Föreningen för alla konstnärer – som är mammor

TEXT: Karin Frid

Från jungfru Maria och Jesusbarnet till Carl Larssons idyller och Lena Cronqvists psykologiska verk har moderskapet i konsten har alltid haft särskild plats som motiv. Men moderskapet som en del av konstnärskapet är det få som skrivit om. KONSTNÄREN träffar Mothers in Residence i Göteborg för att prata konstnärskap, moderskap och identitetskris.

Att göra konst med moderskapet som tema är mångtusenårigt. Samtidigt har det under långa perioder varit mer eller mindre ovanligt att överhuvudtaget yttra ordet ”mamma” utanför familjens sammanhang. Men samtalen om att vara kvinna/mamma/konstnär har puttrat på ändå. 1970-talet var en tid av förändring och frigörelse, och Göteborgs konsthall arrangerade 1979 Modersmyt – moderskap – mänskoskap, en feministisk idéutställning som under Lena Boëthius curatoriella hand kunde lyftas och debatteras. Bland annat byggdes en skulptural installation, Livmodern, som man kunde gå in i, likt Hon – en katedral av Niki de Saint Phalle, Jean Tinguely och P.O. Ultvedt på Moderna museet, 1966, av en jättelik ”katedral” (23 meter bred och 6 meter hög) i form av en gravid kvinna liggande på museigolvet. Konstnärerna sökte bredda bilden av att barns behov endast skulle kunna tillgodoses av ”den goda modern”.

Ett halvsekel senare är ett annat, utvidgat samtal på gång. Inte bara om och av mödrar som genom konsten kräver lika rättigheter, utan om hur själva yrket som konstnär påverkas av att bli mamma.

Förra året bjöds brittiska konstkritikern och författaren till boken How Not to Exclude Artist Mothers (and Other Parents), Hettie Judah, in till en föreläsning på Moderna museet om just förhållandet mellan moderskap och konstnärskap. I Stockholm visades i våras Helena Lund Eks utställning The pregnancy show, som behandlar upplevelsen av att vara gravid och samtidigt skapa konst. Grunden i hennes arbete har varit en ängslan om graviditeten skulle bli slutet på hennes konstnärskap. En vanlig oro när så många berättelser historiskt handlar om kvinnor som tvingas ge upp sin praktik så fort barn kommer in i bilden, och något som Hettie Judahs efterforskningar visar stämma än idag.

Genom en liknande oro, eller kanske motståndskraft, grundades två föreningar i Göteborg: Konstnärernas Mamma Kollektiv, KMK, samt Mothers in Residence, MIR. Konstnären Anna Maria Hedman var med i uppstarten av KMK 2019 men lämnade sedan för att initiera MIR året därpå, där hon är verksam idag. Båda föreningarna arbetar med att stötta konstnärer som är mammor i deras arbete. KMK gör mer utställningsarbete, och MIR fokuserar mer på residensverksamhet.

– Jag kände inte igen mig själv när jag blev mammaledig och tänkte att det ju inte bara kan vara jag som känner så här, säger Anna Maria Hedman, tidigare ordförande i MIR när vi träffar föreningen på Konstnärernas kollektivverkstad, KKV, i Göteborg för att prata om varför behovet av föreningarna finns, och hur allting egentligen började.

När hon för tio år sedan väntade sitt första barn upplevde hon en identitetsförändring. Frågor snurrade i huvudet om hur man är både mamma och konstnär samtidigt. När hon väl blev förälder insåg hon att hennes konstnärliga praktik ändrats, dels av praktiska skäl som tidsbrist och ekonomi, dels rent kreativt.

– Den sociala samhällsstrukturen är fortfarande baserad på att mamman tar största ansvaret för barnen. Som konstnär blir man då kvinna två gånger om: man är högutbildad men tjänar skitlågt, jobbar gratis för att man vill driva igenom saker och så har man barn… Anna Maria Hedman skrattar och suckar samtidigt.

Vi har slagit oss ner runt det stora bordet i köket på KKV. Verkstaden, som är en knutpunkt för konstskapande i sig, har blivit den fysiska samlingsplatsen även för MIR som är organisationsmedlem. Runt bordet sitter utöver Anna Maria Hedman, även MIR:s nuvarande ordförande Sofi Svensson samt Andrea Christensen, samordnare på KKV.

Båda nickar inkännande när Anna Maria Hedman fortsätter att berätta om uppstarten. Det tog omkring åtta år för MIR att ta form. Anna Maria Hedman kom att göra en djupdykning in i vad som egentligen händer i hjärnan under en graviditet: förfallande hjärnceller, omstrukturering, och ”massa spännande” som hon uttrycker det. Hon kontaktade en rad museer och konsthallar i Göteborg och sökte en doktorandtjänst på HDK-Valand, allt med målet att öppna upp samtalet om hur den kreativa kraften kan påverkas av att bli förälder.

– De flesta konstnärer jobbar ju med någon form av identitetssökande, och jag blev som besatt av den här förändringen, men saknade en gemenskap runt konst och moderskap där man kunde prata om det. Det var så otrendigt då för bara några år sedan, med biologi och mammor, säger Anna Maria Hedman.

Men samtidigt som pandemin såg också MIR dagens ljus. Idag har den ideella föreningen omkring 90 medlemmar. Alla medlemmar håller inte till i Göteborg, men mycket blir centrerat till staden då styrelsen befinner sig här. Som föreningens namn skvallrar om är just residensverksamheten central, och den sker på just KKV. Sofi Svensson gick med för två år sedan, då hon var den allra första att göra residens tillsammans med en annan konstnär.

– Vi delade på ateljén här i två månader. Då var jag föräldraledig med mitt första barn, och det var jättekul. Jag hade varit på KKV innan men inte för att jobba, så genom MIR fick jag en bra väg in hit också, säger hon.

Att MIR är organisationsmedlem på KKV innebär att medlemmarna kan nyttja verkstäderna utan att ha enskilda medlemskap på KKV. Men för att få tillgång till verkstäderna behöver deras medlemmar ansöka om access och sedan genomgå individuella bedömningar där man ser vad konstnärerna har för tekniska kunskaper.

– Det handlar om att man ska kunna arbeta självständigt och säkert i lokalerna här, och så betalar man ett dagspris för att använda lokalerna. Men vi kom i kontakt med MIR genom idén att arrangera konstnärsresidens här, så vi har två slags samarbeten kan man säga, och undersöker nu hur vi kan utveckla det ännu mer, säger Andrea Christensen, samordnare på KKV.

Efter den långa, och brokiga vägen fram har syftet ändå alltid varit detsamma. MIR ska vara en gemenskap där konst och moderskap får fritt spelrum sida vid sida. Det handlar inte om att skapa konst med gravidmagar i motiv, eller annat slags ”mammakonst” som de fått frågor om ibland, vilket av många verkar tolkas som motiv på bebisar och bröst. Snarare handlar det om att lyfta den praktiska sidan av att vara egenföretagare, konstnär och ovanpå det kanske mammaledig eller helt enkelt i behov av ett avslappnat rum där det går att ventilera att sitta fast i ett konstprojekt, likväl som man kan ha motgångar i sitt föräldraskap.

MIR är ett nätverk där konstnärer kan få kontakt sinsemellan, och råd kring olika projekt. Alla medlemmar lever inte i småbarnsåren, vissa är mormor, andra har utflugna barn, men samtliga är mammor. Det är det enda, hårda kriteriet för att få vara med – och om man misskött eller misskrediterat föreningen kan man bli utesluten.

Upplever ni att folk fortfarande kan tycka att det är otrendigt eller onödigt att lyfta moderskapet inom konst?

– Nja, det som vi kan bli ifrågasatta för är att det bara skulle vara för mammor och kvinnor, och då bli exkluderande… Men ja, det här är en grupp som vi tycker är viktig, säger Sofi Svensson.

– Ja och man kan ju vara mamma utan att ha fött ett biologiskt barn, man kan vara styvmamma, och så vidare, moderskapet kommer ju i många roller. Men grundkärnan är mammagrejen, det är ändå något unikt, tillägger Anna Maria Hedman.

Att MIR blev just en ideell förening handlar om att Anna Maria Hedman helt enkelt råddes till att starta en sådan av kulturförvaltningen i Göteborg. Den ideella föreningen som form är också vanlig bland föreningar som är konstnärligt inriktade, bara hos Riksförbundet Sveriges Konstföreningar finns det över 600 ideella föreningar anslutna.

Ideella föreningar kommer i flera varianter, de är tacksamma i och med att de är relativt fria i sin form och kan anpassas efter vad man vill fokusera på. Det finns exempelvis mer allmänt hållna föreningar där i stort sett vem som helst kan gå med, konstnärsdrivna föreningar och arbetsplatsföreningar. Men gemensamt är att alla måste följa en viss formalia för att fungera. Det behövs en styrelse med ordförande, kassör och sekreterare samt stadgar som visar vad föreningen har för syfte och ändamål. För MIR:s del sitter fem personer i styrelsen, tre med ovan nämnda titlar och två ledamöter. I föreningens stadgar finns tretton paragrafer som bemöter allt från målsättning till ansvar, ekonomi och uteslutning.

Styrelsen hanterar alla kontakter, avtal, medlemsbrev, hemsida med mera och sköter också utlysningen av residens. Varje medlem betalar en årlig medlemsavgift på 250 kronor som går oavkortat till arbetet med föreningens residens: Att hyra lokal, vara organisationsmedlem i KKV och ibland till administrativa utgifter, såsom de banktjänster föreningen behöver.

– I våra stadgar står det att vi vill verka mot gratisarbete, och vi jobbar ju gratis med MIR. Först måste vi söka pengar, och sedan kan vi se vad vi kan göra med dem. Vi vill kunna lägga in en peng för event, pappersarbete, utställningsersättning… men nu finns det sällan medel för varje del. Jag är väldigt ambivalent till det, allt som vi vill göra och dra igång, men som kräver mer pengar än vad vi har och då kan leda till gratisarbete ändå, säger Sofi Svensson.

De första åren gick föreningen runt på ett projektstöd som Anna Maria Hedman tilldelats av Göteborgs stad för att starta MIR, men föreningen har ingen annan kontinuerlig intäkt utöver medlemsavgiften. Just nu söker styrelsen medel för att kunna vara verksamma in i nästa år.

På MIR:s hemsida har föreningen samlat intervjuer med olika medlemmar där deras praktik och röst kommer till tals. Flera beskriver där vikten av att lyfta fram symbiosen mellan moderskap och konstnärskap. En förhoppning är att kunna bygga ut hemsidan till ett slags katalog där man från olika håll ska kunna hitta konstnärer till olika projekt, eller knyta kontakter.

– Det viktiga är just vårt kontaktnät, och det finns ju hela tiden även om vi kanske inte ses så ofta fysiskt. Vi når ut till varandra ändå. Nu i höstas hörde en fransk konstnär av sig som ville komma i kontakt med mammor som är konstnärer, och då kunde vi direkt förmedla det vidare till våra medlemmar, det är precis så det ska fungera, säger Sofi Svensson.

En stor drivkraft är att MIR ska kunna fungera just som språngbräda till projekt, snarare än projektledare. Som när två konstnärer kontaktade föreningen och ville starta ett eget residens. Då kunde MIR stötta med tips och kontakter medan konstnärerna skötte projektet på egen hand.

– Det finns så mycket möjligheter, och vi har landat lite i att vi faktiskt är en ideell förening. Vi är inte en myndighet eller en bestämmande organisation, utan vi gör vad vi kan. Genom åren när det händer något så kan det rassla till, som när vi hade en julmarknad, sedan kan det bli vila en stund, tills nu när vi har en utställning på gång. Kontinuitet i vårt arbete är lite svårt men det är en styrka i att det kan få vara vad det är och ständigt formbart. Man kan göra så mycket i det lilla. Det har jag lärt mig av den här föreningen, att bara vetskapen om att finns en plattform, folk att prata med – vill man göra något är det bara att sätta i gång, säger Sofi Svensson.

Precis en sådan grej som rasslade till var, som Sofi nämnde, den grupputställning MIR genomförde i mars, några veckor efter vår intervju. Med ungefär en veckas varsel sattes den ihop i en lokal i centrala Göteborg som Anna Maria Hedman har tillgång till. Hon curerade även utställningen där sammanlagt 20 konstnärer medverkade.

Rummet med sina blekgröna väggar var fyllt till brädden. Skulpturer i textil och keramik fick möta foto och performance. Få verk speglar moderskapet på ett bokstavligt sätt, snarare är det något som finns med i bakgrunden som en förenande aspekt. En av föreningens medlemmar som inte bor i Göteborg är Emelie Rygfelt Wilander, som medverkade på utställningen. Hon säger att hon gick med i MIR för att föreningen ”gör konstvärlden mjukare”.

Även flera barn till konstnärerna var med under utställningen. I en del av lokalen framförde -Pernilla Eskilsson ett performance som handlar om att sälja sin själ. Hennes dotter Olga som är ung vuxen är ofta med när mamman arbetar.

– Jag tycker att det är kul, idag gick vi vägen från centralstationen som en del i verket då hon blundar och jag går bredvid, säger hon när vi möts på utställningen.

Pernilla Eskilsson gjorde det första residenset med MIR samtidigt som Sofi Svensson. Hon har som sagt större barn, men tycker ändå att det är berikande att dela historier inom föreningen om livet som konstnär och mamma.

– Jag efterfrågar berättelser om när man inte får ihop det, och hur man pratar om det. Är man fortfarande konstnär om man inte gjort konst på länge? Det går ju in i hela ens identitet, självkänsla och värde som människa om man inte gör något. Får man kalla sig konstnär hur länge som helst. Jag har känt att jag måste komma hit för att komma ihåg mig själv, säger Pernilla Eskilsson om MIR där hon tidigare också satt i styrelsen.

Även medlemmen Amalia Bille som anslöt sig till MIR för något år sedan har större barn. Hon blev nyfiken på föreningen när de anordnade ett residens för konstnären Fanny Gentle som bjöds in till Göteborg och genom MIR kom att sam-arbeta med Clarion Post Hotel och deras restaurang Vrå.

– Min korta tid här har redan gett mig jättemycket. Jag har sålt verk och dörrar har öppnats. Det handlar mycket om nätverket. Jag fick mina tre barn medan jag utbildade mig till konstnär, och då pratades det väldigt lite om detta. Jag kämpade med att hålla täta skott mellan hemma-mamma-livet och konstlivet på skolan. Sedan dess har det ju förändrats, men den här föreningen hade varit bra för mig då. Att jag är med nu har kanske inte att göra med att jag behöver ventilera kring moderskapet, utan mer som en plattform med intressanta konstnärskap där moderskapet är en självklar del, säger Amalia Bille.

Hon menar också att barnen blivit som en livlina i hennes konstnärskap. När hon förlorat identiteten mellan varven har det funnits en styrka i att plötsligt behöva ge sig iväg för att köpa gummistövlar: ”Allt står inte och faller med konsten.”

Amalias uttalande får Sofi Svensson att utbrista ”gud vad fint”. Det ringar också in hela poängen med MIR.

– Våra medlemmar är ju så olika och på olika ställen i livet. Samhället är byggt inom snäva ramar, och om man inte har ett 8–17-liv blir det komplicerat. Konstnärslivet är spontant, det kan hända saker, och ligga i vila, det är inget inrutat yrkesliv. Allt det delar vi här, säger Sofi Svensson medan dottern Vega, snart tio månader, vaknar till i bärselen på bröstet.

Text: Karin Frid. Foto: Nora Lorek

Huvudbild: Emelie Rygfelt Wilander och dottern Selma-Ruth. Foto: Nora Lorek.”