Lyft de mjuka arbetsmiljöfrågorna! Del 4 - Sveket

TEXT: Sonia Hedstrand

BILD: Sonia Hedstrand. Bild privat.

Sonia Hedstrand har i denna del nått den kanske känsligaste frågan kring den konstnärliga arbetsmiljön – relationen med andra konstnärer.

Under förra året tog jag bladet från munnen och skrev ned ett antal exempel på hur illa behandlade vi konstnärer ofta blir i yrkesmässiga sammanhang. Jag valde att berätta om mina egna erfarenheter för att väcka diskussion om hur ett respektlöst och slarvigt bemötande från curatorer, administratörer och konsthallar gör konstnärers arbetsmiljö osund och nedbrytande. Min poäng med detta var att det inte räcker att kämpa för högre arvoden och ersättningar. Vi har även rätt till ett värdigt bemötande och fungerande arbetsförhållanden.

Reaktionerna på dessa texter blev starka. Många läsare var lättade över att någon formulerar det som alla går och tänker, men få vågar säga högt, eftersom det i vår bransch anses ofint att ”gnälla”.

I serien om de mjuka arbetsmiljöfrågorna har nu turen kommit till ett betydligt känsligare ämne. Nämligen: Hur behandlar vi konstnärer egentligen varandra?

Det temat ska jag diskutera genom att berätta om något som hände mig för många år sen, och som tyvärr kommit att prägla mitt yrkesliv.

Hela historien tog sin början när jag gick sista året på konsthögskolan. En lärare hade utlyst en kurs på ett intressant tema som passade bra för det verk jag just påbörjat. Glad i hågen travade jag iväg till uppstartsmötet för kursen. Bara för att upptäcka att jag var den enda studenten som anmält sig.

För min del kändes det hela lite obekvämt, särskilt med tanke på att den här läraren under en längre tid uppträtt ganska flörtigt mot mig, genom att skicka privata mejl utanför skoltid, med mera. Jag kände mig pressad av hans uppmärksamhet eftersom han dels var gift, dels var en av de få lärare på skolan som undervisade i de material som jag jobbade i. Jag var alltså beroende av att han visade intresse för mitt arbete och hjälpte mig med det praktiska i verkstaden. Han var inte slemmig eller oattraktiv, utan trevlig och intressant att prata med. Så jag kände mig bekräftad av uppmärksamheten, men samtidigt trängd. Generellt anser jag att män som vill uppvakta mig borde skilja sig först. Så jag försökte hålla den här charmiga läraren på lagom avstånd.

Men nu satt vi alltså där själva i ett rum. När jag vädrade min oro kring att ingen annan anmält sig till kursen så verkade han inte se det som ett problem. Han tänkte alltså inte anstränga sig för att fiska upp fler studenter till sin kurs, utan var nöjd med att få umgås på tu man hand med mig och samtidigt få lön.

Det var då jag gjorde det misstag jag så många gånger gjort i mitt liv. Jag gick i den klassiska kvinnofällan, att ta ansvar för något som egentligen är någon annans jobb. Jag började leta upp ett antal studenter som jag kände, som arbetade med material och teman som kunde passa in i kursen, och tog själv kontakt med dem och frågade om de ville delta.

Till slut blev vi så en liten grupp studenter. Två av dem var mina tjejkompisar som arbetade med intressanta projekt, och så drog jag med en borttappad kille i klassen som saknade kunskaper och analys och som alla kollade snett på för att han var frireligiös. Jag tänkte att han kunde behöva reflektera lite över sitt arbete. Jag tog alltså ansvar för hans utbildning, vilket egentligen var lärarens jobb, inte mitt.

Snart var vi igång med arbetet. Alla utvecklade sina egna verk och vi sågs och diskuterade gemensamma frågor i varandras ateljéer. Det var ett intressant sammanhang.

Under tiden hade läraren ifråga börjat ge mig en del extrajobb, bland annat fick jag följa med honom utomlands två gånger och filma arbeten han gjorde inom ramen för vår kurs, som också var ett forskningsprojekt med stöd från Vetenskapsrådet. Till saken hörde att jag gick hela konsthögskoleutbildningen utan studielån, då jag tidigare använt upp dessa på humaniora-kurser på universitetet. Så under de fem åren på konsthögskolan hade jag försörjt mig genom massor av olika extrajobb, inom vården, som servitris och guide på museum. Ett roligt gig för läraren var så klart välkommet och inget jag hade möjlighet att säga nej till. En sen kväll i London när vi varit ute på middag försökte läraren locka in mig på sitt rum med förevändningen att vi skulle ”gå igenom kameran inför morgondagen”. Där satte jag dock en gräns. ”Det får vi ta i morgon”, sa jag.

Kursen drog ut på tiden, jag tog examen och flyttade till New York för att gå ett post graduate-program där. Läraren gav upp om sina närmanden och blev ihop en koreansk utbytesstudent han nu plockat in i vår kurs, och så lämnade han slutligen sin fru.

I New York satt jag och redigerade mitt projekt som började bli klart. När jag mejlade läraren och sa att jag kommit på vad jag ville använda min budget från kursen för, så fick jag plötsligt svaret att budgeten var slut. De andra deltagarna i gruppen hade alltså fått några tusen var för att slutföra sina verk, men jag blev utan.

När jag kom hem från New York möttes gruppen igen då det var dags att avsluta samarbetet genom en gemensam utställning. Lärarens nya koreanska flickvän har då fixat en utställning på ett galleri i Seoul åt oss. Vi diskuterade att söka stöd från Konstnärsnämnden för resa och utställningsproduktion, en möjlighet som finns fyra gånger om året. Nämnden vill dock att alla som ska delta i en grupputställning söker stödet vid samma tillfälle, och vi beslutade att göra det kommande omgång, då det nu endast var några dagar kvar till ansökningstidens slut.

En tid senare får jag veta att läraren och den frireligiösa killen själva gått och sökt resebidraget från Konstnärsnämnden i sista stund, utan att säga något till de andra. De erhöll 25 000 kronor var för sin resa till Seoul. Sedan gick tre månader, det var dags för oss andra tre kvinnor i gruppen att söka samma stipendium. Vi fick dock avslag. Jag mejlade då de andra i gruppen och sa att jag tycker att vi borde dela på de 50 000 som snubbarna fått. Då vi var totalt fem personer i gruppen så borde vi alla få 10 000 var för att täcka vår resa till Korea. Men det gick dock inte läraren och den religiösa killen med på. Mina tjejkompisar i gruppen ansåg att jag var otrevlig som krävde att vi skulle dela lika.

Hela historien slutar med att en av mina två tjejkompisar söker ett annat stipendium som hon delar med den andra tjejen. Så åker de fyra i gruppen plus lärarens nya flickvän till Seoul för att göra utställningen. Medan jag stannar hemma och jobbar som personlig assistent åt en autistisk pojke.

Efter att själv ha undervisat i många år på konstskolor ser jag tillbaka på den här händelsen och frågar mig: Vad var det som lärdes ut här?

Jag upplever att det som lärdes ut var att vi som konstnärer inte bör stötta varandra eller försöka sträva efter jämlikhet. Idealet som förmedlas är istället att trampa på andra för att själv ta sig fram till varje pris. Att det är självklart att utställningsmöjligheter och karriärchanser går före lojalitet och solidaritet mellan vänner och kollegor.

Denna individualistiska kultur är vad jag syftar till att ifrågasätta med den här texten. Jag tror helt enkelt inte att vi konstnärer i längden mår bra av den. Vi behöver bli mer medvetna om vad som sker med våra relationer och i förlängningen vår livskvalitet, när karriär förväntas gå före kollegialitet. Jag tror att det här konkurrenstänkandet gör människor ledsna och ensamma.

Anledningen till att jag väljer att berätta den här historien nu, trots att den kan upplevas som en bitter och privat historia, är att vi just nu i Sverige befinner oss i en situation där den politiska agendan och den allmänna stämningen alltmer går åt ett håll där konstnärers arbete inte anses värt något.

Vårt yrke har alltid varit det mest osäkra, med högst insats och lägst utfall, skört, utlämnande och otacksamt. De flesta konstnärer har haft det kämpigt och fattigt. Men nu ifrågasätter vår regering att konstnärer ens har rätt att existera i det här samhället. Politikerna vill, som jag skrivit om i flera kulturpolitiska kommentarer, att all konst ska bli kommersiell upplevelseindustri.

I denna situation kan vi inte fortsätta att reproducera de själviska och tävlingsinriktade ideal som konsthögskolorna lärt oss. Därför berättar jag nu om den här erfarenheten, som gjorde mig så otroligt ledsen, just då jag skulle ut i yrkeslivet som nyutexaminerad konstnär. En händelse som satte tonen för mitt kommande yrkesliv och berövade mig tilliten till konstnärliga samarbeten.

Min erfarenhet är att konkurrenshets mellan konstnärer främst är ett problem i Stockholm. I resten av landet ser jag många intressanta samarbeten, nätverk och konstnärsdrivna stödsystem, ateljéföreningar och gallerier där samarbetet fungerar. Den elitistiska normen att orientera sig mot makt, status och pengar är framför allt ett problem i Stockholm. Vi konstnärer i Stockholm behöver förändra det här.

Om vi vänder blicken mot konsthistorien ser vi hur konstnärer verkat och blomstrat genom att stötta varandra. Att bryta ny mark och experimentera med konstnärliga uttryck som allmänheten ofta anser som svårbegripliga är väldigt svårt om vi inte har ett tryggt kollegialt sammanhang att falla tillbaka på.

För att den här texten inte ska bli för deprimerande vill jag avsluta med ett positivt exempel. En konstnärsvän som bor ute på landet i Småland berättade i somras att hon blivit erbjuden att delta i ett panelsamtal på Bokmässan i Göteborg nu i september. Det är såklart ett viktigt forum att synas och höras, stor publik och uppmärksamhet som skulle vara bra för hennes ”varumärke”, som det heter numera. Hon tackade dock nej till erbjudandet med motiveringen att hon lovat att umgås med sitt gamla punkband just den helgen, eftersom en i kompisgänget hade det svårt och behövde stöd från sina vänner. Som Stockholms-konstnär blev jag otroligt förvånad att hon prioriterade sin vän istället för ett viktigt karriärdrag, som hon dessutom skulle få betalt för. Bara den spontana reaktionen hos mig säger en del om hur impregnerad jag blivit av den kultur som jag utbildades i på Kungliga konsthögskolan i Stockholm, och som mina kollegor fortsätter att reproducera; att den egna karriären självklart alltid går före lojaliteten mot vänner och kollegor.

Jag hoppas att den här texten blir en tankeställare för alla konstnärer som känner igen sig i min berättelse. Och jag vill uppmana till att diskutera värderingar, etik och ansvar.

Tillsammans kan vi skapa den konstvärld som vi behöver för att orka fortsätta arbeta. För i det historiska skede vi nu går in i så kommer vi inte att klara oss ensamma.

Sonia Hedstrand

_____

Sonia Hedstrand är konstnär och konstkritiker med intresse för djupt liggande samhällsstrukturer.

I Konstnärens artikelserie om konstnärers arbetsmiljö har kritikern och konstnären Sonia Hedstrand dissekerat de professionella relationerna mellan konstnären och institutioner, curatorer och andra konstnärer. Här hittar du hela artikelserien.