Vem representerar konsten?

TEXT: Nora Hagdahl

I rapporten Konst och demokrati – Representationsmakt av Statens konstråd frågar idéhistorikern Edda Manga vilka implikationerna är av att det civila samhället är beställare av konst?

Kan du kort sammanfatta rapporten du skrev för Statens konstråd, Konst och demokrati – Representationsmakt?

– Jag var med i ett vetenskapligt råd som konsulterades i förhållande till ett uppdrag som Statens konstråd hade fått från regeringen. Uppdraget var en satsning från dåvarande kulturminister Alice Bah Kuhnke, som kallades ”Äga rum”. Den del som Statens konstråd arbetade med kallades ”Konst händer” och handlade om att utveckla metoder för att involvera befolkningar i marginaliserade bostadsområden i införskaffandet eller skapandet av offentlig konst lokalt. Mitt uppdrag var dels att diskutera och kommentera hur Konstrådet tolkade och utformade uppdraget, dels att skriva en text som skulle vara någon sorts uppföljning av projektet.

– Det gick ut en kallelse till det civila samhället i miljonprogramområden i hela Sverige, och ett antal projektförslag valdes ut. Projekten parades ihop med konstnärer som skulle utföra dem i dialog med de lokala initiativtagarna och andra invånare i bostadsområdet. Jag valde att följa upp ett projekt vars initiativ hade tagits av Rådet av Enade Kreoler i Husby där konstnärerna Nasim Aghili och Björn Karlsson involverades. Projektidén handlade om att utföra en amfiteater på en kulle som finns där. Projektet stötte på många olika hinder och problem, och jag försökte skapa en dokumentation om allt som skulle kunna hjälpa oss att dra lärdomar från den här satsningen.

Kan återge huvuddragen i konflikten som framträder i rapporten?

– För det första fanns det spänningar som skapades av oklarhet kring vems projekt det var. Var det initiativtagarnas, vars demokratiska inflytande över den offentliga konsten i bostadsområdet skulle stärkas, eller konstnärernas, som var de som skulle utföra projektet? För det andra fanns det spänningar mellan stadsdelsförvaltningen och Statens konstråd gällande vem som hade bestämmanderätt. För det tredje fanns det en konflikt mellan å ena sidan initiativtagare, konstnärer och Konstrådet och å andra sidan stadsdelsnämnden om huruvida konstverket skulle bedömas utifrån en demokratisk respektive en säkerhetssynvinkel. Skapandet av demokratiska mötesplatser som inkluderar marginaliserade befolkningar i det demokratiska livet är från den förstnämnda synvinkeln per definition önskvärda och i linje med projektets mål, men från ett säkerhetsperspektiv är mötesplatser riskfyllda. Obevakade och ostrukturerade möten mellan marginaliserade människor befaras leda till kriminalitet och sociala problem och från stadsdelsnämndens perspektiv bör de därför undvikas. Sedan fanns det ytterligare en konflikt mellan tempot som byråkratin kring projektet krävde och den civila organiseringens villkor. -Utöver detta aktualiserar satsningen som sådan de eviga frågorna om konstens frihet i relation till det politiska och om konstnärens kreativitet och -originalitet gentemot kollektiva anspråk på representationsmakt.

Vad innebär det rent konkret med mer demokrati i den offentliga konsten och vad kan man stöta på för problem? Kan man implementera det på ett mer eller mindre lyckat sätt?

– Rent konkret handlar mer demokrati i den offentliga konsten om vilka som får vara med på bilden och vilka berättelser som får ta plats i offentligheten. Att demokratisera betyder att dela representationsmakten mer jämlikt. Som jag nämnde tidigare finns det många spänningar och potentiella konflikter. De svåraste och mest angelägna att göra någonting åt är de som går på tvären mot den demokratiska tanken. Idén om säkerhet utgör ett stort hot både mot den offentliga konstens frihet och demokratin.

– Demokratisk kamp om vem som äger representationsmakten över den offentliga konsten är ibland våldsam. Under pandemiåret såg vi exempelvis en rad nedtagningar av offentliga skulpturer på olika håll i världen. Om institutionerna som beslutar om offentlig konst uppfattas prioritera vissa grupper eller perspektiv förlorar de demokratisk legitimitet. Jag tänker att en demokratisk institutionalisering av konsultationsprocesser av det slag som Konstrådet satte igång kan vara intressant att försöka utveckla, alltså inte som en tillfällig satsning utan som en demokratisering av upphandlingen av offentlig konst. Samtidigt måste det finnas en avvägning mellan allmänhetens demokratiska inflytande och behovet av att skydda möjligheten för att ny och potentiellt misshaglig konst produceras, vilket också är viktigt från demokratisk synvinkel.

– Men ännu viktigare än inflytande över inköp och upphandlingar av offentlig konst är en jämlikare tillgång till de medel och resurser som är nödvändiga för att producera konst, anser jag. Marginaliserade befolkningar utvecklar såklart sina egna kulturella uttrycksmedel och producerar sina egna konstformer, men avståndet till ”konstvärlden” är extremt stort.

Vad skulle du vilja att människor tog med sig från rapporten?

– Demokrati är, kan och bör inte vara konfliktfri och harmonisk. I varje demokratiserande process framträder det konfliktytor. Även i situationer där alla aktörer är kompetenta, kloka, delar de demokratiska målen och har de bästa intentionerna kommer det fram spänningar och maktojämlikheter kopplade till olika strukturella positioner och ojämlik tillgång till resurser. Jag skulle vilja att folk inte från rapporten tar med sig idén att sådana försök är dömda att misslyckas. När rapporten var avslutad blev den ett konstverk som visar att det går att navigera mellan hinder, hitta vägar och förhandla genom dialog och skapa konst som är meningsfull för de som anropades att göra sin röst hörd, konstnärer som vill lyssna och samtidigt kritiskt skapa och en statlig institution som är beredd att använda sin makt för att göra det möjligt.

Nora Hagdahl