Så drabbas konstvärlden av corona

TEXT: Karolina Modig

Med inställda utställningar, stängda institutioner och en finanskris utan motstycke har coronaviruset pressat luften ur alla delar av konstlivet. Konstnärerna står plötsligt med både tomma kalendrar och fickor. Kommer regeringens krispaket räcka till och kommer det att nå rätt personer?

I mars vändes världen upp och ned. För vissa skedde det i en våldsam tilt, för andra kom lutningen smygande. Den 12 februari klassade världshälsoorganisationen (WHO) coronaviruset som en pandemi. Den 11 mars infördes de första restriktionerna i Sverige i ett försök att dämpa virusets spridning, då det infördes ett förbud mot sammankomster med över 500 personer. Några veckor senare begränsades maxantalet till 50.

Även om världen utanför Sverige har erfarit en mer omfattande omställning är konsekvenserna av de nödvändiga restriktionerna och rekommendationerna i Sverige enorma. För konstlivet är det som att en taggig kanonkula med full kraft har landat bland konstaktörerna och i ett långsamt pysande eller en häftig utandning pressat ur all luft.

– För många konstnärer kom det här krypande. Konstnärer är så vana vid att leva under knappa förhållanden, så jag tror att avvaktan var stor i början. Många väntade sig inte heller att det skulle komma något stöd. Men med insikten om att det skulle bli svårare och vara längre än man först trott ändrades inställningen. Jag skickade då ut en enkät till Konstnärernas Riksorganisations medlemmar med frågor om hur de upplevde situationen, och fick över 1 000 svar. Det var otroligt tung läsning, berättar Sara Edström, riksordförande i Konstnärernas Riksorganisation.

I enkätundersökningen kom det fram att 70 procent av de svarande står utanför A-kassesystemet. Eftersom det är utformat som ett stöd mellan anställningar passar det dåligt i en bransch där de flesta har enskild firma, vilket är fallet för 82 procent av de svarande i enkäten.

De relevanta initiala stödåtgärder som kom från regeringshåll riktade sig till småföretagare. De gynnar inte konstnärer med enskild firma, men kan däremot kan hjälpa gallerister. Jeanette Steinsland på Gallery Steinsland Berliner menar att de rentav räddar verksamheterna.

– Hyreslättnader och permitteringsmöjligheter är helt avgörande för alla gallerier. Steinsland Berliner har en ganska bra grund, vilket är skönt, men alla medel vi har kommer att gå till att hålla oss flytande, till hyror, försäkringar et cetera. Det kommer att innebära mindre pengar till att producera utställningar. Det är en ny, svårare tid helt enkelt.

Steinsland Berliner valde att hålla öppet endast för bokade visningar från att de första restriktionerna kom. Konsekvenserna av pandemin har varit omfattande.

– Flera av konstnärerna som vi jobbar med har fått sina utställningar pausade, framflyttade eller inställda. Jag har behövt läsa igenom kontrakt och avtal för att se hur vi kan hjälpa dem att få tillbaka pengar som de ligger ute med från produktioner; om vi kan få tillbaka pengar för resor som konstnärerna har lagt ut för och förstå vem som annars ska betala. Vi har direkta köp som har blivit inställda, folk som har köpt på avbetalning som plötsligt inte kan betala …

Jeanette Steinsland vet i nuläget inte hur galleriet ska lägga upp utställningarna framöver.

– Allt som vi har varit involverade i: utställningar i Tyskland, konsthallar i Sverige, verk som vi har kvar i New York eller Leipzig – allt står stilla. Vi får inte hem verk, vi har låst fast pengar i konstmässor som är framskjutna … Allt är tvärstopp.

Ett galleri som stängde igen redan tidigt under krisen är Stockholms till ytan största, Galerie Forsblom. Grundaren Kaj Forsblom sa till Dagens Nyheter den 25 mars att ”hade inte coronan kommit så hade vi fortsatt”. Sara Berner Bengtsson, director på Galerie Forsblom i Stockholm och Svenska Galleriförbundets ordförande, berättar att stängningen av galleriet är en förutseende reaktion på en ”situation utan motstycke”.

– Såväl konstnärer och personal som samlare och andra som har en relation till galleriet är uppriktigt ledsna. Många sörjer att den här mötesplatsen och den möjlighet som vi har haft att visa omfattande utställningar med i många fall stora, internationella konstnärer försvinner.

Det stödpaket som regeringen aviserat och som hanteras av Kulturrådet och Konstnärsnämnden välkomnades av branschen, men har också fått svidande kritik. I början av maj gick 20 konstnärer samman i en debattartikel i Göteborgs-Posten där de skrev: ”När Konstnärsnämnden kräver bevis för att inkomstbortfall beror på covid-19 kommer flertalet konstnärer i kläm. I den gig-ekonomi de flesta konstnärer är beroende av är det inte möjligt att konkret redovisa inkomstbortfall.”  

– Att enbart ersätta inkomstbortfall som styrks av avtal är någonting som är problematiskt för många, eftersom vi är vana vid en arbetsmarknad som är mer flytande och där ett uppdrag leder till ett annat. Om en pusselbit faller, faller även så många andra potentiella vägar till uppdrag och inkomster, säger Sara Edström.

Hon tycker att det är många otydligheter i både Konstnärsnämndens och Kulturrådets formuleringar om vilka som kan söka stöden, men att det däremot är tydligt att de som har sin primära inkomst från försäljning faller mellan stolarna i båda stödpaketen.

– Det är oerhört bekymmersamt och visar på en oförståelse för hur bild- och formbranschen fungerar. Att det är så komplicerade kriterier och så kort ansökningstid gör att vi är rädda att många inte kommer att söka. Vi har dock uppmanat alla våra medlemmar att de ska söka även om de är osäkra på om de passar in. Det är om inte annat mycket viktigt att det verkliga behovet synliggörs så att det blir uppenbart att ytterligare satsningar krävs för våra grupper, säger Sara Edström.

Kulturrådet har dock aviserat att de inte kommer att begära återbetalning av redan utbetalade stöd till exempelvis utställningsarrangörer. Därmed ska de konstnärer som redan utlovats utställningsersättningar få dem utbetalade av arrangören, även om utställningen ställs in. 

^{Hale Güngör Oppenheimer saknar betalningar från flera försäljningar. Foto: Thron Ullberg.}

Konstnären Hale Güngör Oppenheimer hade flera utställningar planerade under våren, som alla har blivit inställda eller uppskjutna.

– En av dem var på Färgfabriken där alla konstnärer var lovade ersättning i form av utställningsarvode enligt Konstnärernas Riksorganisations MU-avtal. Utställningen är nu framskjuten till augusti, och med det även arvodet. Jag skulle även delta på en konstmässa i Istanbul med mitt galleri där, men det är också inställt. Jag har inte fått betalt för mina försäljningar, och min gallerist har inte fått betalt från köpare.

Konstnären Hale Güngör Oppenheimer berättar att hon har haft ateljéstöd från Stockholms stad sedan 2016 som precis gick ut. Med ett torrt skratt beskriver hon situationen som dålig tajming, eftersom hon nu inte har råd att hyra en ny ateljé.

Konstnärernas Riksorganisation driver en process för lättnader för ateljéhyror, vilket Sara Edström menar är den viktigaste och mest akuta hjälpen.

Mitt hopp nu är att mitt extrajobb på Medborgarskolan, där alla kurser också blev inställda, ska komma igång på distans.

– Men det är en väldigt komplicerad och långsam process, säger hon.

I väntan på att få råd att hyra en ny ateljé får Hale Gungör Oppenheimer jobba hemifrån.

– Vi har två barn, ett av dem går på förskolan och min partner är föräldraledig och hemma med vår ettåring. Mitt hopp nu är att mitt extrajobb på Medborgarskolan, där alla kurser också blev inställda, ska komma igång på distans.

I Värnamo i Jönköpings län ligger Vandalorum museum för konst och design. Redan i höstas började man märka att den kommande vårens två satsningar – designsystrarna Jobs och den Marockobaserade belgiske konstnären Éric van Hove – väckt osedvanligt stort intresse. Bokningarna började ticka in och i vintras anställdes ny personal för att man skulle klara av trycket under våren. Från den 1 april till slutet av juni 2020 var schemat mer fullbokat än någonsin.

– Så i mitten av mars började arrangörerna höra av sig. De flesta började med att skjuta fram sina besök, men när det blev uppenbart att det här inte skulle lösa sig inom överskådlig tid ställde många in eller sköt fram besöken till hösten, säger museichef Elna Svenle.

Vandalorum är en stiftelse som till 20 procent finansieras av lika delar statligt, regionalt och kommunalt stöd. 80 procent är egenintjänade medel som består av allt från sponsring och projektspecifika bidrag till intäkter i form av entréer, föreläsningar, visningar, konferenser, butiksförsäljning och restaurangbesök.

– Nu sitter vi med nästan tomma lokaler. När jag tittade på hur intäkterna påverkats under den senaste månaden fick jag en chock – de hade gått ner med över 50 procent. De första veckorna hade vi inga möjligheter att göra neddragningar eftersom alla ska vara hemma vid minsta förkylningssymptom. För att klara av att hålla öppet fick vi istället ta in vikarier. Därför var utgifterna till och med högre i början än de brukar vara.

Under april har Vandalorum använt sig av de applicerbara statliga stödåtgärderna och bland annat infört korttidsarbete samt nyttjat subventioner för arbetsgivaravgifter och sjuklön.

– Men eftersom vi är en verksamhet som är väldigt beroende av våra egna intäkter, och eftersom de är så radikalt mycket mindre, går vi ändå på knäna.

När regeringen meddelade hur kulturkrispaketet på 500 miljoner skulle fördelas stod det klart att verksamheter som Vandalorum, som finansieras via samverkansmodellen, inte kan ansöka om pengar. Vandalorum kan heller inte komma ifråga för det senaste krispaketet om 319 miljoner till bland annat statligt finansierade kulturinstitutioner. 

– Vi har haft förhoppningar om statligt krisstöd, men efter att två stora paket nu presenterats ur vilka vi inte kan söka några medel alls ser det mörkt ut, säger Elna Svenle.

^{Éva Mags utställning på Bonniers Konsthall har varit öppen under coronakrisen. Foto: Jean Baptiste Béranger}

Medan Vandalorum, liksom många andra konstplatser runt om i landet, håller öppet har exempelvis Moderna museet, Nationalmuseum och Artipelag i Stockholm valt att stänga. Bo Nilsson, museichef på Artipelag, säger att det inte lönar sig för dem att ha öppet när de bara kan ta in 50 besökare åt gången.

–  Det var med stor sorg vi tog beslutet, men vi har inga statsbidrag och måste tjäna in våra pengar. Att Bonniers Konsthall kan ha öppet för fem i taget är ju fantastiskt, men vi har en sådan stor apparat med eget konditori, egen matlagning et cetera.

Bo Nilsson och hans kollegor är permitterade ner till 20 procent och därmed på plats en dag i veckan. Artipelags ägare Björn Jakobsson är i riskgrupp på grund av ålder och sitter för närvarande i karantän. Bo Nilsson säger att det har varit självklart för Björn Jakobsson att göra allt för att Artipelag inte ska smitta besökare eller personal. 

– Nu ser vi de statliga institutionerna som Moderna museet och Nationalmuseum som en signal för när vi kör igång verksamheten igen. När de öppnar följer nog både vi och många andra efter. 

Konstnären Éva Mag öppnade den 22 april separatutställningen Det finns en plan för det här på just Bonniers Konsthall. Vernissagen ställdes in och konsthallen har valt att ta emot max fem besökare per kvart. Éva Mag känner sig ändå tacksam över att utställningen blev av och att alla i teamet var friska under produktionsperioden. 

–  Jag är tacksam för varje dag vi har kunnat jobba och känner att jag har varit väldigt skonad. Jag är glad för utställningen, men känslan av att allt har stannat av är jobbig, säger hon.  

Att kulturen till stor del bärs upp av den äldre generationen har blivit tydligt för många de senaste veckorna. Elna Svenle berättar att Vandalorum normalt har många besökare i åldersgruppen runt 70 år, som av naturliga skäl nu är i princip osynlig. Sara Berner Bengtsson från Forsblom och Galleriförbundet har också sett hur konstvärlden tappat en stabil ekonomisk trygghet i och med att de äldre nu håller sig hemma.

– De utgör en stor del av konstsamlarna. Många av dem är ovana vid att titta på konst digitalt, de har levt med att kunna gå in på fysiska platser och har svårt att lägga om det beteendet nu. För att hitta andra vägar hoppas många gallerier på dem som redan har en inköpsbudget, det vill säga de offentliga instanserna. Galleriförbundet önskar en högre budget till offentliga inköp av konst, eftersom vi ser det som det effektivaste sättet att hålla igång hela maskineriet i konstvärlden. Offentliga inköp av konst via gallerier kommer enskilda näringsidkare till gagn, ger intäkt till konstnärerna och bidrar till allmännyttan genom förvärv av verken. Det genererar i längden skatteintäkter genom vinstdrivande bolag. Ett bidragsinriktat stöd premierar istället verksamheter som tydligt kan visa på bortfall av intäkter genom exempelvis inställd biljettförsäljning. Jag upplever att det saknas en förståelse för galleriers roll i kulturens ekosystem från kulturdepartementet, och de går därmed miste om effektiva sätt att stödja kulturen under krisen, säger hon.

Överlag är Sara Berner Bengtsson imponerad av Galleristernas handlingskraft. Många av galleriförbundets medlemmar har varit proaktiva och sett till att informera sig själva för att ta hand om sina verksamheter, nyttja hyresstöden, korttidspermittera personal, använda sig av skattelättnader och så vidare. De har arbetat smart, säger hon, för att precis som vilka andra småföretagare som helst se till att bolagen ska kunna leva kvar.Även i Malmö hoppas man på de offentliga instansernas och institutionernas vilja att stötta gallerierna. ”Varför köper museerna inte konst från Malmöregionens gallerier?” frågar sig konstkritikern Thomas Millroth i Sydsvenskan den 7 maj. ”När coronakrisen gjort konstlivet än mer sårbart sitter institutionerna på svaret om galleriernas framtid”, skriver han.

– Men de begränsade öppettiderna och stängningarna gör att det blir en mycket mindre dynamisk konstvärld, vilket påverkar hela stämningen. Kultur behöver ett fysiskt möte. I längden måste gallerierna få intäkter, för det är de som också kommer konstnärerna till gagn. Kan inte konstnärerna driva sin verksamhet finns det till slut inget existensberättigande för gallerierna.

Fanny Carinasdotter är konstnär med bas i Umeå. Hon blev själv sjuk i slutet av mars, efter att ha varit i Luleå för ett samarbetsuppdrag med konstnärerna Anja Örn och Tomas Örn.

Min låga SGI är den stora utmaningen just nu. Jag har helt enkelt inte råd att ta ut så mycket sjukfrånvaro eller vab. 

– Några dagar efter att jag kom hem blev jag sjuk och har befunnit mig i karantän sedan dess. Under sjukdomstiden har jag haft två barn på fyra och åtta år hemma varannan vecka. Förutom att min energi har varit låg har det varit svårt att jobba i den utsträckning jag skulle behövt, eftersom barnen behöver stimulans och hjälp med läxor. När jag var som sjukast fick jag skjuta upp mycket jobb, och jag har inte längre några tidsmarginaler. Det blir ett kluster av saker att göra och deadlines och stress både i mitt eget konstnärsjobb och i mitt lönearbete.

I Konstnärernas Riksorganisations enkätundersökning kom det in flera vittnesmål om hur bild- och formkonstnärer står utanför många av de statliga trygghetssystemen. De har ingen eller låg sjukpenningsgrundande inkomst (SGI), låga pensioner och kan på grund av underskott i verksamheten ha svårt att få bostadsbidrag.

– Min låga SGI är den stora utmaningen just nu. Jag har helt enkelt inte råd att ta ut så mycket sjukfrånvaro eller vab. Jag måste försöka jobba så mycket som möjligt oavsett om jag är sjuk eller har barnen hemma. Jag har haft turen att först ha haft arbetsstipendium och sedan projektbidrag från Konstnärsnämnden i ganska tät följd, vilket jag är otroligt tacksam för. Men arbetsstipendium är inte SGI-grundande, säger Fanny Carinasdotter.

Eftersom hon främst jobbar med fotografi kan hon jobba hemifrån till stor del. Men flera stora utställningar som hon skulle ha medverkat i, i både Sverige och Finland, har skjutits upp.

Förutom sin konstnärliga praktik har Fanny Carinasdotter en halvtidsanställning som konstkonsulent, där hon bland annat arbetar för de yrkesverksamma konstnärerna i Västerbottens län.

– Jag vet att många konstnärer har drabbats betydligt hårdare än mig och nu står helt utan inkomster.

Det är svårt, säger hon, att veta hur stora intäkter man faktiskt förlorar eftersom det ena ofta leder till det andra i konstbranschen.

– Exponeringen av ens verk och projekt är väsentlig. Samtal och möten med publik, press, potentiella uppdragsgivare, utställningsansvariga eller samarbetspartner – allt det ställs på ända. Vilka konsekvenser det kommer att få på sikt går inte att svara på.

Liksom många andra tycker hon att upplägget för krisstipendiet är problematiskt. Hon påpekar att många ersättningar för utställningar, föreläsningar et cetera hamnar under gränsen på 15 000 kronor, och att även små summor kan ha stor betydelse.

– Nu kommer det dessutom väldigt få nya uppdrag och erbjudanden om utställningar. Krisstödet blir till för de mer väletablerade som arbetar med större uppdrag och uppdragsgivare.

Konstnärsnämnden är tydlig med att man inte kan söka stipendiet för potentiella eller förväntade uteblivna uppdrag som inte varit avtalade före den 29 mars. Sara Edström hade hellre än stipendiet sett ett snabbt stöd likt det som betalades ut i Tyskland, där 5 000 euro sattes in på kulturarbetarnas konton. Den åsikten delas även av konstnärerna bakom debattartikeln i Göteborgs-Posten. ”Då det inte är möjligt att konkret redovisa inkomstbortfall i den gig-ekonomi som de flesta konstnärer är beroende av efterlyser vi att krisstödet i stället delas ut jämlikt till alla konstnärer”, skriver de.

Göteborgsbaserade konstnären Eric Magassa har hört positivt om Tysklands initiativ och säger att det är just den omedelbara hjälpen som bidrar till ett snabbt kapitalflöde som är av störst värde.

 – I första hand gäller det ju att man får hjälp med sin ateljé. Jag är också vän av medborgarlön. Det finns många fina initiativ på pappret, men pengarna måste komma ut snabbt.

Själv hade han planerat för en självisoleringstid i ateljén när pandemin bröt ut.

– Jag hade just lämnat en högintensiv period bakom mig och hade därmed tur. Samtidigt har det drabbat mig i och med att två utställningar har blivit framflyttade på obestämd tid. Vi är alla kollektivt drabbade. Jag har ett brödjobb vid sidan om mitt konstnärskap som inte har påverkats, och det är en ren förutsättning för att jag ska klara mig ekonomiskt.

På Galerie Forsblom har man via mejlutskick uppmuntrat samlare att inte vänta med sina köp. Resultaten låter dock vänta på sig, och Sara Berner Bengtsson menar att det behövs mer försäljning för att det ska fungera.

– Ur kris har det tidigare uppkommit nya platser, men det beror ju på om efterfrågan kommer tillbaka och hur marknaden och ekonomin återhämtar sig. Just nu verkar vissa tycka att det är nästan omoraliskt att köpa konst, men jag hoppas att vi kan vända det till ett narrativ där det är fint och viktigt att stödja kulturlivet. Att köpa konst blir då inte en privat handling, utan en handling för att stötta ett levande kulturliv.

Jeanette Steinsland har också kvar tron på människans behov av kulturlivet som en väg framåt. 

– Konsten är ju viktigare än någonsin nu. Det är den som kan ge inspiration och motivation. Jag själv har en sådan stark tro på konsten och att människor verkligen behöver konst för att få syn på livet. På något sätt och över tid tänker jag att det kommer att bli bra.

Fotnot: Moderna museet öppnar igen den 16 juni. Besökare ska hålla 1,5 meter avstånd till varandra och programverksamheten är fortsatt inställd. Soffvisningarna online fortsätter.