”Du kan aldrig vara för fin för arbete”
TEXT: Mariana Silva Varela
BILD: Anna Drvnik
Inställningen till sitt yrke har gjort att Mariana Silva Varela inte alltid känner sig hemma i konstens rum. Hon konstaterar att konsthantverkare, till skillnad från konstnärer, ofta har en arbetarklassbakgrund.
På väg till toaletten i min lägenhet sitter ett svartvitt fotografi, ett ögonblick som förevigats. Något som endast skett under en stund och som aldrig mer kommer att upprepas. Fotografiet föreställer en kvinna med ett barn. Barnet är cirka fem månader gammalt och tittar rakt in i kameran. Jag tänker att fotografen har fångat barnets uppmärksamhet. Kvinnan står med barnet i famnen, lutad mot ett räcke i vad som ser ut att vara en park. Hon har solglasögon och en sjalett knuten i nacken. Hon bär jeans och kofta, och hon putar lätt med munnen. Barnet är klätt i vitstickade kläder, vilket får mig att tänka på höst. Jag drabbas plötsligt av begäret att ta mig in i fotografens näthinna. Vad gör de, stående i parken? Lusten att vilja dras tillbaka i tiden och höra konversationen mellan kvinnan och fotografen gör mig plötsligt medveten om att detta är mitt förflutna. Kvinnan och barnet är jag och min mamma, och fotografiet är taget mitt under den brinnande kuppen i en lummig park någonstans i Latinamerika. Jag föreställer mig att mamma velat uppleva eller fånga ett ögonblick av frid och normalitet i en extrem situation.
Jag försöker tyda hennes blick bakom glasögonen, jag tycker inte att den hänger ihop med den plutande munnen. Jag tar ner fotot och försöker titta in genom hennes solglasögon som om det vore möjligt att kliva in bakom fotografiet. Hyschar hon barnet? Det finns så få vittnen till vår historia, men så många andra med en liknande.
Jag tittar in i barnet med de vitstickade kläderna, är du ledsen? Jag tänker på min uppväxt tillsammans med henne i studentlägenheten i Rinkeby, gården jag lekte på.
Jag minns att hon kände sig ensam och tyckte att Sverige var svårt att etablera sig i. Den större delen av våra liv upptogs av att få pengarna att räcka till för att överleva, passa in och hitta en trygghet. Hon arbetade mycket och inom vården. Genom det svartvita fotografiet undersöker jag hennes naglar och fantiserar om vilken färg hon kan ha målat dem i. Jag minns när jag fick följa med till hennes jobb, till det som kallades långvården. Jag körde runt tanterna på rullstol och fick en vän, Elsa, som gav mig min första bok på svenska av Astrid Lindgren. Jag försöker föreställa mig hur min mamma upplevde det nya samhället hon befann sig i. Försjunken i fotot slås jag av hur malplacerad jag upplevde att hon var i Sverige. Jag tänker att historien är hysterisk. Mamma var noggrann med att redogöra för mig i tidig ålder hur solidaritet var en dygd och självupptagenhet en synd. Jag ser hennes målade pekfingernagel fladdra i luften samtidigt som hon basunerar ut åt alla att dela lika och att göra rätt för sig, som i ett kollektiv.
Mariana Silva Varela, Xururu, 2018.
Jag minns Pierre Bourdieus Konstens regler och hans resonemang att konstnärsyrket är en riskfylld verksamhet där insatsen är väldigt stor i förhållande till den ekonomiska utdelningen, Yrket baserar sig ofta på långa utbildningstider med ett stort utbildningskapital och med en svag ställning på arbetsmarknaden. Det behöver en dock inte ha läst Bourdieu för att förstå. Jag ser på det lilla barnets små docklika skor på fotot, kanske lever hantverkaren som sytt de små barnskorna? Jag grunnar på skillnaden mellan konsthantverk och textilkonst.
Konsthantverkarens utbildning mynnar ur en helt annan tradition än konstnärens. Den har baserat sig på långa lärlingstider hos en mästare eller så har yrket gått i arv inom familjen. Textilkonstnärer i Sverige har, som jag ser det, tillhört en grupp individer med ekonomiskt kapital och främjats av att de inte behövt underkasta sig bisysslor för att få bröd för dagen. Jag tänker att textilkonstnären oftast tillhört medelklassen eller överklassen. Jag tänker på Marie Adlercreutz och Märta Måås Fjetterström. Medan textila konsthantverkare – de som tillverkar de textila verken åt konstnären – oftare tillhört arbetarklassen. Men framför allt så har de framgångsrika textilkonstnärerna ofta haft bättre levnadsvillkor som hänger samman med ett välbärgat ursprung, och det främjar ett mod att kunna bortse från materiella vinster. Det erbjuder den självklara förmågan att orientera sig i det sociala sammanhanget, och då kan en ägna sig fritt åt det konstnärliga. Enligt Bourdieu så är konstnärens sociala och ekonomiska kapital samt geografiska position avgörande för konstnärens känsla för nya hierarkier och därmed inverkan på fältet på ett logiskt sätt.
Mariana Silva Varela, Gränslös folkdräkt, 2017.
Jag grubblar över hur mitt liv sett ut, hur jag upplevt allt som en slump. Jag utbildade mig sent, och då inom konsthantverk som vävare. Jag har alltid befunnit mig i periferin av konstvärlden, eftersom många av mina vänner är konstnärer. Jag har aldrig sett mig själv som konstnär eller tänkt att jag kan vara en del av den världen. Utan snarare har jag jobbat med det som gett mat på bordet åt mig och mina barn. Jag har aldrig känt att arbetet har definierat vem jag är. Jag ser den likheten mellan mig och min mor. ”Du kan aldrig vara för fin för arbete.”
Samtidigt är konsthantverkssfären lika problematisk och svår att verka i för mig, eftersom den genomgått det nationalromantiska badet. Och den slår fortfarande vakt om vad som är svenskt och inte, utan att reflektera över att de mest traditionella svenska textila traditionerna inspirerats av mönster från andra kontinenter.
Jag tror att Bourdieus aspekt är relevant än idag. Den förklarar till viss del varför den svenska textila konstscenen är så homogen.
Mariana Silva Varela, Messenger, 2018.
Jag har fått frågan om mitt arbete är en undersökning i mitt ursprung eller andras ursprung eller identitet. Jag tror att jag snarare söker likheter mellan uttryck och ursprung. I skolan kan en lärare undervisa i exempelvis religion med fokus antingen på likheter eller olikheter. För att skapa förståelse för andra och på så sätt känna en närhet till andras tolkningar, istället för att förstärka bilden ”av den andre”. Jag tror att det är det jag är intresserad av, att se likheterna i uttryck och metoder mellan människor. Jag har även fått frågan var jag skulle placera mig mellan konstnär och hantverkare. Jag har svårt att placera mig själv, men kanske är jag en vävare som har för många tankar och idéer, och därmed råkar bli textilkonstnär. Vävning är någonting som förenar människor över hela världen. Det finns vävtraditioner överallt och alla kan relatera till den. Det är mitt hantverk och mitt uttrycksmedel, och så har jag ett behov av att kommentera min samtid.
I fotografiet upptäcker jag något jag aldrig sett tidigare, min mor håller ett snöre i handen, det ser ut att vara nästan en halv meter långt. Plötsligt förstår jag att nappen har ryckts ur för fotoögonblicket. Men det kan jag inte veta.