REFLEKTION: Konsten i antropocen
TEXT: Frida Sandström
Hur förhåller sig konsten till klimatförändringarna? Frida Sandström skriver om konst som utövar kritik mot människan.
Klimatförändring och klimatpåverkan hör till de mest omdebatterade frågorna de senaste åren. Inte minst efter denna sommar, då Europas skogar stod i brand. Idag är det uppenbart att människans närvaro på jorden har gjort avtryck, liksom meteoriter och istider tidigare har förändrat livet på jorden. ”Antropocen” är det inofficiella namnet för människans dominans på jorden. Det handlar inte bara om en tid av industriell produktion, utsläpp och skövling av skog, utan även om ett sätt att tänka. Parallellt med industrisamhället föddes nämligen också de politiska vetenskaperna, den filosofi och estetik som ännu dominerar västvärlden. Det var också vid detta skede som den västerländska koloniseringen av land och människoliv inleddes.
Med de båda begreppen ”post-antropocen” och ”post-humanism” menas det som möjligtvis följer efter att den mänskliga dominansen avslutats. Även detta föreställda slut är idag ett brinnande samtalsämne, fastän det snarare omtalas genom begrepp såsom ”apokalyps” och ”kris”. Ordvalet avslöjar en världsbild där alternativ till mänsklig dominans inte tycks vara möjliga, men det finns även berättelser som säger det motsatta. Det är här som de konstnärliga praktikerna kommer in i bilden. Hur ser världen ut efter människan, och hur kan vi människor leva utan att dominera jorden? Det är i dessa fall som ”post-” blir till ett ”pre-” – det som har varit vänts till vad som skulle kunna vara, imorgon.
Den mänskliga dominansen av natur, djur och andra människor har också präglat vår syn på konst och kultur. Från att avbilda naturen, till att gestalta sig själv i dess centra, har människan och i synnerhet den västerländska, vita mannen fortsatt sitt härskande narrativ genom konsten. Men de senaste tio åren har något hänt. Till skillnad från modernismens och postmodernismens kritik av konstverket, dess medier, institutioner och av konstnären själv, ser vi idag konst som utövar en kritik av människan. I dessa verk möter vi perspektiv som inte säkert är människans egna. Det kan handla om alternativa sätt att skriva och läsa historia, eller om fenomen som inte alls går att beskriva med människans språkbruk. Det är här som poesin tar vid. Utan någon kanoniserad meter eller konceptuella referenser osäkras människans dominerande världsbild.
I konstnären Santiago Mostyns videoverk The Warming Plateau (2018), flätas skogsbruk och annekterad mark samman med en intim blick på en till synes autonom flora och fauna på den karibiska ön Tobago. Mostyn påminner om öns koloniala arv, bredvid det motstånd som en bestående befolkning och natur förvaltar. Men istället för att berätta vad som försiggår där, manifesteras detta i en vägrande tystnad. Skogsarbetarna talar inte till betraktaren, och såväl växtlighet som djur vänder sin uppmärksamhet från oss. Skogens autonomi är framträdande även i Forest Law (2014), av konstnärerna Ursula Biemanns och Paulo Tavares. I en videoinstallation visas den del av Amazonas som kan betraktas som världens lunga, både i termer av syreproduktion och av biologisk, etnisk och kulturell mångfald. I Forest Law påvisas en annan strategi än The Warming Plateaus vägran att tala betraktarens språk. Istället tar skogen självt till människans lagliga hjälpmedel och kämpar som ett eget juridiskt subjekt, mot skövling och exploatering.
Liksom socialt engagerade konstnärliga praktiker sedan 70-talet griper in i samhällets strukturer människor emellan, är det idag många konstnärer som gör detsamma med vår relation till naturen. Genom att aktivt förändra de förutsättningar som flora och fauna lever under, omförhandlas konstnärens historiskt distanserade position till klimatet. Hos Erik Sjödin sammanflätas en ekologisk och politisk utveckling genom den etymologiska roten till begreppet ”kultur”, vilket mycket riktigt är ”odling”. I interaktiva workshops och studiecirklar närmar han sig relationer och beroendeförhållanden mellan människor och andra varelser, ting och fenomen. Ett sådant är de bisamhällen som människan historiskt har projicerat sina egna kulturella ideal på. Idag är bina utrotningshotade, vilket också hotar landskapet att stå utan frukt. Med workshopen Våra vänner pollinatörerna lär Sjödin ut hur man enkelt bygger bostäder åt dessa flygfän. Bredvid dess praktiska funktion är Sjödins arbete angeläget då det placerar samhällets beroende av klimatet nästgårds, oberoende av vilken världsdel vi lever i. För, i slutändan är det inte människan som styr naturen. Liksom Kati Roover säger i filmen Coexistence (2018) är vi beroende av fotosyntesen. Vi finns eftersom den finns.
Frida Sandström
Bilder:
1 Erik Sjödin: "Våra vänner pollinatörerna", workshop vid Lötsjön, 2018. Foto: Erik Sjödin/Marabouparken
2 Santiago Mostyn: "The Warming Plateau", 2018. Stillbild från videoverk.