Varför är konstnärer fattiga?

TEXT: Robert Stasinski

BILD: Dennis Eriksson

Vad är det som gör det så svårt att förändra konstnärernas ekonomiska situation? Varför accepterar vi att konstnärer inte tjänar mer när konstmarknaden omsätter miljarder? Robert Stasinski gräver i bohemmyter, neuroforskning och den förnekade konstekonomin för att finna svar.

Varför är konstnärer egentligen så fattiga? Kanske kan deras ekonomiska situation spåras tillbaka till begreppet l’art pour l’art – konsten för konstens skull – en fras som länge varit en stor vattendelare i kulturen, genom sin å ena sidan antimaterialistiska, idealistiska idé och å andra sidan det faktum att konst omsätter astronomiska summor på gallerier och auktionshus världen över – pengar som konstnärerna knappt ser några smulor av.

Mottot l’art pour l’art har sitt ursprung i det tidiga 1800-talets Frankrike. Exakt när det myntades och av vem är inte helt klarlagt, kanske var det en tolkning av Immanuel Kants estetiska teori, kanske var det i Edgar Allan Poes eller Théophile Gautiers böcker eller i Victor Cousins filosofiska föreläsningar. Oavsett vad, har frasen kommit att brukas och missbrukas i alla tänkbara sammanhang, inte minst i konstteoretiska diskussioner under modernismen, som ett motstånd mot marxistisk estetisk teori som föreskriver en politisk funktion för konsten.

Störst påverkan har nog uttrycket haft på synen på konstens ekonomiska och sociala roll i samhället. Mytologin om Konstnären med stort K har under hela den postmodernistiska eran innefattat en svältande, subversiv bohem, en föreställning om en konstnär frånkopplad världsliga ting som pengar, vilken först cementerades av författaren Henri Murger. Han levde under 1800-talet bland de parisiska bohemerna och beskrev dem med ett romantiserande patos i boken Scènes de la vie de bohème (1851), vilket ledde till en explosion av -intresse för själva livsstilen den framförde. Murgers text har de senaste 150 åren också varit en viktig utgångspunkt för en rad konstverk, som teaterpjäser, operan La Bohème, ett jazzalbum, flera filmer och musikaler som Rent och Moulin Rouge.

Har denna, i kulturen djupt rotade berättelse påverkat hur konstnärers påvra ekonomi och sociala villkor tar sig uttryck i dagens samhälle? Kan Murgers bohemromantik vara själva skapelsemyten bakom samhällets uppenbara nedvärdering av konstnärens arbetsinsats i ekonomisk bemärkelse, eller är det tvärtom situationen för konstnärer som spätt på en annars marginell livsstil från 1800-talets Paris?

Exakt vad som är hönan och vad som är ägget kan diskuteras i all oändlighet, men tydligt är att under de senaste hundra åren tillhör konstnärerna, med några få undantag, samhällets låginkomsttagare, samtidigt som de tillhör kulturens banerförare.

En yrkesverksam konstnär tjänar idag betydligt under medianlönen i Sverige, cirka 13 000 kronor i månaden före skatt, jämfört med över 24 000 kronor i månaden för hela befolkningen. Under de senaste 15 åren har andelen bildkonstnärer med mycket låga inkomster ökat stadigt. I rapporten Konstnär – oavsett villkor? från 2018 beskrevs dessutom hur konstnärer i lägre grad utnyttjar trygghetssystem som föräldrapenning, bostadsbidrag och försörjningsstöd än befolkningen i allmänhet, trots konstnärers i genomsnitt lägre inkomst. Den amerikanska konstnärsorganisationen W.A.G.E (Working Artists and the Greater economy) presenterade 2010 siffror som visade att bland konstnärer som de senaste fem åren ställt ut verk på icke vinstdrivande konsthallar och institutioner i New York hade 58 procent av dem inte fått någon form av arvode. Historierna om konstnärer som visat verk på internationella museer och konsthallar utan arvode är idag så vanliga att det knappast ens kan frammana ett höjt ögonbryn hos någon i branschen. Detta, samtidigt som den svenska konstmarknaden omsatte mer än 1,6 miljarder kronor år 2015 enligt en rapport beställd av Konstnärernas Riksorganisation med stöd från Tillväxtverket. I USA rapporterar U.S. Bureau of Economic Analysis (BEA) samma år astronomiska 7,3 miljarder kronor, sett över konstbranschens totala omsättning. Så frågan kvarstår – varför är konstnärer trots allt så fattiga?

En som försökt ta reda på detta under de senaste decennierna är nederländske kultursociologen och konstnären Hans Abbing som för snart tjugo år sedan i boken Why are artists poor? (2002) drev tesen att det finns en rad inre mekanismer i konstvärlden som sammantaget skapar denna utsatta situation för konstnärer. En av dessa, menar han, är tystnaden kring konstens exceptionella ekonomi. Konstens och främst konstmarknadens ekonomi förnekas och döljs av dess spelare genom att få, om ens några, konstnärer egentligen vill eller kan tala om den på ett adekvat sätt. Priser på konst och försäljning av konstverk görs sällan offentliga, konstens uttryckta värden anses ofta stå över materiella behov och på sikt undermineras kopplingen mellan konstproduktionen och dess underliggande ekonomiska förutsättningar av konstnärskåren.

Han listar ett antal myter som präglar konstnärsrollen i samhället, såsom ”konsten är helig”, ”konsten är bra för människor”, ”konstnärer drivs av inre skäl” och ”konstverk är autentiska, något som andra yrkesgrupper inte kan skapa på samma sätt som konstnären”.

Dessa och andra djupt rotade föreställningar skapar en rad mekanismer som är svåra att ifrågasätta, enligt Abbing, och bidrar till att särskilja pengar och ekonomisk verklighet från konstens finrum, konstkritiken och själva det offentliga samtalet om konstens funktion i samhället. Ett tydligt tecken på denna enastående uppdelning, menar han, är att en konstnär som uttrycker djupt antikapitalistiska och marknadskritiska värderingar ändå kan uppnå stor framgång på samma marknad som hen kritiserar.

Nyligen undersöktes fenomenet med konstnärers motvillighet att fokusera på pengar av en grupp neuroforskare, i ledning av Dr. Roberto Goya-Maldonado vid Göttingens universitet. Studien som endast utfördes på 24 testpersoner (tolv konst-närer och tolv ”icke-kreativa” personer från en rad yrkeskategorier) publicerades i Creativity Research Journal och visade att dopaminresponsen – den signalsubstans som är associerad med njutning – var för konstnärerna betydligt mindre än för övriga, när en ekonomisk belöning presenterades. Huruvida denna studie är tillräckligt rigoröst designad för att säga något om den extremt diversifierade gruppen konstnärer får stå osagt, men tydligt är att den göder myten om den svältande konstnären, som Henri Murger och många andra traderat under århundradena.

Kanske kan istället en annan studie, från Urban Institute år 2003, ge en fingervisning om en av orsakerna till konstnärernas situation. I den fann man att 96 procent av de tillfrågade värderade konsten i sina närområden, emedan endast 27 procent av dem värderade de faktiska konstnärerna bakom verken. Kanske ligger problemet i att många saknar kunskap om konstnärers socioekonomiska situation idag? I enlighet med Hans Abbings argument utgår detta ifrån konstvärldens logik att pengar och ekonomiska medel inte skulle vara avgörande för konstverkets inre kvalitet. Vad kan i så fall avhjälpa denna situation?

Genom åren har forskare, Konstnärernas Riksorganisation och otaliga utredningar föreslagit en mängd åtgärder för att avhjälpa konstnärernas usla ekonomiska situation, och frågan är om det finns något enskilt recept för framgång i denna fråga. Hans Abbing konstaterar idag, nästan 20 år efter publiceringen av hans bok, att yrkesverksamma konstnärer i allt högre grad har extrajobb parallellt med sitt konstnärskap samt att dessa extrajobb ses som mindre stigmatiserande idag än tidigare.

– I själva verket så ser jag tendenser att dessa hybridkonstnärer inte bara har vant sig vid att få in pengar från olika typer av arbeten, de uttrycker en stolthet över dessa extrajobb, säger han energiskt i en Skypeintervju.

På frågan om vad hans forskning har bidragit med till fältet svarar han att även om inte alla har uppskattat hans böcker och artiklar om konstens ekonomi har många hört av sig och uttryckt -lättnad.

– För många är det skönt att känna att en dålig personlig ekonomisk situation inte nödvändigtvis varit konstnärens eget fel, utan en del av ett större system.

Kanske ligger också lösningen här – i ökad förståelse och kunskap om konstnärers situation och deras roll i konstens och den större ekonomin? Inte bara inom konstnärskåren utan i samhället i stort. Kanske är då beröringsskräcken till ämnet, som Hans Abbing beskriver i sin bok, det första hindret att kliva över.