Konsten under attack
TEXT: Linda Marie Karlsson
BILD: Jann Lipka
Krönika för medlemssidorna i Konstnären 2 2022 av Linda Marie Karlsson, vice riksordförande Konstnärernas Riksorganisation
När jag skriver den här krönikan, i mitten av april, rasar ett krig i Europa. Fruktansvärda bilder och filmer om hur människorna i Ukraina har det kablas ut över världen. För att försöka förstå ser jag dokumentärer och lyssnar på experter som uttalar sig om situationen. I en av dessa dokumentärer berörs jag av hur människor i Lviv täcker offentliga konstverk i sandsäckar och plast. De inte bara skyddar sig själva utan även den offentliga konsten. Chefen på nationalmuseet i Kiev sover sedan krigets start på museet för att vid ett anfall hoppas kunna rädda några av artefakterna. Ryssland attackerar kulturella institutioner och Ukrainas kultur är i högsta grad en måltavla. En expert säger att omvärldens bojkott av rysk kultur svider extra hårt i den ryska folksjälen.
Här hemma är kulturpolitiken i dagsläget minst sagt ljum. Kanske har två år av restriktioner och politisk krishantering tagit musten ur visionerna? Före pandemin var de konstpolitiska frågor som stod högst på agendan den konstnärliga friheten, vikten av armlängds avstånd och konstnärers ekonomiska och sociala villkor. Pandemin satte blixtbelysning på hur illa bild- och formkonstnärer har det ekonomiskt och trygghetsmässigt, och flera utredningar har inletts för att förhoppningsvis resultera i förbättring. Det är lätt att tro att hotet mot den konstnärliga friheten inte längre existerar, men vi vet att det när som helst kan blomma upp igen.
För att få koll på kulturpolitiken inför valet läser jag riksdagspartiernas politiska program. Alla partier har en mer eller mindre ambitiös kulturpolitik utom ett: Moderaterna. Här nämns inte ett ord om vare sig konst eller kultur. Liberalerna lyfter visserligen vikten av armlängds avstånd och fristäder men skriver också att ”god konst kan få oss att se nya perspektiv”. Följdfrågan blir givetvis vad ”god konst” är.
Miljöpartiet har en ambitiös kulturpolitik, vilken Socialdemokraterna tydligt influerats av, men riskerar att åka ur riksdagen. Vänsterpartiet har i och för sig en genomtänkt kulturpolitik men i övrigt är de i dagsläget inte framträdande i frågan. Sverigedemokraterna är, vid sidan av Miljöpartiet, de som satsar mest kraft på kulturpolitiken. Vad det gäller specifikt samtidskonsten specifikt anser partiet att den i högre grad bör ”stå på egna ben” till fördel för kulturarvet. De skriver: ”Vi väljer att fokusera offentliga resurser på att stärka det svenska kulturarvet före samtidskonsten eftersom samtidskonstnärer är vid liv och således kapabla att sörja för sin egen försörjning.”
När det gäller Konstnärernas Riksorganisations hjärtefrågor om bild- och formkonstnärers villkor och konstnärlig frihet ser det i dagsläget ut som följer hos våra riksdagspartier: De partier som i enlighet med partiprogrammen värnar om konstnärers villkor är Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och till viss del Liberalerna. Angående frågan om konstnärlig frihet och armlängds avstånd hittar vi stöd hos Centerpartiet, Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och till viss del hos Kristdemokraterna.
Söndagen den 11 september går vi till val. Vilka som styr vårt land är avgörande för bild- och formkonstens framtid och utveckling. Det är ingen liten sak. Det är våra professioner och våra liv det handlar om. Konstnärernas Riksorganisation har de senaste åren haft vind i seglen vad det gäller att få respons på våra specifika frågor. Låt oss hoppas att det fortsätter så, alternativet vågar jag knappt ens tänka på.
*
Krönikan publicerades första gången i Konstnären 2 2022 som gavs ut i juni. Den information från riksdagspartierna som nämns i artikeln kan ha ändrats sedan dess.