Björns fråga
TEXT: Björn Kjelltoft
BILD: Jonas Esteban Isfält
Tid. Så konkret och abstrakt på samma gång. Konstnären Björn Kjelltoft söker svar på hur tid relaterar till konsten, och skickade frågan till fem konstnärskollegor.
Magnus Bärtås: ”Under intensivt skapande glömmer vi tiden.”
Tid är väldigt svårt att förstå på ett djupare sätt, både vad gäller den yttre tiden och inre tiden, alltså den subjektiva tiden. Min yngste son, som är sex år och förstår känslor, sociala relationer och annat väl, har väldigt vag uppfattning om tid. För inte så länge sedan trodde han att jag var äldre än min mamma. Och själv förstår jag inte heller tid, framför allt då jag anstränger mig för att förstå den. Jag vet bara att tiden framställer vår sårbarhet och föder vårt behov av ritualer och besvärjelser. Men under intensivt skapande glömmer vi tiden. Själva arbetet med konst, liksom andra saker och händelser som absorberar oss, kan få oss att glömma tiden. Det är kanske inte moraliskt försvarbart eftersom det är politiskt viktigt att komma ihåg vår sårbarhet, men det kan inte hjälpas. Allt som har med konst att göra är inte uppbyggligt.
Shana Moulton: ”Att inkludera tid innebär vanligtvis en begränsning av bildkvaliteten.”
Tid för mig när jag skapar är att inte kunna fatta beslut eller bestämma mig för en enda bild. Tid tillåter mig att sammanställa en mängd föränderliga bilder, med element som arbetar tillsammans inom varje bild, men mot bilderna som framträder före och efter, vanligtvis med en hastighet av 29,97 bilder per sekund. Att inkludera tid innebär vanligtvis en begränsning av bildkvaliteten, 720 x 480 pixlar eller 1920 x 1080. Denna begränsning blir allt mindre, men är ändå alltid stor jämfört med bilder utan tid. Tiden i ett performance är vanligtvis långsam eller tråkig, men jag älskar hur den ofta sammanfattas i ett enda ögonblick. Jag gillar också att jämföra tid i performance och video, montage och närvaro, för att påskynda tiden eller bromsa den.
Windy Fur Rundgren: ”Han springer på väggarna som om han hade sugproppar på fötterna.”
”Tid. Nu vet jag vad tid är”, sa han och kom in i lägenheten med uppsträckta händer som om han sett en uppenbarelse. ”Jag såg tamejfan Gud”, fortsatte han och ögonen var liksom uppspärrade. Jag skrattade, för i vanliga fall var han den minst dramatiska person jag någonsin träffat. ”Nej du fattar inte”, nu med båda händerna på mina axlar, och han ser mig djupt och sansat rakt i ögonen, ”jag vet vad tid ÄR för något”. Rätt så många år senare, nu i Berlin, sitter jag i en kyrka nära Friedrichstraße. Det är kväll och jag är den enda besökaren härinne. En vaktmästare går och sopar, men gör ingen notis om min närvaro. Två av mina vänner står utanför och väntar på mig i sensommarmörkret. De röker varsin cigarett och pratar lågt. Det känns andaktsfullt. Tårar rinner nedför mina kinder. Tänker på allt han sagt, allt vi gjort. Vad var det han såg den där gången? Jag hade ju sett honom från takterrassen, han stod ensam mitt på Götgatan som numera är gågata. Händerna uppsträckta i regnet. Klockan var runt 22. Jag tänkte att han blivit full, men det var han inte. I kyrkan ser jag då en pojke. Han springer på väggarna som om han hade sugproppar på fötterna. Han tittar emot mig och ler. ”Är det du?” frågar jag förhoppningsfullt. Pojken springer vidare och hoppar omkring på tak, väggar och golv. Han ser lycklig ut. ”Är det du Mats?” upprepar jag och pojken står nu framför mig. Han nickar och pratar inte genom att öppna munnen, utan inuti mitt huvud. Frågar honom varför han är en liten pojke ”Jag är all tid samtidigt härinne”, svarar han och ler på ett sätt som man gör när den man pratar till inte förstår. Inte kan förstå det man berättar. Tid i ett konstverk betyder således det för mig, att förmedla något, som jag inte vet hur man gör.
Marja-Leena Sillanpää: ”Beröringspunkten för alla konstverk.”
Tid kanske är beröringspunkten för alla konstverk. Det är lätt att tankarna leder till frågor i mötet med ett konstverk; varför det gjordes, hur det gjordes o så tiden när det gjordes. Personligen berörs jag mycket av tiden i alla aspekter, tycker om att förhålla mig till tid även när det till synes står helt stilla. I det egna arbetet är förefintligheten av tidsaspekter en utgångspunkt.
Lars-Erik Hjertström Lappalainen: ”Plötsligt trillar man in i konstverket.”
Det finns en tidsaspekt av konstverk som jag gillar: att man plötsligt är inne i dem. Det sker utan att övergången verkar äga rum i tiden, och ingenting av det som skedde när man var utanför verket ledde in i det. Väl inne förflyter tiden på olika sätt, tillräckligt olika sätt för att det ska kännas som ganska unika tidsordningar. Sen trillar man ur det igen, in i den vanliga tiden i vilken det nu är en lucka mellan före och efter verket. Där strömmar frisk luft in.