Vååjnesasse buektedh [Att synliggöra det osynliggjorda]

TEXT: Tomas Colbengtson

För Tomas Colbengtson blev konsten en kungsväg. Ett sätt att närma sig ett trauma, att fråga sig: Vad är det vi samer har förlorat? Vad finns kvar?

^{TOMAS COLBENGTSON, Sijite, 2020. Screen, emalj på glas.}

Vem är jag? frågade jag mig då jag var 14 år och bodde i en liten sydsamisk by vid sjön Björkvattnet i Tärna. Vid den tiden betraktade jag mig inte som svensk trots jag var svensk medborgare, inte norsk, och trots att jag har ett försvenskat efternamn efter min norska samiska släkt.

Men jag var tydligen inte heller same enligt länsstyrelsen, eftersom jag var utesluten från vår sameby Vapsten, och enligt definition fick jag då inte heller gå i nomadskolan¹.

Det samiska arvet vilar tungt på mina axlar, men är samtidigt en källa till styrka och insikt – Faamoe.

Jag är tredje generationen efter det ödesmättade 1920-talet då svensk raspolitik stod som starkast och är barnbarn till dem som förlorade allt.

Jag blev född rakt in i en 80-årig konflikt mellan samer. En konflikt orsakad av svensk samepolitik.
På ena sidan står min släkt som är de tvångsmottagande sydsamerna och på den andra sidan ättlingar till de tvångsförflyttade nordsamerna som utan att fråga om lov stannade i Vapstens renskötselområde 1931. Konfliktens kärna är att Länsstyrelsen i Västerbotten 1971 godtyckligt berövade ursprungssamerna – sydsamerna – rätten till medlemskap i samebyn Vapsten till förmån för nordsamerna. Sydsamerna förlorade alltså sin rätt till renskötsel på sina ärvda landområden, det centrala i samiskt liv. En uppenbar orättvisa. Rasbiologins rötter finns än idag kvar i svensk myndighetsutövning.

Utöver detta har annat tagits ifrån samerna: språket och religionen. Allt sammantaget orsakade en identitetskris hos min familj och även hos mig. När man blir berövad sitt modersmål som är den starkaste identitetsmarkören blir det svårt med tillhörigheten. Man ser samma mekanism användas av kolonisatörer varhelst i världen man tittar. Det första man gör när man vill få kontroll på ett folk är att beröva dem deras språk och gudar. De främsta verktygen kolonisatörerna har är prästerna och lärarna som kan påverka även de allra yngsta. På två generationer kan en hel folkgrupp förlora sitt språk. Varhelst man tittar i omvärlden möts man av samma historiska erfarenheter bland urfolk.

På två generationer kan en hel folkgrupp förlora sitt språk. Varhelst man tittar i omvärlden möts man av samma historiska erfarenheter bland urfolk.”

 

Konst är ett bra ersättningsspråk om modersmålet har försvunnit.

För mig blev konsten en kungsväg. Att kunna närma sig ett gemensamt trauma som inte kan lyftas ensam. Tystnadskulturen är stark bland samer, man ska sköta sig själv är den gängse uppfattningen.

Som konstnär ställer jag mig frågan:

Vad är det vi samer har förlorat? Vad finns kvar? Hur ser vår samtid ut?

Ofta använder jag mig av gamla fotografier på personer och platser.

Jag återbesöker de platser i Sæpmie där fotografierna tagits och upptäcker att själva naturen finns kvar i förvånansvärt oförändrat skick även om det ibland har förflutit över 100 år.

Detta trots utplåning av kulturminnen, överdämningar, gruvdrift, skogsavverkningar.

Själva landskapet med fjäll, skogar och sjöar är centralt i samers identitet.

Så stark är den känslan att man ibland tar sitt efternamn efter just det fjäll eller plats som tillhör ens landområde. Själva landskapet är identiteten och bär berättelsen som förenar generationerna.

En berättelse om vilka vi är och var vi kommer ifrån.

Dessa landområden är ständigt hotade av globala exploatörer.

Ibland för jag in texter på minoritetsspråk i min konst för att ge minoriteten tolkningsföreträde. Exempelvis ställde jag ut stora speglar med screentryckta texter på västgrönländska i Grönlands vackra kulturhus Katuaq. Texterna på speglarna handlar om kolonisation och identitet. Besökarna konfronteras med sin egen spegelbild samtidigt som de läser texterna.

TOMAS COLBENGTSON, Landskapets berättelse, 2020. Screen på aluminium.

Jag är övertygad om att urfolkskonstnärer måste bilda internationella nätverk för att kunna stärka den egna kulturen och det egna utövandet. Ju mer perifert från maktcentrum man befinner sig, desto oviktigare bedöms konsten vara. Därför behövs urfolkskonstnärligt samarbete över nationsgränserna. Med denna insikt initierade jag 2018 Sápmi salasta-Sapmi omfamnar, ett internationellt konst-residens för urfolk, kanske det första i världen².

^{Madtoe, 2018. Screen, olja på aluminium.}

Effekterna av raspolitiken är fortfarande kännbara, men de senaste tio åren har saker sakta börjat ändras till det bättre från den absoluta nollpunkten. Samiska konstnärers skapande har varit starkt bidragande till att synliggöra orättvisor. Ett av resultaten är att i år behandlades sydsamernas kamp för renskötselrätt i svensk domstol. Tingsrättens dom i februari gav sydsamerna i Vapsten åter rätten till renskötsel efter att de hade varit berövade den i 49 år.  I tingsrätten vägde folkrättens principer tyngre än svensk samepolitik ³.

Konsten har varit av stor betydelse för mig själv då jag åter kan tala sydsamiska och genom konsten kan nå till gömd kunskap, men också nå ut till vår samtida. Världen är en annan plats nu än för tio år sedan. Vi lever alla i en globaliserad värld som når in till de mest avlägsna delarna av vår planet.

Det finns ett konstnärligt arv som vi förvaltar till nästa generation.

Jag känner starkt att jag är en i raden som förmedlar en viktig berättelse till nästa generation.