Sofia Curman: Det är ett gott tecken att konsten blivit en del av en bredare samhällsdebatt.

TEXT: Sofia Curman, chefredaktör KONSTNÄREN

Idag måste alla vi som bryr oss om konsten stå upp för den.

Det är valår, och temat för sommarnumret av KONSTNÄREN är politik. Konst och politik är på många sätt tätt sammanbundna, kanske särskilt i Sverige där konstlivet i så hög grad finansieras med offentliga medel. Det är en komplicerad relation, eftersom konsten både är beroende av och vill utmana makten.

I det här numret får riksdagspartiernas kulturtalespersoner frågor om sina största konstupplevelser, och kanske ger deras svar en fingervisning så god som någon om vilken politik de skulle föra om deras partier får regera efter valet. På frågan hur de ska arbeta för att lyfta kulturen som en viktig valfråga, medger en av dem att det blir svårt, eftersom kulturpolitiker ständigt kämpar i motvind. Redan innan valrörelsen har tagit fart på allvar är det tydligt att kulturen knappast blir dess motor. Flera partier verkar helt ha glömt bort den. I en tid där det politiska landskapet genomgår en förvandling där ingen av oss kan förutspå resultatet, finns en stor fara i att ta kulturen för given.

Förutom integrationsfrågor är det få saker som engagerar Sverigedemokraterna lika mycket som samtidskonst. Vi har i länder som ligger mycket nära oss sett hur liknande högerextrema partier påverkat kulturen och försökt göra den mer inställsam, mindre samhällskritisk. Även här har vi de senaste åren börjat samla på oss ett rejält antal övertramp, där politiker använder torgmöten eller debattsidor för att föra fram åsikter om vilka verk som bör plockas ner, rivas, målas över. Ett av de senaste felstegen gjordes i Skellefteå där sverigedemokrater motarbetat Ulrika Sparres ljudverk Jag är störst till den grad att Museum Anna Nordlander tvingats skjuta upp den planerade utställningen. Idag måste alla vi som bryr oss om konsten stå upp för den.

Det är tröttsamt när konstverk som ställer svåra frågor och får politiska konsekvenser reduceras till ”konstbråk” och
”skandalkonst” i nyhetsrapporteringen. Men om vi ser bortom löpsedelsterminologin är det också hoppfullt att konstens innehåll – vad den vill och betyder – i allt högre grad är en del av en bredare samhällsdebatt. Att vi tvingas argumentera för konstens existensberättigande gör det tydligt att demokrati och yttrandefrihet inte är något vi kan ta för givet, utan måste föra en ständig kamp för. I den kampen är den fria konsten utsatt, men också vårt främsta vapen.