Konstnären i medierna
TEXT: IDA THERÉN
Kändiskonstnären, skandalkonstnären, den outtröttliga konstnärsdebattören. Ida Therén har pratat med fem konstnärer som mer eller mindre frivilligt hamnat i mediernas blickfång. Möt Kakan Hermansson, Erik Krikortz, Nina Bondeson, Makode Linde och NUG (eller åtminstone hans gallerist).
KONSTNÄRSKÄNDISEN
Mediekarriären är inget brödjobb för konstnären Kakan Hermansson.
Kakan Hermansson har två olika karriärer. En som konstnär – hon är utbildad inom konsthantverk. En annan som programledare, och offentlig person. Hon gick på Konstfack i fem år och undervisar där idag. När vi pratar har hon precis haft en utställning på Sandgrund i Karlstad, i Lars Lerins konsthall. Samtidigt är hon aktuell med en bok, bloggar för tidningen Elle och som jurymedlem i tv-serien Talang.
Skiljer din mediala persona sig från ditt konstnärskap?
– Ja, jättemycket. När det kommer till min konst behöver jag inte kompromissa någonting. Min konst känns som ett essentiellt jag, en grundperson. Då är jag helt fri.
I medierna kan man aldrig kontrollera flödet, vad folk säger om en. Det är lite som leran, det har ett eget liv.”
Kakan Hermansson
Skulle du vilja vara bara konstnär och inte arbeta medialt?
– Nej, det är aktiva val som jag har gjort. Jag älskar att jobba med tusen olika jobb. Det utvecklar mig som konstnär. Jag tror inte att jag hade varit bättre konstnär om jag suttit 40 timmar i min verkstad varje vecka.
Även om konstnärskapet och medierollen är olika, anser Kakan Hermansson att båda handlar om att vara en slags kommunikatör.
– Många vet inte att jag är konstnär, men det är min största identitet. Förutom att jag är feminist.
Hon upplever att bilden av konstnären ofta är ensidig. Att det anses lite fult att hon sysslar med mediejobben. Att det inte är ”äkta”. Helst ska man ha ett jättejobbigt arbete vid sidan av konsten, som man hatar, konstaterar hon.
– Det handlar mycket om klass. De som går på konsthögskolor är övre medelklass och överklass. De har en tydlig bild av vad det är att vara konstnär. De har tid, och råd och plats att känna sådant. Jag tillåter mig inte ens att ha ”skaparkramp”, för jag har inte tid att ha det.
FOTO: Margareta Bloom Sandebäck
– Varje gång jag går till min ateljé känner jag mig så blessed. Jag tänker på min mamma, som har jobbat som undersköterska i hela sitt liv. Hon tjänar lika mycket på en månad som jag kan tjäna på en dag.
Kakan Hermansson ser inte mediejobben som en del av konsten, utan som ett annat spår. Men hon gillar inte begreppet ”brödjobb”.
– Att säga ”brödjobb” är att reducera människor som har det som sitt jobb, hela sin livstid. Det är mina jobb, inget annat.
Redan under Konstfacksåren började hon få en medial karriär. Men det har alltid varit viktigt för henne att få vara mångfacetterad.
– Min konst handlar om tunga och ganska djupa saker. Jag vill ju kunna vara det även om jag är en supermejkad och stajlad hudvårdsbloggare. Jag kan vara det.
När du blev presenterad i tv-programmet På spåret fick du själv lägga till att du är konstnär. Stör det dig att konstnärskapet hamnar i skuggan av annat du gör?
– Det stör mig inte mer än mäns våld mot kvinnor. Jag vet ju vad jag själv är.
– I medierna kan man aldrig kontrollera flödet, vad folk säger om en. Det är lite som leran, det har ett eget liv.
DEN ANONYME MEDIEVÄGRAREN
Att vägra prata med journalister gjorde NUG till en av våra mest uppmärksammade konstnärer.
Anonymitet är en del av graffitikonstnärers arbetssätt. Ibland är det ett skydd, rent juridiskt.”
Jeanette Steinsland, Gallery Steinsland Berliner
2009 fick graffitikonstnären NUG stor uppmärksamhet i medierna. Det var kort efter turerna kring Anna Odells verk Okänd kvinna 2009-349701 och medierna var ivriga att sätta tänderna i ännu en ”konstskandal”. I videoverket Territorial Pissing som visades på konstmässan Market i Stockholm fyllde en maskerad person vad som liknade en tunnelbanevagn med graffiti. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth stod i tv och deklarerade att verket inte var konst. Det var vandalism, ansåg hon.
NUG själv undvek noga journalisterna som jagade honom för kommentarer och förklaringar. Han lämnade rent av landet, för att slippa delta eller höra diskussionen.
– Han hade inte tänkt att det skulle bli sådan uppståndelse kring det. Det var inte menat som skandalkonst. Det var inget han ville ha.
Det berättar hans gallerist Jeanette Steinsland på Gallery Steinsland Berliner. Hon svarar på frågor åt NUG, eftersom han inte vill vara med på intervju.
– Han känner inte att han vill, eller kan, prata om sin konst. Han är inte bekväm med det. Han intellektualiserar inte och problematiserar inte kring sin egen konst. Han bara gör, säger hon.
– Ibland är det ju så. Att man försöker jobba med just det man valt att göra, för att man saknar andra sätt att uttrycka sig på.
Är det inte ett smart pr-knep för att få uppmärksamhet – just att låtsas som att man inte vill ha den?
Jeanette Steinsland ger ett bestämt nej. Hon berättar att NUG inte läser det som skrivs om honom, att han bara skulle tycka det var jobbigt. Oavsett om det är ris eller ros. Liksom många andra konstnärer vill han att man diskuterar konsten, ens arbete. Inte skandaler.
– Anonymitet är en del av graffitikonstnärers arbetssätt. Ibland är det ett skydd, rent juridiskt. Det förekommer ju att man gör grejer som är på gränsen till accepterade i samhället.
FOTO: CLAUDIO BRESCIANI/TT
Påverkar det hans arbete, att han vet att han måste förhålla sig till eventuella skandaler och mediedrev?
– Han tänker inte på det. Men de som jobbar med honom måste vara medvetna om att sådant kan uppstå – just för att grejerna han gör kan upplevas som kontroversiella.
Hur tänker du kring allt det här, i din roll som gallerist?
– Min ambition är att ta graffiti-konstformen på allvar. Försöka förstå den utifrån konsthistorien, utifrån strömningar som fluxus, eller situationism.
– Jag vill inte ha några skandalkonstnärer. Jag är genuint intresserad av samtiden, och den konst som produceras nu. Om den är bra eller inte. Inte bara om det är lagligt eller olagligt.
KONSTNÄREN SOM HAMNADE I EN LOKAL MEDIESTORM
Erik Krikortz konstuppdrag i Uppsala orsakade ett mediedrev.
– Jag har aldrig gjort kontroversiell konst förut. Det berättar Erik Krikortz, när vi träffas i en söderförort till Stockholm en varm sensommardag. 2010 blev han ombedd att göra offentliga verk i Uppsala, ett uppdrag som fortfarande pågår. Två av sju verk är färdigställda. Ett av verken resulterade i en mediestorm.
När det publiceras en eller två artiklar om dagen dränerar det en på energi.”
Erik Krikortz
Först var planen att ett av konstverken skulle sitta på en centralt belägen järnvägsbro. Verket skulle bestå av kakel från en moské i Mazar-e Sharif i Afghanistan, staden där Sverige hade sina trupper, men stoppades av kommunen. Det gjorde dem osäkra, inte så mycket för Sveriges krigsinsats, spekulerar Erik Krikortz, utan för att Afghanistan var ett muslimskt land. Resultatet har istället hittills blivit två andra verk. Ett med gatstenar från Warszawa, hämtade utanför Frontex – EU:s gränsövervakningsmyndighets huvudkontor. Stenarna ligger nu i en refug i Uppsala. Det andra konstverket är ett citat av en väggmålning från Berlin. Originalet gjordes i början av 1950-talet av Max Lingner, på uppdrag av DDR-regimen, i nära samverkan med premiärministern Otto Grotewohl. Max Lingner tyckte att konstnärer skulle göra propagandakonst och det är svårt att inte tolka Aufbau der Republik som propaganda för DDR. Erik Krikortz valde just den förlagan, för att han anser att det finns många paralleller mellan DDR-tiden och Sverige och EU idag. Som exempel ger han hur Angela Merkel har kallat massövervakningen av NSA för dagens Stasi.
– Och just i Uppsala finns ett intresse av att styra konst och kultur politiskt. Politikerna är till och med beredda att gå in och censurera offentlig konst. Det har ju blivit övertydligt i och med debatten kring min väggmålning, säger han.
– Man tummar på demokrati, frihet och integritet för att gynna ett nationalistiskt ideologibygge. Det är en stark tendens i både USA och EU – och inte bara längst ut på högerkanten.
UNT:s ledarredaktion gick till frontalangrepp mot konstverket. De tyckte att det var kommunist- och diktaturpropaganda. Kultursidorna hakade på. Artiklarna var sensationslystna. Snart ”avslöjade” journalister konstverket med Frontex-stenarna, utan att egentligen diskutera vad det betydde. Insändarna ramlade in, både positiva och negativa.
Stefan Hanna, som är Centerns ledande politiker i Uppsala, anmälde målningen för bristande bygglov, och har lagt in en motion i kommunfullmäktige om att plocka ner verket. KD-politikern Jonas Segersam ansåg att man skulle rama in Väggmålning, Berlin med taggtråd, något han också motionerat om. Samma Segersam skrev på twitter att man skulle ”pissa på” konstverket. Två ledande moderater tyckte man skulle vandalisera det. Sverigedemokraten Pavel Gamov har kallat konstverket för ”sinnessjukt”.
Totalt har det skrivits över hundra artiklar och insändare om verken, och de fortsätter dyka upp. De flesta i UNT, men även i Uppsalatidningen, som har samma ägare som UNT. I riksmedier har det bara skrivits enstaka artiklar. Antagligen kommer det skrivas mer under hösten när fullmäktige ska ta ställning till de två motionerna, samt Stefan Hannas bygglovsanmälan. Uppsalas kulturnämnd ska under hösten besluta hur projektet ska gå vidare, med de fem kommande verken. Lokaltidningens följetong kommer med all sannolikhet fortsätta, gissar Erik Krikortz. Han har funderat på att sammanfatta allt som skrivits, men samtidigt är han lite rädd för att själv säga allt för mycket om vad verken ska betyda. Det är upp till var och en att tolka, anser han. Från den populistiska sidan är de noga med att det bara finns en tolkning, och det är att väggmålningen är diktaturpropaganda, som förespråkar kommunism och massmord.
– Det känns inte så rimligt, säger Erik Krikortz.
FOTO: BEZAV MAHMOD
Han konstaterar också att han har läst många kloka synpunkter och intressanta analyser sedan konstverket gjordes.
– Från att det gjordes till idag har mitt sätt att se på det också delvis förändrats, och jag tänker på saker som jag inte gjorde från början. Konstverket möter verkligheten. Det är mycket som talar emot att man som konstnär ska ge alltför färdiga och utförliga tolkningar av sina verk.
Han har därför valt att huvudsakligen ligga lågt, trots att det funnits många åsikter han haft lust bemöta. Han har skrivit en kortare replik på en av ledarsidans artiklar och även uttalat sig kort i några artiklar, samt i radio.
Medan han blev anklagad för att göra propagandakonst, anser han att det är just propagandakonst som de kritiska politikerna egentligen efterfrågar. Bara att de vill ha en sort som hyllar Uppsala och bygdens stora söner.
Kommer du att fortsätta använda medierna som medagerande i framtiden?
– Jag har alltid jobbat aktivt mot medierna. Jag har gjort konstprojekt som har varit storskaliga och lätta att ta till sig för en bred publik och då har jag medvetet haft en strategi att skicka ut information till medierna, det kommer jag att fortsätta med.
I Uppsalafallet hanns inte med någon strategi. Drevet kom innan kulturförvaltningen ens hade gått ut med ett pressmeddelande om verken.
Hur påverkar det konstnärskapet att stå i centrum för den här typen av uppmärksamhet?
– När det publiceras en eller två artiklar om dagen dränerar det en på energi. Det påverkar ju arbetet med konsten, att man måste förhålla sig till allt som skrivs.
DEN OFRIVILLIGA DEBATTÖREN
Nina Bondeson gav vika för det yttre trycket på konstnärer, och började skriva.
– Jag tvingades bli en skrivande människa, eftersom mitt sätt att kommunicera – genom artefakter – ogiltigförklarades.
Jag tvingades bli en skrivande människa, eftersom mitt sätt att kommunicera – genom artefakter – ogiltigförklarades.”
Nina Bondesson
Det berättar bildkonstnären Nina Bondeson. Ibland debatterar hon om demokrati och konstens villkor i tidningar, som Dala-demokraten eller på Omkonst på nätet. Hon har några gånger försökt få in texter i de större dagstidningarna, men det har saknats intresse. Enligt henne beror det dels på att hon inte är tillräckligt välkänd, men också för att tidningarna verkar anse att en debatt om bildkonst – utanför skandaler och politik – saknar allmänintresse.
Hon anser att det inte finns någon större tilltro till det som inte låter sig formuleras eller förklaras i text idag. Det är från det yttre trycket, att formulera sig med ord snarare än med bilder, som hon väljer att skriva. Inte från en inre längtan. Hon upplever att samhället har förändrats, och att det blivit allt viktigare för konstnärer att vara pedagogiska.
– Bildtolkning förväntas bygga på analys och historisk kontextualisering. Bilder som bara vinglar omkring för sig själva har man inte så stort förtroende för, säger hon.
– Så, för att kunna försvara den bildvisuella kommunikation jag förlitar mig på, som klarar sig alldeles utmärkt utan verbala förklaringar, måste jag ändå kunna argumentera för den verbalt.
Nina Bondeson anser att den komplexa bilden hamnat i ett svårt läge. Det är ett begrepp hon lånat från filmregissören Roy Andersson, för att beskriva bilder som inte bara passar in i reklamens snabba, direkta sätt att förmedla sina budskap.
– Bildkommunikationen i konst skiljer sig från den i reklam, som dominerar det offentliga rummet. Där tvingas tittaren bli en aktiv uttolkare av bilden. Allt levereras inte direkt.
FOTO: MARIO PRHAT
Det här är något Nina Bondesson skulle vilja diskutera mer. Men debattforumen saknas.
– Jag träffar allt oftare politiker, även kulturpolitiker, som inte förstår sig på att det finns olika sorters bildkommunikation. Som menar att det är passivt att ”bara” titta på bilder. Trots att vi lever
i en omnipotent bildvisuell kultur, så verkar vi snabbt bli alltmer bildvisuellt illitterata. Det hade varit intressant att debattera de här sakerna. Både ur politisk och konstnärlig synvinkel.
Ser du debatterandet som en del av ditt konstnärsskap?
– Nej. Arbetet att försöka förstå villkoren för konst i vår tid pågår på bekostnad av arbetet jag gör i ateljén. Jag klarar inte av att de två sakerna ska smälta ihop. Det är två olika planetsystem.
DEN LUTTRADE PROVOKATÖREN
Makode Linde har slutat försöka förklara sig.
Min strategi är att hela tiden vara uppriktig, i stunden.” Makode Linde
Makode Linde är på väg hem till Berlin, från Edinburgh. Där har Johanna Koljonen satt upp en pjäs som bygger på rättegången som följde efter att han använt levande kycklingar i ett performance på nattklubben f12 i Stockholm sommaren 2008. Det var första, men inte sista gången Makode Linde orsakade stora rubriker i tidningarna. Fyra år senare väckte han stor uppmärksamhet med sitt tårt-verk, Painful Cake, där kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth skar första biten i en tårta formad som en svart kvinnas kropp. Makode Linde var inbakad i tårtan. Händelsen fick uppmärksamhet över hela världen.
När det gäller din ”konstskandal” med tårtan – hur ser du på sitt agerande i förhållande till medierna, så här i efterhand?
– Det var inte min första intervju, då heller. Som en konstnär som i fem år på konstskola ständigt fick höra att jag var övertydlig, blev jag förvånad över att bli missförstådd. Jag tyckte själv tårtan var så övertydlig. Jag hade en uppriktig förhoppning om att kunna läka missförstånden med en förklaring. Jag ville få dem som kände sig kränkta att inte göra det, genom att försöka få dem att förstå vad jag höll på med. Men med senare års utveckling har jag insett att de inte vill, eller kan, förstå.
Sedan händelserna med kycklingarna och tårtan har han rört sig ifrån att försöka förklara sig offentligt. Folk tolkar ändå som de vill, säger han, och de som begär en förklaring vill egentligen inte alls ha en.
– Min enda mediestrategi är att hela tiden vara uppriktig, i stunden. Då kan man ju ändra åsikter efter hand.
FOTO: HENRIK MONTGOMERY/TT
Efter allt som har skrivits om honom och hans konst har han också blivit mer luttrad.
– Tidigare ville jag korrläsa citaten i artiklar och sådär. Men nu, efter många intervjuer, känner jag att det inte spelar så stor roll. Om någon vill missförstå det jag säger får de väl göra det.
Hur ser du på medierna? Har din åsikt ändrats under åren som aktiv konstnär?
– Jag har inget problem med medierna. Journalister brukar förstå mig. Ingen journalist med självaktning säger: "det här är inte konst".
När Makode Linde i vintras var aktuell med utställningen Negerkungens återkomst på Kulturhuset ville i princip alla medier prata med honom. Men bara om yttrandefrihet. Inte om hans konst.
–Jag har inte så mycket att säga om yttrandefrihet. Ur mitt perspektiv så har man det, eller inte. Eller så är det begränsat. Och där någonstans rör vi oss idag.
Kulturhuset vägrade att kommunicera utställningstiteln, något som fick konstchefen Marianne Lindberg De Geer att avgå i protest. Makode Linde säger att titelvalet inte var en medveten strategi för att väcka uppmärksamhet, att planen aldrig var att få titeln refuserad. Men han medger att man inte vet hur saker hade utvecklats om det inte vore för diskussionen kring titelns vara eller inte vara, om utställningen fått samma uppmärksamhet.
Kommer du fortsätta använda medierna som en del av dina verk?
–Om medierna fortsätter intressera sig för mina verk, så blir det ju så. Samtidigt vet jag inte om det jag gör räknas som att ”jobba med media” – jag ser inte mina medieframträdanden som performance. Däremot ser jag dem numera som en del av mitt jobb, konstaterar han.