Robert Stasinski: ”Ordet amatör med sin rot i italienskans amatore har i historien använts i -betydelsen ’älskare’ eller någon som älskar något.”

TEXT: Robert Stasinski

Historiens kanske mest kända amatörkonstnär Winston Churchill lär ha sagt: ”Just to paint is great fun. The colours are lovely to look at and delicious to squeeze out.”

Efter att ha upplevt politiska och personliga motgångar plockade Churchill upp pensel och duk i fyrtioårsåldern som ett sätt att koppla av från sina historiskt avgörande politiska beslut. Kanske har hans tankar om vikten av att ha en hobby mer än något annat influerat kontrasten mellan den professionella konstnären och den glade amatören under senare tid.

Men motsättningen mellan ”proffs” och ”amatör” är relativt färsk, i Diderots Encyclopédie var det exempelvis snarare ”amatör” och ”connoisseur” som- stod som motsatser. Och här startade idén om amatören i västerländsk kultur som en icke-professionell, en dilettant som intresserar sig för ett ämne eller en aktivitet på ett okvalificerat sätt. En figur som -etablissemanget behöver definiera sig emot.

I detta nummer skriver konstnären Kira Carpelan om sitt val att aktivt identifiera sig med amatören som en strategi för skapande och ”för att inte drunkna i cynism”.

Ordet amatör med sin rot i italienskans amatore har i historien använts i betydelsen ”älskare” eller någon som älskar något. Här finns en kärna som är attraktiv för många som tappat tron på konsten för konstens skull, genom samtidens krav på allt som kommer med konstnärskapet – budgetering, marknadsföring, administration, textproduktion, kommunikation, ständiga möten och ängsligheten som följer med den eviga konkurrensen om de få stipendierna, ateljéplatserna och utställningsplatserna.

Föreningen Mothers in Residence i Göteborg har hittat en annan strategi när konstnärskapet utmanas av att bli förälder med allt vad det innebär. Med -möten, event och residensplatser har föreningen byggt ett formellt nätverk för konstnärer vars -professionella förutsättningar ändrats efter att de fått barn. I detta nummer belyser fotografen Nora Lorek och journalisten Karin Frid denna organisation och hur de ser på konstnärskapet i kombination med barn och familj.

Att prefixet ”professionell” framför ”konstnär” kan väcka känslor av otillräcklighet, prestationsångest och statusstress är otvetydigt. Kanske är skillnaden inte lika intressant att upprätthålla när tillgången till världens kunskap är större än nånsin via våra digitala verktyg. Att vara eller inte vara professionell, som konstnär, kanske inte längre är i fokus. Då blir frågan de flesta ställer sig snarare: känner du dig professionell som konstnär? Svaret kommer då, trots sin subjektiva natur, att prägla varje konstnärskap i grunden.