnärliga praktik men har inte arbetat partipolitiskt förut.

- Jag har alltid haft ett stort behov av att agera politiskt, men har nog varit lite partipolitiskt deprimerad fram tills nu. Har inte kunnat identifiera mig med den traditionella vänster-höger-skalan. Den skapar polarisering, kategorisering och motverkar samarbete mellan människor av ideologiska skäl. När Initiativet dök upp fanns plötsligt idéer och människor jag kunde identifiera mig med, och ett helt nytt tänkande kring den politiska processen.

Aiina Aïon menar att kultur- och konstvärlden måste aktivera sig mer i politiska processer:

– Demokratin är hotad, som jag ser det. Vi lever i ett demokratiskt system. Men vi måste engagera oss för att det skall fungera. Ta ansvar. Vi har inte råd att släppa politiken. Vi har inte råd att inte påverka utvecklingen.


Vad kan konsten tillföra politiken?

– Fantasi! Fantasi och visionärt tänkande borde kunna ha lika stor plats i den politiska utvecklingen som i den tekniska. Vi behöver nya lösningar, idéer och metoder. Konstens privilegium är att den kan ställa frågor utan att ge färdiga svar.

Vilka frågor tänker du driva politiskt framöver?

– Jag vill medverka till större politiskt ansvarstagande vad gäller klimatförändringarna. En annan fråga jag tänker driva är en mobilisering kring universell basinkomst. I den diskussionen ligger Sverige i bakvattnet, internationellt sett. ●