Klass, demokrati och drömmar
TEXT: Nora Hagdahl
Statens konstråds samling av grafik och Grafikens hus grafiska verk skapade för Penninglotteriet under 90-talet undersöks i relation till frågor om klass, demokrati och drömmar av konstnären Afrang Nordlöf Malekian, som en del av det treåriga projektet Samlande tankar. Den 5:e september öppnade en utställning på Statens konstråd som presenterar arbetet. I samband med detta talar vi med konstnären om utställningen och hur det är att arbeta som ung konstnär idag.
Vem: Afrang Nordlöf Malekian
Vad: Samlande tankar på Statens konstråd
När: Vernissage 5 september
Berätta lite om projektet Samlande tankar som du gör tillsammans med Grafikens Hus och Statens Konstråd?
Jag har haft ett residens på Grafikens hus i två år och projektet handlar om arkiv och hur Grafikens Hus ska bygga upp en samling efter den stora branden 2014. Jag har under residenset arbetat med att undersöka och även digitalisera Grafikens Hus samlingar, och tittat mycket på deras fyråriga samarbete med Penninglotteriet, föregångaren till Svenska Spel, där 75 konstnärer mellan 1995 och 1998 bjöds in att göra ett grafiskt blad som sedan reproducerades på lotter för folk att köpa. Jag har även gått i igenom Statens konstråds samlingar av grafik. Utöver mitt eget arbete träffas vi i en expertgrupp sex gånger om året där vi läser texter och diskuterar olika frågor kopplade till arkiv. Vi har diskuterat allt ifrån hur man samlar något man inte kan samla, till vad man ska samla eller hur man ska börja. Hur ska man visa en samling?
Hur kom det sig att du blev involverad i projektet?
Jag togs in i projektet då jag jobbat med grafik, men också för att jag jobbat med arkiv på Arab Image Foundation. Jag hade en vän som startade ett galleri på Kungsholmen där jag gjorde en utställning 2019 [We Have Never Been Modern, Pershagen Gallery, Stockholm] och då kom Grafikens Hus dit och köpte in två verk. I efterhand fick jag höra att de väldigt gärna ville samarbeta med mig ,så jag bjöds in för en konstnärspresentation för samtliga anställda på Grafikens hus. Sedan hörde de av sig för att de ville att jag skulle göra ett projekt med dem.
Jag skickade först ett förslag gällande Sveriges frimärkeshistoria men det var som att ingen av oss riktigt gick igång på det. Sedan föreslog jag att vi skulle göra något om deras samling som hade brunnit upp. Grafikens hus sökte pengar från kulturrådet för att vi tillsammans skulle kunna genomföra projektet. Jag har varit drivande i projektet på ett lyxigt sätt där jag fått tid och plats att föra projektet fram projektet konstnärligt medan Grafikens hus ansvarat för att sätta ihop ansökningar och helhetstänk. Både Statens konstråd och Grafikens Hus går in med medel för både utveckling och produktion av verk, vilket är helt fantastiskt. Jag har verkligen fått drömma stort med utställningen och fått möjlighet till att ta in personer som jag vill samarbeta med. Sedan motsvarar inte mitt eget konstnärsarvode all den tid jag lagt i detta, men jag tänker att man får pyssla ihop det på andra sätt genom att exempelvis söka stipendium och medel på annat håll.
Hur har arbetet med Statens Konstråd sett ut?
Eftersom vi i Sverige har privatiserat så många institutioner sedan 70-talet, Televerket och Posten till exempel, och då man bygger annorlunda idag, med öppna kontorslandskap och glasfasader där det är svårare att hänga grejer, så har det här enorma arkivet med grafik uppstått från saker som tidigare varit gestaltningar i det offentliga rummet eller på olika offentliga arbetsplatser. De vet inte vad dom ska göra av alla grafiska blad. Mycket av grafiken de har köpt in är kopplad till arbetarhistorien, och varnar om ett alltför konsumtionsfokuserat samhälle. Vi gjorde ett studiebesök tillsammans med konstrådet på Arken, postbyggnaden ute i Tomteboda i Västra Skogen för att se vilken konst de skulle ta tillbaka, och det var en så sjuk upplevelse. Det är en glasbyggnad på sex våningar som ser ut som ett skepp, som skulle fungera som Postens huvudkontor, men idag, när inte posten finns kvar på samma sätt, så sitter bara Postnord där på det övre våningsplanet. Den helt gigantiska byggnaden är fortfarande helt fungerande med rulltrappor och restauranger, men idag var det nästan inga människor där, det var en spökstad fast i 70-talets Sverige.
I september öppnar ni en utställning som ska handla om arbetet ni gjort tillsammans. Vill du berätta lite om den?
Utställningen kommer dels handla om Statens konstråds grafiska arkiv och dels handla om Grafikens hus samarbete med penninglotteriet. Tanken är att allt i rummet ska befinna sig i ett spöktillstånd. När konstnärer satte grafik på lotter under 90-talet tyckte man att det var ett sätt att demokratisera konsten. Men är det verkligen demokratiskt att visa konst genom lotter som folk spelar bort sina pengar på? Sedan har jag valt nio grafiska blad ur Statens konstråds samling som jag tycker berättar om ouppfyllda drömmar, likt spöken hemsöker de oss i arkiven. Jag menar att Statens konstråds grafiksamling, likt Postens gamla lokaler, är fyllda av de här socialistiska drömmarna som Sverige hade och försökte bygga samhället på. De socialistiska drömmarna väntar på att bli återupptäckta, precis som alla de grafiska bladen som bara ligger arkiverade hos konstrådet. Jag hade även i åtanke alla de människor som kommer till Sverige med socialistiska drömmar, som är helt frånvarande i arkiven. En del av arbetet med utställningen har varit att försöka skriva fram dessa människor och deras drömmar.
I detta nummer är temat konst och klass. Vad för livsstil förväntar du sig som arbetande ung konstnär? Du gick ut Konsthögskolan förra året, vad hade du för föreställningar om vilken levnadsstandard du skulle ha som arbetande konstnär?
Haha! Gud! Jag föreställde mig ett fantastiskt liv för jag bokstavligen älskar att hålla på med konst och få skapa. Finner en oerhörd stor njutning i det. Så jag är väl väldigt glad över att jag får ägna mitt liv till detta och inte minst priviligierad i min tillvaro just nu. Jag tänker att det för min del bara är att fortsätta men också stanna upp och fundera kring vad som känns meningsfullt att göra här i världen. Det är något jag gör mer på senare tid eftersom jag försöker bromsa den produktionsstress som finns inom konstvärlden eller för all del, världen i allmänhet. Jag tycker exempelvis det är fantastiskt att vi har tid att prata om spöken på posten, det kanske låter märkligt men jag känner mig lyckligt lottad att jag får göra det.
Hur förhåller du dig till din ekonomi?
Jag tycker att man i princip alltid är underbetald som konstnär, sen tjänar man mer eller mindre bra beroende på hur många uppdrag man får. Så är det ju med alla humanistiska yrken. Förut har jag haft inställningen att konst är ett arbete, men jag känner att jag börjat ifrågasätta det. Min inställning det senaste året har inte varit så mycket att jag jobbar. Vad är det som gör något till ett arbete? Att söka projektmedel, fakturera, driva eget företag det är rent arbete som jag enbart utför eftersom vi olyckligt nog lever i en kapitalistisk värld.
Men de senaste åren har jag insett att mitt kreativa skapande är något helt annat och att det är viktigt att bejaka det. Jag tycker det är fantastiskt att tänka kring livet och sådana frågor, och det är väl vad konstnärer gör. Att jobba på en reklambyrå är väl ett arbete, för det är en sysselsättning som endast existerar inom en kapitalistisk modell, men att vara skapande människa ligger utanför det där. Men, ja, jag gör jag ju såklart saker som är rent arbete – alltså saker jag gör för att bara tjäna pengar.
En vanlig fråga är ju huruvida man kan leva på sin konst. Ibland undrar jag vad den frågan betyder. Indirekt tycker jag att frågan innebär att en misslyckas som konstnär om man inte kan försörja sig som det på heltid. För mig handlar livet mer om att vara i en tillvaro man trivs i. Sen är det ju såklart mycket svårare idag att kunna känna sig fri att skapa när man lever i ett så neoliberalt samhälle som vi gör där allt vi gör ska kapitaliseras på. Våra föräldrar hade ju mycket bättre förutsättningar att kunna leva ett punkigt liv. Men allt konstnärer gör är inte arbete, tycker jag. Jag kan tycka att det på konsthögskolor finns ett krav på att man ska vara så himla professionell hela tiden, att man skolas in i en konstfabrik där saker ska ske på ett specifikt sätt, men man får inte glömma ha kul på vägen och lita på sina mest galna idéer och se vart de leder.
Nora Hagdahl