Hur mycket konst tål Sverige?
TEXT: Karolina Modig
BILD: Dennis Eriksson
Riksdagspartiernas konstpolitik är ofta en tävling i vem som skärpt siffrorna och lagförslagen starkast sedan förra valspurten. I KONSTNÄRENs politikerintervjuer för 2022 har Karolina Modig sökt blicka bortom specifika procentsatser och opportunt valfläsk mot de mer fundamentala demokratiska frågorna om armlängds avstånd, konstnärernas villkor och kulturens reaktion på kriget i Ukraina.
För detta reportage om konstens relation till parlamentarisk demokrati träffar jag sex av åtta av riksdagens kulturpolitiska talespersoner över videolänk, i sann postpandemisk effektivitetsanda. Kristdemokraternas Roland Utbult och Socialdemokraternas Jeanette Gustafsdotter valde mejl på grund av resa respektive tidsbrist. Det är på håret att Gustafsdotter alls svarar, men efter en rad mejl, sms, telefonsamtal och ett byte av pressekreterare, kommer svaren. Skärmbilden för övriga sex är sig lik: en ensam person i ett rum, mycket trevlig och tillmötesgående. Skillnaden i erfarenhet märks dock tydligt – om Miljöpartiets Amanda Lind efter tre år som kulturminister är den ena ytterligheten, med underbyggda resonemang och detaljkunskap, är Centerpartiets Catarina Deremar och Sverigedemokraternas Bo Broman den andra: nya på posten och mer begränsade i sina svar.
Något som tydliggörs när de svenska riksdagspartiernas kulturpolitiska talespersoner ska uttala sig om konst och demokrati är av det mer oväntade slaget, nämligen samstämmigheten. Trots att det är val inom några månader står partierna ganska nära varandra i frågor om konstens frihet och hoten mot det fria skapandet. Åtminstone i de stora, svepande dragen.
Såväl coronapandemin som Rysslands invasion av Ukraina har säkert bidragit till att åsikterna kring konst i relation till just demokratiska frågor och rättigheter både har flyttats högt upp på agendan och landat i övergripande konsensus. Hot och hat mot konstnärer ökar generellt i världen. Att lyfta vikten av den konstnärliga friheten blir därmed dels att visa framfötterna i den högaktuella politiska frågan om allmän brottsbekämpning, dels att visa sitt stöd för konstnärer vars frihet inskränks i såväl Ukraina som för regimkritiker i Ryssland. Att påpeka att konstnärernas villkor är på tok för dåliga är att visa sin sympati för den svåra situation som många konstnärer försattes i under pandemin. Det är frågor där man knappast vinner väljare av att sticka ut hakan och hävda en väsensskild åsikt.
Som de viktigaste kulturpolitiska frågorna idag listas alltså konstnärlig frihet och konstnärernas villkor högst. Relativ enighet råder även kring hur man bör agera gentemot icke-demokratiska stater och stärkande av konstnärers skydd mot hot och hat. Tränger man däremot ner i frågorna blottas viss oenighet, även om en del av den tycks något fabricerad. Ett parti sticker här ut med åsikter som inte delas av något annat parti: Sverigedemokraterna, som med sitt fokus på bevarande av kulturarv och förslag på styrning av den offentliga konsten, utgör en tydlig vattendelare i konstpolitiken. Bo Broman, som är ny på posten, har i sin intervju med Konstnären svårt att underbygga partiets olika förslag för konstfältet, där ett av dem handlar om att låta medborgare direktrösta om vilken konst som ska få synas i det offentliga rummet. I en tid då filterbubblor redan till stor del definierar det samhälle vi lever i är ett förslag som ytterligare kan komma att bidra till ett minskat flöde av intryck, upplevelser, röster och tankar från områden, personer och grupper som ligger det minsta lilla utanför det medborgarna redan känner till och upplever sig bekväma med, oroande. Av allt det som konsten gör har en viktig aspekt alltid varit att bidra med nya perspektiv och tankar, visa på systembuggar och kritisera likriktning. Att låta medborgare rösta och rösta bort riskerar att leda till att den enda konst som får synas är den behagliga, den som smeker medhårs och bekräftar.
”Det finns en medborgerlig frihet och en konstnärlig frihet och man får hitta balansen däremellan”, säger Broman – som att offentlig konst som inte platsar inom kommuninvånares bekvämlighetszon skulle angripa den medborgerliga friheten. Det faktum att många offentliga konstverk som till en början ansetts provokativa eller ”jobbiga” vid en senare tidpunkt blivit något annat – turistdragare, identitetsstärkare eller tillhörighetsmarkörer – påverkar inte Sverigedemokraternas synpunkt i frågan. Detta är något som samtliga övriga partier går emot. Liberalernas Christer Nylander uttrycker sig till exempel mycket kritiskt mot de fall då allmän opinion och en ”folklig mobb” tillåtits inskränka det konstnärliga uttrycket, och han menar att politiker i sådana lägen måste stå starka och alltid försvara konsten och konstnärens rätt.
Mellan blocken märks osämjan mest när det gäller finansieringen av kultur och villkoren som berör frågan om konstens frihet. Angående finansiering förordar de borgerliga partierna en minskning, ibland en kraftig sådan, av de offentliga anslagen, till förmån för en bredare, privat och fond- eller stiftelsefinansierad bidragsgrund. Det motiveras med att offentlig finansiering inte kan hålla tillräcklig armlängds avstånd från det konstnärliga innehållet. Kristdemokraternas Roland -Utbult uttrycker en stark markering mot Social-demokraternas vilja till omfattande statlig finansiering, eftersom KD anser att den riskerar att strida mot principen med armlängds avstånd till kulturen. KD vill istället få till skattemässiga incitament för icke-offentlig finansiering av kulturen. Nuvarande kulturminister Jeanette Gustafsdotter (S) är å andra sidan ”mycket oroad” över att det ”blåbruna blocket” vill inskränka den konstnärliga friheten genom att strypa den offentliga finansieringen. Miljöpartiets Amanda Lind menar i linje med S att offentliga stöd är viktiga för att den utmanande och provocerande konsten ska få plats. MP kan tänka sig att införa avdrag för sponsring av kultur, men vill inte att det ska ses som att de ersätter de offentliga stöden.
Skarp kritik från höger- och mittenhåll riktas även mot den styrning som har utretts i -MYKA-rapporten Så fri är konsten, om huruvida vikten av mångfald, jämställdhet etcetera. kan ha påverkat det konstnärliga innehållet i olika bidragsansökningar. Att utredningens slutsatser ska leda till förändringar som vidgar armlängds avstånd och tydligare frigör konsten från politisk inblandning är dock alla överens om – och att konsten ska skyddas från att behöva stryka medborgarna medhårs är åtminstone sju av åtta partier tydliga med. Att det skulle finnas en reell konflikt mellan blocken gällande detta är därmed svårt att se.
Den mer brännande frågan om politisk kulturell bojkott mot bakgrund av Rysslands krig i Ukraina ger något trevande, diplomatiska svar – med ett par undantag. Om Dagens Nyheters Sofia Nyblom i mitten av april högljutt fick mothugg på kultursidorna när hon uttryckte att Sverige absolut bör pausa rysk kultur till förmån för ukrainsk – och i både DN, Svenska Dagbladet och Expressen fick veta att ett ”kulturembargo mot Ryssland är vanvettigt” samt att det är en ”absurd och orimlig tanke” att gå så långt som att föreslå en generell bojkott av rysk kultur – får hon i intervjuerna med riksdagspolitikerna visst politiskt medhåll. Kristdemokraterna stöttar öppet en kulturell bojkott mot Ryssland så långt det är möjligt, och Centerns Catarina Deremar menar att ”det är lämpligt att använda bojkott i en sådan här speciell situation”. Regeringen har sedan tidigare beslutat att avsluta alla samarbeten med statliga ryska kulturinstitutioner, men Jeanette Gustafsdotter säger – liksom de flesta övriga partier – att det samtidigt inte går att helt kategoriskt uppmana till att bryta alla kontakter med ryska kulturaktörer.
Samstämmighet råder tveklöst kring en stärkning av konstnärernas villkor, och det finns gott om idéer bland samtliga partier på hur det skulle kunna ske. Men detta ska ställas mot det faktum att konstnärernas villkor knappast har förbättrats på ett mer omfattande sätt under någon regeringskonstellation i KRO:s snart hundraåriga historia, vilket säger något om hur knöligt det är att komma tillrätta med problemen. Frågan är om inte Moderaternas Kristina Axén Olins förhoppning om samarbete över partigränserna, och Miljöpartiets Amanda Linds önskan om samarbete över departementsgränser, kanske är vad som med störst framgång skulle kunna föra utvecklingen åt rätt håll. l
MILJÖPARTIET
Amanda Lind
Vilken är den viktigaste konstpolitiska frågan för er?
– Att stärka de sociala villkoren och trygghetssystemen för konstnärer och kulturskapare. Vi har flera utredningar som bereds nu, och det är helt avgörande att de landar rätt.
På vilket sätt skiljer ni er mot andra partier?
– Miljöpartiet är väldigt offensiva i konstnärspolitiken och har satt frågan om konstnärlig frihet högt. Vi tillsatte till exempel Myndigheten för kultur-analysutredning (MYKA-utredningen) om konstens frihet och armlängds avstånd och införde museilagen. Vi skiljer oss nog mest från Sverigedemokraterna som har en väldigt nationell och instrumentell syn på konst.
Hoten mot konstnärer har ökat. Hur vill ni agera?
– Under vår tid i regeringen tillsatte vi en nationell handlingsplan till det fria ordets försvar, den behöver uppdateras och förlängas. Rättsväsendet bör stärkas så att man kan lagföra individer som hotar och utsätter. Internationellt ska vi stärka biståndet och fristadssystemet, så att kommuner och regioner kan ta emot konstnärer som hotas eller är på flykt.
Hur ser du på kulturpolitisk bojkott utifrån situationen med Ryssland och Ukraina?
– Det är en svår fråga. Världssamfundet har svarat upp med kraftiga sanktioner mot den ryska staten, där kulturen är en pusselbit. Vi ska för den delen inte upphöra att ta del av all typ av rysk kultur. Vi bör ta emot konstnärer och kulturskapare från Ryssland som inte kan verka fritt där och ge dem bättre möjlighet att göra det från Sverige.
Hur ser ni på konstnärers villkor generellt?
– De insatser för a-kassan som gjordes under pandemin ska permanentas. Stipendier bör i högre utsträckning vara bidrags- eller pensionsgrundande. Kulturpolitiken kan inte lösa de här frågorna isolerat, det är frågor för hela samhället och för hela regeringen, så samarbetet är jätteviktigt. Enprocentsregeln skulle potentiellt kunna bidra mycket till konstnärers försörjning och vi behöver stärka Statens konstråd för att få igång fler statliga projekt. Vi behöver också få till en uppvärdering av konst och de estetiska ämnena i skolan på alla nivåer.
SOCIALDEMOKRATERNA
Jeanette Gustafsdotter
Vilken är den viktigaste konstpolitiska frågan för er?
– Konstvärlden ska vara fri och stark med goda möjligheter att verka i hela landet.
Hur skiljer ni er åsiktsmässigt från andra partier?
– Framför allt Sverigedemokraterna försöker styra konsten genom att exempelvis stoppa inköp av ”provocerande samtidskonst” och göra sig till uttolkare av vilken konst allmänheten vill möta. Så får det aldrig vara. En stark och obunden offentlig finansiering av konst är också grundläggande för att säkra konstnärers villkor och allmänhetens möte med konsten. Det kan handla om offentliga inköp vid byggnadsprocesser och stöd till fria konstskapare.
Vad innebär konstnärlig frihet och armlängds avstånd?
– Politiken ska skapa förutsättningar för konsten, aldrig besluta om innehållet. Regeringen har bland annat beslutat om att ändra i regleringsbrev för att säkra konstens frihet.
Vad är er reaktion på att fler konstnärer än någonsin hotas och fängslas runt om i världen?
– Sverige bör ta ett globalt ansvar för frågor om konstnärlig frihet och yttrandefrihet. Ett sätt är genom att fortsätta verka för en utveckling av fristadssystemet.
Vad innebär det att positionera sig i en sådan fråga gentemot länder som knappt har någon demokrati?
– Det kan både vara svårt och ge politiska konsekvenser. Men om vi inte är beredda att ta fighten för demokratin, vilka fighter ska vi då ta?
Hur ser ni på bojkott som politiskt medel?
– Vi förordar diplomati i första hand. Efter Rysslands folkrättsvidriga invasion av Ukraina har regeringen dock beslutat att avsluta alla samarbeten med statliga ryska kulturinstitutioner, men vi vill inte kategoriskt uppmana till att bryta alla kontakter med kulturaktörer.
Hur ser ni på konstnärernas villkor generellt?
– Kulturarbetare har alltför dåliga och otrygga anställningsvillkor. Regeringen utreder nu en nationell strategi för att främja de kulturella och kreativa näringarna, samtidigt som vi utreder en översyn om regelverket för sjukpenninggrundade inkomst.
KRISTDEMOKRATERNA
Roland Utbult
Vilken är den viktigaste konstpolitiska frågan för er?
– Att kulturpolitiken bidrar till goda grundvillkor för kultursektorn och parallellt med det värnar den konstnärliga friheten och principen om armlängds avstånd till kulturen.
Vilket parti skiljer ni er från mest och på vilket sätt?
– Socialdemokraterna. Vi anser att det behövs skattemässiga incitament för icke-offentlig finansiering av kulturen. Socialdemokraterna vill i stället se en omfattande statlig finansiell styrning, vilket riskerar att strida mot principen med armlängds avstånd till kulturen.
Hur ser ni på innebörden i begreppen konstnärlig frihet och armlängds avstånd?
– KD ser mycket allvarligt på det som Myndigheten för kulturanalys slår fast i rapporten Så fri är konsten om förekomsten av kulturpolitisk styrning som påverkar den konstnärliga friheten negativt. Regeringen måste uppmärksamma och vidta åtgärder gällande de brister som Kulturanalys redovisar i rapporten.
Hoten mot konstnärer har ökat. Vad är er reaktion på det?
– Det är viktigt att värna den konstnärliga friheten och respektera armlängds avstånd. Vi behöver även lyfta upp konstnärers verk i andra länder, och inte vara rädda att kritisera styrelseskick som inte värnar yttrandefrihet. Vi ser positivt på att Sida och Konstnärsnämnden har ett samarbete för att främja konstnärer i länder där den konstnärliga friheten är satt under hot.
Hur ska Sverige förhålla sig till ryska konstnärer och kulturarbetare som har flytt/lämnat landet eller är kvar, och hur ser ni på bojkott som politiskt medel?
– Sverige behöver erbjuda stöd till dissidenter, inklusive konstnärer och kulturarbetare, som opponerar sig mot invasionen med stor risk för repressalier. Vi stöder en kulturell och idrottslig bojkott mot Ryssland utifrån det FN-prejudikat som antogs 1992 och riktade sig mot Jugoslavien. Samma allomfattande bojkott bör även tillämpas på Ryssland så långt det är möjligt.
VÄNSTERPARTIET
Vasiliki Tsouplaki
Vilken är den viktigaste konstpolitiska frågan för er?
– Tryggare försörjning för dagens konstnärer.
Hur skulle det kunna nås?
– Skarpare uppföljning kring socialförsäkringar och pensioner, avtal om enprocentsregeln för bygginvesteringar, höjning av individuell visningsersättning och möjligheter för konstnärer att själva förhandla. Det ska finnas system för sjukdom, föräldraledighet, pension och så vidare som funkar även för den som är konstnär.
Hur skiljer ni er åsiktsmässigt i detta från andra partier?
– Inte mycket specifikt gällande de här förslagen. I övrigt mest från Sverigedemokraterna och deras stora fokus på kulturarvsfrågorna samt att de vill finansiera de förslagen genom stora nedskärningar på bland annat samtidskonsten.
Hur ser ni på innebörden i begreppen konstnärlig frihet och armlängds avstånd?
– Politiker ska inte styra konstnärliga uttryck eller innehåll. Däremot kan det finnas en politisk styrning i att se till att underrepresenterade grupper nås av särskilda riktade satsningar, bredda deltagandet eller nå nya målgrupper.
Hoten mot konstnärer ökar. Vad är er reaktion på det?
– Det är en viktig del i vår politik att ha ett starkt bistånd som går till civilsamhällets organisationer som jobbar för demokratifrågor. Kulturinstitutioner och kulturmyndigheter som har resurser för internationella projektutbyten och residens bör bjuda in konstnärer från länder där man riskerar till exempel förföljelse.
Vad innebär det att positionera sig i sådana frågor gentemot länder som knappt har någon demokrati?
– Det är inte partipolitiskt att säga att det här är någonting som våra myndigheter ska uppmuntra eller ha resurser till, utan handlar om mänskliga rättigheter och värdegrundsfrågor.
Finns det en poäng och/eller risk med att koppla samman konst med politiska system?
– Det är en svår balansgång. I läget vi har nu är det viktigt att markera att Ryssland inte är välkommen att tävla till exempel i Eurovision eller idrott där staten Ryssland som visar upp sig. Däremot ska vi inte ha bojkotter av enskilda konstnärer och kulturutövare.
CENTERN
Catarina Deremar
Vilken är den viktigaste konstpolitiska frågan för er?
– Konstnärers möjlighet att försörja sig, alltså konstnärers villkor, samt konstnärers och konstens frihet. Det stressar mig att man på olika sätt försöker smalna av konstnärers möjlighet att uttrycka sig och hur man styr vanliga medborgares möjlighet till att ta del av en fri konst.
På vilket sätt görs det?
– Jag upplever utifrån den politiska debatten att konsten blir mer och mer styrd. Konstnärer ska inte behöva anpassa sina ansökningar för att vissa kriterier ska uppnås. Det är intressant med debatten som uppkommer när exempelvis ett nytt konstverk installeras i vårt samhälle.
Hur skiljer ni er åsiktsmässigt i detta från andra partier?
– När det gäller konstnärers villkor är vi inte särskilt oense, och jag hoppas att vi kan hitta ännu större samsyn. Generellt står vi längst ifrån ytterkantspartierna, och specifikt i dessa frågor Sverigedemokraterna och deras vilja att bara bevara det som är svenskt – vad nu det är. Centerpartiet är också det parti som drar ”hela landet-perspektivet”, det är vi ganska ensamma om.
Med anledning av det pågående kriget i Ukraina: ryska konstnärer och kulturarbetare som har flytt/lämnat landet eller är kvar?
– Frågan om fristäder till konstnärer ligger på kommunal nivå. Eftersom kriget pågår i vår närhet har fler känt sig villiga att öka antalet som de tar emot. Det är naturligtvis viktigt.
Hur ser ni på bojkott som politiskt medel?
– Det är lämpligt använda bojkott i en sådan här speciell situation. Annars legitimerar man handlingarna genom konsten.
Vilka åtgärder är viktiga för er gällande konstnärernas generella villkor?
– Vi vill ha flera finansieringsmöjligheter och ökad kultursponsring, avdragsrätt för förstagångsköp av konst för exempelvis företag samt förbättrade villkor för så kallade kombinatörer, vilket konstnärer ofta är.
SVERIGEDEMOKRATERNA
Bo Broman
Vilken är den viktigaste konstpolitiska frågan?
– Vi vill ge medborgare mer att säga till om när det gäller konstutsmyckningar i offentliga miljöer och garantera samtidskonstens oberoende.
Hur då?
– Konsten är inte oberoende idag eftersom den styrs via statliga medel till absolut största del, eller från kommuner eller regioner. I Danmark har man många fler fonder som delar ut pengar, då blir det en längre armlängd.
Hur skiljer ni er åsiktsmässigt i detta från andra partier?
– Den största skiljelinjen mellan oss och de andra partierna är sammanhållningstanken som vi sverigedemokrater har. Vi vill lyfta fram den svenska kulturen, medan andra partier knappt vill erkänna att det finns en svensk kultur.
På vilket sätt vill ni lyfta svensk kultur?
– Vi vill värna och visa vårt svenska kulturarv genom olika satsningar.
Har du något konkret exempel på ett kulturarv som ni skulle vilja lyfta fram mer?
– Nej inte något konkret.
Hur ser ni på innebörden i begreppen konstnärlig frihet och armlängds avstånd?
– Politiker ska inte styra vad konstnärerna ska göra, men medborgare ska få mer att säga till om när det gäller konstutsmyckningar i offentliga miljöer. Alla konstnärer ska få göra vilken konst de vill, sen kanske det inte finns en rättighet att få den publicerad eller uppsatt var man vill.
Det finns många exempel på offentlig konst som till en början har upplevts som provokativ, men som efter en tid har blivit som en symbol för platsen.
– Det kan vara så. Men vi tycker ändå att medborgarna bör ha mer att säga till om.
Hur ska Sverige – just nu och framöver – förhålla sig till ryska konstnärer och kulturarbetare som har flytt/lämnat landet eller är kvar?
– Vi tycker att man bör göra allt för att begränsa Putins makt och inflytande. Men det är inte alla konstnärer som är emot Putin, och dem måste vi givetvis stödja på de sätt vi kan.
Hur ser ni på eventuella fristäder för konstnärer som flyr från andra konflikter?
– Cities of Refuge Network gör ett jätteviktigt och bra arbete med att ta hand om konstnärer som tyvärr har tvingats fly från sina länder för det de uttrycker och skapar. Det är riktigt tragiskt. Vi har ett antal kommuner i Sverige som öppnar sina armar för de konstnärer som tvingas fly på riktigt, vilket är jättepositivt.
Hur ser ni på konstnärers villkor generellt?
– Vi har bland annat förslag om att förstatliga a-kassan och göra den obligatorisk så att man inte ska hamna utanför skyddsnäten. Ersättningarna måste gå att leva på och ge möjlighet att sätta av till pension.
Vad innebär det konkret att positionera sig i en sådan fråga gentemot länder som knappt har någon demokrati?
– Vi tycker det är viktigt att vi som land står upp i det internationella samfundet, för demokrati och för konstnärlig frihet och möjlighet att uttrycka sig.
LIBERALERNA
Christer Nylander
Vilken är den viktigaste konstpolitiska frågan för er?
– Konstnärlig frihet. Mest akut är dock ekonomin – att se till så att vi får en bra återstart efter pandemin.
Hur definierar ni konstnärlig frihet?
– Yttrandefrihet i samhället och armlängds avstånd mellan politiken och det konstnärliga innehållet. Och att det finns en mångfald av ekonomiska möjligheter. Om Konstnärsnämnden säger nej ska det finnas andra ställen där man kan få finansiering.
Till exempel var?
– Vi förespråkar bättre skatteregler för inköp av konst och fristående stiftelser som vid sidan av Konstnärs-nämnden och Kulturrådet också kan ge kulturstöd. Vi vill ha kvar en hög offentlig finansiering av kulturen, men komplettera det med mer privata pengar och fler stiftelser att vända sig till.
Hur vill ni behandla frågor om hot och hat?
– Vi behöver fler som står upp för ”jobbig” konst. Jag tänker på debatten med menskonst, eller flaggstången på Sergels torg till exempel. Det är konst som ibland förlöjligas, och det är viktigt att politiker står upp för den. Jag har sett en del politiker använda opinionen på ett otroligt trist sätt.
Hur ser du på politikers relation till konst och konstskapande?
– Man kan inte säga att man vill ha konstnärlig frihet men att konstnärer ska jobba för klimatet, eller att man inte ska visa menskonst. Världen har klimatproblem och Sverige har jämställdhetsproblem, men då får vi ha lagstiftning och regler som till exempel teatrar och utställningshallar ska följa. Det konstnärliga innehållet ska vi inte lägga oss i.
Hur ska Sverige förhålla sig till ryska konstnärer och kulturarbetare som antingen har lämnat landet, flytt eller kanske är kvar?
– Det är en otroligt svår fråga. Man ställer ett väldigt stort krav på en konstnär och man förväntar sig att den ska ta en demokratisk eller en politisk ståndpunkt i ett land som inte är demokratiskt. Men just nu är vi fortfarande inne i en fas där det finns ett behov av att markera att det den ryska ledningen gör får konsekvenser för hela Ryssland.
MODERATERNA
Kristina Axén Olin
Vilken skulle du säga är er viktigaste konstpolitiska fråga?
– Uppvärdera kulturens roll i sam---hället och på olika sätt främja kulturbranschen.
Hur skiljer ni er åsiktsmässigt från andra partier?
– Det finns en vattendelare i att vi moderater värnar kulturens frihet från politiken och vill att kulturarbetare i så stor utsträckning som möjligt ska vara oberoende av bidrag. Vi vill se till att skattesystem, moms, sjukförsäkringssystem etcetera möjliggör för konstnärer och andra kulturarbetare att kunna försörja sig själva i större utsträckning. Det är aldrig bra att vara beroende av just statliga och kommunala bidrag som tyvärr ofta har olika former av politiska villkor.
Hur definierar ni konstnärlig frihet och armlängds avstånd?
– Konstnärlig frihet är att konsten är fri från politiskt inflytande. Konstnärerna behöver inte vara opolitiska, snarare ska bidragsansökningar och annat ska vara fria från styrning. Rapporten Så fri är konsten visar att mer än hälften av konstnärer och kulturarbetare anpassar sin konst till bidragsvillkoren, och det är en farlig väg.
Vad finns det för poäng eller risker med att positionera sig i frågor kring demokratiska rättigheter och konst?
– Det som är fantastiskt med kultur är att man kan möta människor över gränser och utöva tillsammans. Samtidigt har vi just nu i Rysslands krig i Ukraina ändå landat i att markera genom olika beslut, vilket även har inbegripit kultur och kulturarbetare. Det finns ju inget lätt svar på den frågan, inte heller på frågan om bojkott som politiskt medel. Man får titta på specifika fall och utvärdera.
Hur ser ni på konstnärers villkor generellt idag?
– De är väldigt problematiska. Jag tycker ändå att det verkar finnas en bred samsyn kring stärkning av konstnärers villkor, och jag hoppas att vi ska ha en bättre samtalsmiljö i riksdagen framöver. Hittills har vi inte haft några diskussioner över partigränserna. Jag har sagt till vår kulturminister att vi naturligtvis är villiga att sätta oss ner tillsammans och diskutera hur vi kan få bättre villkor för kulturen i Sverige. Hon har sagt att hon hör vad jag säger, så jag väntar med spänning.