Ledare #2 2022

TEXT: Robert Stasinski

En stor del av alla de konstnärer jag mött i mitt liv har tagit det politiska och gemensamma på djupaste allvar. Inte bara i konsten, utan genom hela sitt liv, som medborgare och medmänniska. Kanske har detta varit tydligast bland konstnärer som levt i dysfunktionella demokratier eller rent av auktoritära regimer.

För många konstnärer i länder där konstnärers möjligheter till uttryck, finansiering och utställning är starkt inskränkta blir i princip all konst en politisk handling. Här blir 1800-talsidén om konst för konstens skull kanske än viktigare att värna om än i en demokrati, då konstens rätt till syfteslöshet hotas.

Rätten att inte bara häda och misshaga, utan att få leka, experimentera, tänka om och med raljans och humor dra ner byxorna på makten i alla dess former är inte självklar för många konstnärer i världen. Någon kan invända att i demokratier omhuldas ju inte konsten enbart under devisen L’art pour l’art av makthavare, utan ofta med en retorik av godartad samhällsnytta i en eller annan form. Mål som formuleras av folkvalda politiker och implementeras av myndigheter och det offentliga är idag utgångspunkten för Sveriges och andra länders kulturpolitik.

Myndigheterna som har till uppgift att stödja konsten och konstnärerna måste då balansera på en knivsegg av nyttotänk och konstnärlig frihet. En armslängds avstånd kan i vissa lägen kännas rätt kort. Ett talande exempel på detta avstånd mellan krav från det offentliga och konstnärlig autonomi finns att läsa i propositionen Tid för kultur (2009), där den borgerliga regeringen omformulerade ett antal nya kulturpolitiska mål för Sverige: ”Grunden för kulturpolitiken är kulturens egenvärde. Samtidigt ökar insikten på flera håll om kulturens och kreativitetens betydelse för andra samhällsområden.”

I detta nummer har Erik Augustin Palm talat med företrädare för flera kulturmyndigheter om hur de klarar av att balansera de politiska kraven med konstens oberoende, utifrån den omtalade utredningen Så fri är konsten från 2021. I numrets stora politikerintervju har Karolina Modig träffat företrädare för de åtta riksdagspartierna och ställt samma fråga om hur den konstnärliga friheten ska säkras rent kulturpolitiskt och vad som är dess största hot, enligt politikerna.

Globaliseringen har de senaste decennierna – inte minst via konsten – gjort oss medvetna om politiska spörsmål som tidigare generationer knappt känt till. Med Orwells credo i bakhuvudet om att även icke-politisk konst är en form av politiskt ställningstagande är det idag självklart att betrakta konstnärer och konstverk som en del av en större politisk verklighet.

I centrum står de demokratiska idéerna om jämlikhet, yttrandefrihet, rättssäkerhet samt social och ekonomisk rättvisa. Sedan den 24 februari i år har det blivit än mer tydligt att dessa värden inte kan tas för givet, utan måste försvaras runt om i världen och inte bara i krigszoner, utan även i demokratier, där konsten och det fria ordet ofta riskerar att ryka först när förtryckets gestalt uppenbarar sig. Flera studier under senare år visar att antalet demokratier i världen minskar och några av dessa försvinner genom subtila och kreativa interventioner i media, röstningssystem eller myndighetsinstruktioner.

Sofia Näsström, professor i statsvetenskap på Uppsala universitet skriver i sin nya bok Demokrati: En liten bok om en stor sak att förutom xenofobi och populism är apati dagens största hot mot demokratin. Däri tror jag att konsten har sin demokratiska plats, inte bara i samhället, utan i det globala medvetandet. Som en tankeprovokation ut ur apatin, ut ur informationsbubblan och det invanda tankemönstret och in i konstnärernas hänförande och ibland nödvändigt obekväma värld.

Robert Stasinski, chefredaktör Konstnären