Kritikern Mårten Arndtzén ”Idag vill man gärna legitimera konsten genom att göra den samhällsnyttig”

TEXT: Nora Hagdahl

BILD: Mikael Lundblad

Mårten Arndtzén är konstkritiker, journalist och författare till boken Konsten är vi (2022), som tar sig an frågan vad konstvärlden ska göra av obekväm konst, med det kontroversiella verket Profeten M. som rondellhund av Lars Vilks, som utgångspunkt. Mårten Arndtzén är förutom detta medarbetare på Sveriges Radios kulturredaktion sedan 1995 där han ofta analyserar tendenser i konsten. KONSTNÄREN talade med honom om konstnärlig frihet och hans bild av konstvärlden som alltmer politiskt dogmatisk.

Vad är konstnärlig frihet enligt dig?

– Engelskans ”artistic freedom” handlar om att ta sig friheter gentemot en förlaga. I samtiden har det dock kommit att handla mycket om en frihet från beroenden och pålagor från den som finansierar konsten, något vi kan se i debatten om armlängds avstånd. Utgår man från det institutionella konstbegreppet, som menar att konsten definieras socialt, innebär konstnärlig frihet att det är högt i tak, att man har hög tolerans för avvikare.

Hur ser du på läget för konstnärliga friheten idag?

– Utifrån den första definitionen är den konstnärliga friheten stor. Vi har stor förståelse och acceptans för att konstnärer eller författare berättar historier på ett sätt som de upplever känns meningsfullt, även om det inte är helt sanningsenligt. När det gäller frågan om frihet från beroenden är det inte lika bra, något den statliga utredningen Så fri är konsten bekräftade. Där--emot förs det mycket diskussion om detta, vilket jag tror är bra och nödvändigt för att man ska göra något åt det. Det verkar vara en fråga många bryr sig om. Pratar man om den konstnärliga friheten utifrån det institutionella konstbegreppet skulle jag säga att läget är ganska dåligt. Det är låg tolerans för avvikare och andra perspektiv än dem som anses viktiga idag om man jämför med hur det har sett ut under de senaste 30 åren.

Du har ju arbetat som konstkritiker och journalist under dessa 30 år, hur upplever du att attityder kring den konstnärliga friheten har förändrats under den här tiden?

– Jag upplever verkligen att det har förändrats, och det är framför allt det jag skriver om i min bok Konsten är vi. Utvecklingen har gått, och går fortfarande, åt fel håll. Under 1990-talet var konsten mindre politiserad. Den identitetspolitiska strömningen började i USA under det tidiga 1990-talet, så dessa perspektiv fanns såklart, men de dominerade inte på samma sätt som de gör idag. Under 1990-talet höll man på med mode och konst, och en estetik som var i svang då – heroin chic – vore helt otänkbar idag, för att den är så politiskt inkorrekt ur ett feministiskt perspektiv. Man kan ju tycka vad man vill om heroin chic, men det kan ses som ett exempel på hur landskapet var friare då. Det var anledningen till att jag ändrade åsikt om Lars Vilks rondellhund, jag insåg att han med den satte fingret på något viktigt och en utveckling i konsten som behöver diskuteras. Det har idag blivit väldigt viktigt att tänka och bete sig rätt som konstnär.

Och kanske också att i sitt uttryck visa uttryck för en viss moral?

– Sonia Hedstrand skrev i en artikel i Dagens Nyheter om godhetsimperativet som jag tyckte var väldigt träffande. Hon upplevde att man har en skyldighet, i varierande grad beroende på vilket privilegium man anses besitta, att verka för vissa goda målsättningar med sin konst. Det är i sig inte ett stort problem, att konsten vill förändra världen och göra den till en bättre plats är inte nödvändigtvis negativt. Däremot är det negativt när det uppstår ett slags grupptänkande, där det råder en sorts konsensus om vad som är bra och dåligt. Ett exempel är när man tog ner Scène d’amour av Louzla Darabi på Världskulturmuseet 2005 då man ansåg att målningen kränkte en utsatt och marginaliserad grupp. Darabi var själv muslim men museet tog ställning för en mer konservativ tolkning av islam då man ansåg att dess företrädare representerade muslimer som kollektiv. Lars Vilks rondellhund blev omöjlig av samma skäl – i kombination med skräcken för den utsatta minoritetens våldskapital.

Det verkar finnas en underliggande idé om att konsten bör vara världsförbättrande, som finner sitt existensberättigande i att den är god och moralisk. Även många kritiker verkar idag bedöma utställningar efter om de representerar ”goda” eller ”onda” värden, har konsten förlorat sitt egenvärde?

– Idag vill man gärna legitimera konsten genom att göra den samhällsnyttig. Det är inte politiker som vill göra detta, tvärtom är politikerna väldigt ivriga att framhålla konstens egenvärden och frihet. Behovet av att legitimera sig och framställa sig som viktig, nödvändig och god verkar komma från konstlivet självt.

Var tror du detta beror på?

– Allt detta sker i skuggan av det så kallade kulturkriget. Jag tror att många upplever en rädsla för det som händer politiskt. Många upplever ett starkt hot från högerpopulismen. Det finns en radikalisering politiskt inifrån konstlivet som kommer från det intellektuella livet, universiteten och teoribildningen där frågor om makt, antirasism och feminism har blivit väldigt viktiga. Dessa har såklart alltid funnits, konsten har alltid varit vänster, men idag finns det en dogmatism kring det här som närmar sig den bild jag har av hur det var på 70-talet. Det finns ett tänkande kring de här frågorna som jag uppfattar som fantasilöst och endimensionellt.

Varför tror du då det är viktigt för konstlivet att bibehålla denna konsensus? Varför söker så många konstnärer vara politiskt progressiva till den grad att det kanske hämmar den konstnärliga friheten?

– Konstlivet är ingen separat ö, det är indraget i kulturkriget. Vad som sen blir hämmande för konstens frihet är att man så tydligt valt sida, det sänker taket för vad man kan tänka och göra. Det är klart att det görs konst som inte är plakatpolitisk eller politisk överhuvudtaget, men den konsten ser man kanske framför allt på de kommersiella gallerierna och inte på institutionerna.

Hur har internet och sociala medier påverkat den konstnärliga friheten? Idag uppstår ju lätt drev för att ”konsten ska bort” exempelvis i Facebookgrupper och i kommentarsfält.

– O ja. Det är en väldigt viktig delförklaring till det här läget. Rondellhunden hade aldrig blivit så stor eller upplevts som så farlig utan internet. Är det bra eller dåligt? Både och, skulle jag säga. Å ena sidan är det positivt att en bild, ett konstverk, kan uppfattas som ett så pass stort hot för organisationer som IS eller länder som Iran att man sätter upp konstnärer på dödslistor. På det sättet är internet viktigt för yttrandefriheten och gör konsten till en kraft i en verklig konflikt. Å andra sidan blir institutionerna väldigt sårbara Det går blixtsnabbt att trumma ihop en indignerad pöbel som sätter agendan där institutionerna ofta böjer sig som grässtrån i vinden. Det finns föreställningar om vad museer ska representera, de ska vara moraliskt och politiskt föredömliga platser.

Och i det samhället ”ska” konstnären vara god och kan knappast vara degenererad, avvikande och galen, till exempel?

– Den kan inte ens misstänkas att behandla minoriteter illa eller vara sexistisk. Det har uppstått ett krav på konsten och institutionernas oförvitlighet, vilket jag tror är väldigt hämmande för den konstnärliga friheten.

Själv har jag tänkt mycket på att det idag inte längre verkar finnas, kanske som en konsekvens av internet, ett helt perifert konstliv, som ett galleri med bara 40 besökare där det kunde göras andra typer av experiment. Eftersom allt hela tiden samtidigt existerar online, och väldigt lite sker i det fördolda, ställer det höga krav på konsten. Den kanske har svårare att vara komplex och prövande, med tvetydig moral eller frågor som kanske handlar om att kritisera det egna narrativet.

– Ja, allt är totalt synligt hela tiden. Risken att bli missförstådd är väldigt hög på sociala medier. Jag är rädd att människor som växer upp med det här som ett slags andra natur, som en utgångspunkt, tyvärr kommer att tänka på ett annat sätt i sitt skapande. Man måste hela tiden ta hänsyn till allt och alla.

Nora Hagdahl