Ut ur skuggorna, in i ljuset | Återupptäckta konstnärer

TEXT: Emil Åkerö

BILD: Greta Knutson Tzara, Interiör med kvinna och barn, ca 1940.

Konsthistorien har suddat ut spåren av många kvinnliga konstnärer som haft betydelse i sin samtid. Men de senaste åren har allt fler svenska museer bokstavligen dammat av verk som fallit i glömska och gett dem en välförtjänt andra chans.

^{Lotte Laserstein, Sommaridyll, 1940. Utställningsvy från Kalmar konstmuseum.Foto: Michelangelo Miskulin}

– Jag skulle säga att begreppet underskriven är bättre än bortglömd. Bortglömd är förminskande, och då måste vi fråga oss: bortglömt i relation till vad? Det är inte bara kvinnor som blivit bortglömda, det har inte bara med kön att göra utan också med klass och kulturellt kapital, säger Sara Hemmingsson, curator på Kalmar konstmuseum. 

Sara Hemmingsson har bland annat producerat utställningen Småland – Idyll och irrvägar som lyfter fram den tysk-svenska konstnären Lotte Laserstein. Laserstein kom till Sverige under andra världskriget 1937 tillsammans med sina bästa målningar. Målningar som av regimen i Tyskland ansågs för subversiva, hennes judiska ursprung gjorde att hon inte fick köpa material och hennes konstskola fick stänga. Genom ett skenäktenskap blev hon kvar i Sverige. 

– Hon förvägrades medlemskap i Konstnärernas Riksorganisation och hon kom inte på allvar in i de rätta kretsarna i Stockholms konstvärld, men hon lyckades försörja sig på att måla porträtt och landskap. På 1950-talet fick hon i uppdrag att måla landshövdingen i Kalmar och blev kvar i staden till sin död 1993.

Laserstein fick sitt publika genombrott först 1987 när det gjordes en utställning i London, och successivt har hon skrivits in i konsthistorien, i sommar var det en större separatutställning på Berlinische Galerie i Berlin. I Sverige har hon inte varit lika känd och Kalmar konstmuseum har inte så många verk av henne, vilket enligt Sara Hemmingsson beror på att hennes måleri sågs som omodernt och konventionellt. Hon tror även att vem som suttit som museichef påverkat. 

– Kalmar konstmuseum hade flera många manliga chefer som satt länge, som skapade en kanon med manliga modernistiska konstnärer. Hennes monumentala målningar passande inte in i det och hennes viktiga 20- och 30-talsproduktion förbisågs. Nu har vi en annan variation i samlingarna och även en kvinna som museichef. 

^{Greta Knutson Tzara, Läsande, 1940-tal. Foto: Mats Arvidsson}

Ett museum som har präglats av sina kvinnliga chefer är Norrköpings Konstmuseum, där Helena Persson är museichef sedan 2005 då hon efterträdde Birgitta Flensburg. När konstmuseet för sju år sedan köpte in en tavla av Greta Knutson Tzara, ville Persson att museet skulle nysta i hennes konstnärskap. Det ledde till utställningen Greta Knutson Tzara – I nytt ljus. Greta Knutson Tzara var en mångsidig svensk konstnär, verksam i Frankrike. Hon var en tid gift med dadaismens förgrundsgestalt Tristan Tzara och genom makens kontaktnät fick hon möjlighet att ställa ut på olika gallerier i Paris, men blev sedan ett känt namn på egna meriter med utställningar fram till 1950-talet. Sedan sin död 1983 har hon dock nästan helt fallit i glömska. 

– Jag skulle säga att hon har återupptäckts. Hon nämns ibland när man pratar om konstnärer i Paris, men det har varit svårt att hitta material om henne, säger Martin Sundberg, intendent för samling och forskning vid Norrköpings Konstmuseum.

Även Statens konstråd har de senaste åren arbetat med att se över representationen av kvinnor i sina samlingar.

– Det fanns länge en övervikt av manliga konstnärer. Nu är det fler kvinnor som köps in än män, säger Anders Olofsson som är samordnare för konstansökningar vid Statens Konstråd.  

– Vi har bland annat köpt in verk av under-representerande konstnärer såsom Beth Laurin, Birgitta Asker och Inga Lovén som vi köpte in precis innan hon gick bort. 

Precis som Sara Hemmingsson tror Anders Olofsson att inköpen har präglats av historieskrivningen. 

– Det här är en process som har pågått sedan det postmoderna genombrottet. När man gjorde upp med synen att konstens utveckling är linjär, vilket gjorde att den historiska konsten gömdes undan. 

Anders Olofsson beskriver detta som ett första steg och lyfter att det idag finns en nyfikenhet hos unga konstnärer och curatorer som ställer nya typer av frågor: Var kommer vi ifrån? Vad kommer före oss? Vad är relevant i en tid där saker kan kännas fragmentariska? Den tendensen har lett till utvecklingen vi har idag, menar Anders Olofsson. 

Även Martin Sundberg vid Norrköpings Konstmuseum håller med om att historieskrivningen av modernismen är en bov i dramat, och lyfter fram hur den feministiska historieskrivningen har påverkat utvecklingen positivt. Både Lotte Laserstein och Greta Knutson Tzara är konstnärer som beskrivs som normbrytande i och med att de gått utanför de modernistiska ramarna, vilket Martin Sundberg tror är en bidragande orsak. 

^{Tyra Kleen, Man med dubbla regnbågar, årtal okänt. Foto: Riddarhuset}

– I och med att de är så mångsidiga har man inte kunnat placera in dem i en förenklad syn på modernismen som indelad i flera -ismer. Andra exempel är konstnärskap som Hilma af Klints och Tyra Kleens, de är svåra att kategorisera och tappades nog därför bort men har idag fått ett enormt genomslag. 

Hilma af Klints måleri har under 2019 gjort succé på Guggenheim i New York och Tyra Kleens målningar har ställts ut på olika museer runt om i Sverige, i höst ställs de ut tillsammans med Lucie Lagerbielke på Millesgården i utställningen Måleri och andlighet som utgår från deras teosofiska, antroposofiska och spirituella konst. 

– Det finns absolut likheter mellan af Klint och Kleen, de verkade under samma tid och var välkända av sin samtid. Båda två bestämde att deras konst inte fick visas efter deras död 1944 respektive 1951, Hilma af Klint bestämde 20 år och Tyra Kleen 50 år, säger Karin Ström Lehander, adjunkt vid Linköpings universitet och doktorand vid Åbo Akademi och den svensk som forskat mest om Tyra Kleens konstnärskap.  

Karin Ström Lehander påpekar att konstvärlden historiskt präglats av det som inom akademien kallas för The Leaking Pipe, en teori som enkelt förklarat går ut på att män lyft upp andra män.  

– Kvinnliga konstnärer motarbetades, och man får leta efter dem på andra ställen än de manliga. Men vi ser också ett helt annat intresse för kvinnliga konstnärer nu. Det var först i samband med utställningen 2012 på Moderna Museet som Hilma af Klint återupptäcktes ordentligt, och jag tror Tyra Kleen kan bli återupptäckt på samma sätt som Hilma af Klint, säger Karin Ström Lehander.