Mejan 2012: Mitt-i-livet- retrospektiv

TEXT: Hannah Altmann

BILD: Dennis Eriksson

Optimismen inför det framtida konstnärskapet är nog aldrig så hög som precis vid examen från konsthögskolan. Hannah Altmann har frågat avgångsklassen Mejan 2012 om vilken väg livet och konstnärskapet tog efteråt.

När denna text skrivs sveper sensommaren genom Stockholm. Solen är varm, vinden är sval, träden har börjat skifta i rött och gult. En sån vecka i mitten på augusti känns det som att alla höstterminer, skolstarter, ja hela livet, ber om att få utvärderas. Vad hände efter skolan egentligen? Vart är livet på väg? Är det dags för en nystart?

De frågorna har jag ställt till ett antal konstnärer som tog kandidatexamen från Kungliga Konsthögskolan 2012. Det finns en viss poesi i att de flesta började på Mejan för femton år sedan och att de som gick direkt till en master nu har tio år av arbetsliv bakom sig. De befinner sig i den del av livet när de har jobbat ett tag sedan examen, men de har också mycket av arbetslivet framför sig. Tiden som gått är både kort och lång.

När jag börjar spåra upp namnen jag hittar i avgångsutställningskatalogen är vissa lätta hitta. Men jag möts också av 404-meddelanden, webbadresser som tagits över av kinesiska nätkasinon och inaktiva Instagramkonton. Jag hittar pressmeddelanden om stipendier till personer som efter det inte lämnat fler spår. Efter ett tag har jag ändå fått ihop en signifikant mejllista till konstnärer som ser ut att ha hamnat på lite olika banor i livet.

Den första som svarar mig är Daniel Pettersson (f.d. Wiklund). Jag når honom på telefon när han är mitt uppe i förberedelserna för terminsstarten på Kävesta folkhögskola utanför Örebro. Där började han arbeta som lärare för sju år sedan.

– Det dök upp ett vikariat på folkhögskolan, och då tänkte jag att det var en bra tjänst jämfört med att ha ett ointressant brödjobb utan framtidsutsikter och samtidigt lägga alla ägg i en korg för att skapa en egen konstnärskarriär. Det är ju så få som lyckas med det. Här får jag hålla på med material och ämnen som jag tycker är intressanta och inspirerande.

Direkt efter Mejan gjorde han praktik hos Olafur Eliasson, jobbade som personlig assistent och åkte runt på festivaler och visade videoinstallationer. Men han kände aldrig att han blev upplyft av konstvärlden eller fick någon position i den förrän han kom till Närke.

– Det jag tycker varit väldigt positivt med att komma till en mindre stad har varit att det är mycket lättare att ta sig in i kultursfären och konstlivet här. Speciellt med den rollen man får som folkhögskolelärare. Jag kan kontakta konsthallen eller regionens kulturenhet och blir inbjuden till olika konferenser. Jag blev en del av kulturlivet här på ett sätt som jag aldrig kände i Stockholm.

Daniel Pettersson kom från graffitimiljön i Stockholm och hade egentligen ingen tydlig bild av vad det innebar att arbeta som konstnär när han kom in på Mejan på första försöket. Kurserna där han samarbetade med andra tyckte han var roligast, men han minns också tiden på skolan som en plats där han lärde sig att bli självständig.

– Min professor slutade utan att de tillsatte en ny, så vi hade en professorsvikarie under mitt tredje år och vi kom inte särskilt bra överens. Jag fick liksom gå min egen väg. Jag tror att det kanske var den viktigaste delen i min process. Att helt lyssna på min egen röst och bara göra det som jag tyckte var logiskt och att inte se professorerna eller lärarna som särskilt stora auktoriteter.

Flytten till Närke blev en nystart som fortsätter att ge energi. På skolan träffade han sin fru Anna som också är konstnär. Tillsammans rustar de upp hennes föräldragård och arbetar med ett experimentellt, konstnärligt projekt kring en våtmark.

– Jag brukar säga till mina elever att jag inte längre har en ambition att göra en stor frilanskarriär, men att om jag inte gör konst så blir jag en ledsen Daniel.

Här brukar han få en lättnadens suck av eleverna över att man inte behöver leva upp till de här förväntningarna om vad en karriär är.

– Jag är liksom otroligt taggad på att hålla på med konst fortfarande. Jag känner mig inte alls nedbruten av det hårda livet, utan jag känner snarare att jag är på en bra plats, och det ska bli intressant att se vad som händer de närmsta åren. Det känns som att jag har mycket nya spår i min konst och i vår gemensamma konst. Det är kul.

Efter det första samtalet följer en räcka försiktigt nyfikna, ibland misstänksamma, mejl. Alla vill inte prata med mig, några vill vara anonyma. Att vara en person som skyltar med att ha det kämpigt kan ha ett högt pris. En säger:

– Jag tycker egentligen att man ska vara öppen med sitt namn, men jag vill inte att någon läser här att jag tvekar kring att kunna fortsätta arbeta som konstnär. Kanske skickar jag trots allt in en ansökan till Konstnärsnämnden nästa månad.

Konstnärsyrket är för många tätt förbundet just med identitet. Det är ett arbete i sig att ständigt behöva framställa sig som lyckad och att få andras godkännande. Hen fortsätter:

– Kanske vill jag egentligen bara byta yrkes-identitet och slippa vara konstnär, slippa övertyga andra om att det jag gör är superintressant. Jag tror att jag hela tiden tänker att jag borde göra mycket bättre saker än vad jag gör. Jag känner att jag misslyckas hela tiden inför mig själv.

Sverige är litet, konstvärlden är ännu mindre. Det är känsligt att bli jämförd, även om det inte är syftet med just detta reportage. Några jag har kontakt med är oroliga för att bli igenkända, också om de skulle vara anonyma.

En annan konstnär, som inte heller vill gå ut med namn, säger:

– Jag har fått en del stipendier och bidrag som jag både sökt och inte. Det har varit mycket hjälpsamt när det varit svåra tider, också nödvändigt för att få göra de projekt man vill och för att kunna vara fri i tanken utan att behöva oroa sig för ekonomin. Däremot är det ibland svårt att behöva arbeta deltid och samtidigt kunna fokusera på sitt eget arbete i ateljén. Men eftersom man inte vill bli av med sitt deltidsjobb måste det gå att kombinera.

Kostnader för ateljéplats, material och samarbeten drar snabbt iväg och den egna lönen är ibland det som prioriteras bort, fortsätter hen:

– Det jag får ut av försäljning och ersättning går främst till material eller till andras arvoden i konstprojekten. Samarbeten prioriteras i projektstöden man söker och då finns det inga pengar över till en själv. Man prioriterar inte sig själv, utan konsten. I längden är det ohållbart. Jag förstår nu hur sårbart det är att vara egen företagare och konstnär. Eftersom jag sällan tar ut någon större lön för mitt konstnärliga arbete i företaget har min SGI (sjukpenninggrundande inkomst) varit låg. Jag äventyrar inte bara mig själv, utan även mina barn när jag tar ut så lite i lön.

Däremot minns personen skolan som ett andningshål, en tid att helt fokusera på det egna arbetet, att få tillgång till verkstäder, lärare och personal, och en plats där hen träffade andra konstnärer och kollegor.

– Det var tryggt att vara i ett sammanhang och att ha en institution bakom sig.

Hen är inte säker på att kurser i att marknadsföra sig själv och sitt arbete hade hjälpt, men att det ändå kanske varit hjälpsamt om skolan skapat fler möten med gallerister och curatorer.

Rådet hen skulle ge sitt yngre jag är märkt av att konstnärslivet efter examen blivit svårt:

– Bli inte konstnär. Eller se till att du i alla fall inte blir sjuk om du ska vara konstnär. Eller se till att tjäna riktigt mycket pengar på din konst först, innan du blir en sjuk konstnär. Eller skaffa dig först en annan utbildning till ett yrke som du kan tjäna pengar på, och sen om du har råd kan du gå konsthögskola. Många gick ju två utbildningar parallellt, till arkitekt eller socionom, samtidigt med Mejan. Jag tror att det har gått bra för dem.

En av dem som skaffat sig flera utbildningar är Rebecka Bebben Andersson.

– Jag hade aldrig lyckats genomföra mitt första gestaltningsuppdrag om jag inte också pluggat till arkitekt, säger hon när hon står utanför sin gästateljé i ett blåsigt Kalmar.

Hon delar sin tid mellan Öland och Stockholm av familjeskäl. Mejan kom hon in på lite av en slump.

– Jag hade kommit in på Arkitekturskolan i Stockholm, och dåförtiden kunde man behålla sin plats i tre år innan man började. Perfekt, tänkte jag och gick på konstskolan Dômen i Göteborg. Alla där sökte skolor så då gjorde jag också det och kom in på Mejan.

Mötet med konsthögskolan blev ingen omedelbart positiv upplevelse:

– Det var jävligt tråkigt och ensamt faktiskt. Jag vet inte, det känns som att jag blir ledsen när jag tänker på skolan, liksom att det var så svinig attityd mellan många elever. Jag vet inte riktigt vad som var problemet där, men det är som att skolan är förgiftad eller någonting.

Ett år cyklade hon fram och tillbaka mellan Mejan, där hon var på dagen, och Arkitekturskolan, där hon var på natten.

– Jag läste till arkitekt parallellt och det var ju mycket roligare. Jag hade ju aldrig någon tanke på att bli arkitekt, jag skulle bli konstnär, men det var otroligt tråkigt och ensamt i ateljén. Jag ville göra större grejer tillsammans med andra och på -Arkitekturskolan fick jag lära mig att göra ritningar som kunde förmedla vad jag ville göra. Sen kunde man be nån annan som kunde att gräva ett hål till exempel.

Efter några uppehåll, bland annat ett utbyte i Prag, gick Rebecka ändå klart kandidatutbildningen 2012 och gick vidare till mastern, där hon också läste en utbildning i operascenografi parallellt.

För Rebecka blev kontakten med några lärare och studenter, som fortfarande är hennes vänner, behållningen av utbildningen.

– Till exempel Maria Miesenberger som jag var assistent hos ett tag, vi lärde känna varandra när hon hade ett vikariat på Mejan. Peter Geschwind, som var min professor sista åren, var också en väldigt inspirerande typ. Det var som att man var en jämlike med Maria och Peter, alltså att man blev behandlad som att man också var en konstnär som kan bidra med något, till skillnad från ganska många andra professorer som jag verkligen inte kom överens med. Det fanns också lärare som Plast-Lasse, som verkligen kunde lära en såna praktiska grejer.

Maria Miesenberger betalade också Rebeckas ateljéplats efter mastern, något som gav andrum och möjlighet att fortsätta arbeta, och ganska snart fick hon sitt första offentliga gestaltningsuppdrag.

Arkitektutbildningen har hjälpt henne dels att förstå vad som är möjligt att göra i offentliga miljöer, dels att kunna göra sig förstådd med andra, mer tekniskt inriktade, yrkespersoner i projekten. De offentliga uppdragen har sedan varit ett sätt att finansiera det fria, konstnärliga arbetet.

– De gånger jag funderar på att ge upp är när jag blir någon form av tjänsteperson som rapporterar timmar i Excel till kommunen. Då känns det inte värt det. Men nu har jag nördat med intarsia en månad. Jag har hållit på med träfaner och sågat med en jätteliten såg. Det är ju verkligen ingen som har efterfrågat det, knappt ens jag själv.

I utställningskatalogen skrev dåvarande rektor Måns Wrange att konsten börjat beskrivas som alltmer politiserad efter att ha gett upphov till samtal om ”rasism, psykvård och det offentliga rummet”. Han skriver om hur konsten blivit ett slagträ i populistiska debatter och om hur finanskrisen fortfarande är kännbar med nedskärningar och tilltagande politisk styrning. Men han hoppas ändå att examensutställningarna kan vara en frizon för reflektion och samtal.

Tiden som gått är som sagt både kort och lång. #metoo hade ännu inte svept över kulturvärlden, och diskussionerna kring representation på konsthögskolorna hade bara börjat. Besparingar och nedskärningar inom konstområdet har däremot fortsatt i en stadig takt.

Sannah Salameh har i ett tidigare reportage i KONSTNÄREN beskrivit hur hennes tid på skolan präglades av att professorer kunde favorisera respektive bryta ner vissa elever. Som en av få personer med utländsk bakgrund, som också arbetade konstnärligt med sitt arv och sina erfarenheter, avfärdades hennes konst av vissa professorer som ”hysterisk, emotionell, geggig, banal”. Hon sökte inte vidare till mastern:

– Fuck this shit, tänkte jag.

Efter kandidatexamen fick hon jobb som programledare för barnprogrammet Sannahs ateljé på SVT. Sedan några år bor hon i Malmö, har skrivit en ungdomsroman och arbetar med projekt för barn och unga på Malmö konsthall, och särskilt med grupper som annars inte skulle besöka en konsthall. När jag frågar hur hon idag ser tillbaka på tiden på konsthögskolan, säger hon:

– Jag ångrar inte att jag gick på Mejan. Däremot borde skolan ångra alla konstnärskap som aldrig blir på grund av att institutionen har problem med klass och rasism. Problem som de på min tid i alla fall var totalt ointresserade av att göra något åt.

Det Sannah skulle säga till sitt yngre jag är att skapa egna sammanhang:

– På skolan fick vi lära oss att man snällt skulle sitta och vänta på att få sitt konstnärskap godkänt av en gallerist, institution eller mecenat. Det känns så himla 1800-tal. Skapa den konstvärld du vill verka i, annars kommer ingenting att förändras.

Om hon inte hade gått på Mejan hade hennes konstnärskap sett helt annorlunda ut än idag, på gott och ont.

– Med tiden tycker jag det har blivit tydligt att ett konstnärskap sällan är linjärt. Det är viktigt att låta sig själv gå vilse och cirkla tillbaka som kreativ. Nu har jag äntligen hittat lusten att måla igen, och det känns fantastiskt.

Vanja Sandell Billström minns också att flera professorer var omedvetna om sin ställning som auktoritet. Hon minns särskilt en händelse:

– En av våra professorer sa rakt ut att vi inte skulle skaffa barn. Hen hade väl själv barn och var stressad över det. Men jag fick barn ganska direkt efter att jag gick ut, och för mig var det nog bra att ha barn, att inte kunna jobba jämt. Sen har jag haft tur. Med mitt första barn hade jag precis startat mitt företag och fick ut en schablonersättning från Försäkringskassan. Med andra barnet hade jag precis lyckats bli anställd i ett halvår och kunde få föräldrapenning. Men det är klart att det har påverkat att jag har haft barn alla åren när jag också gjort karriär.

Vanja har ett ben i filmen och ett i konsten. Hon hade också sökt filmskolor men kom in på Mejan där hon upplevde att det fanns ett friare förhållningssätt till film. Hon upplever inte att hon är helt hemma i något sammanhang. Inom filmvärlden finns en väldigt romantiserad bild av konst och inom konst finns det en romantiserad bild av film, menar hon.

– Jag har väldigt svårt för konventioner var de än dyker upp. Inom filmvärlden är mycket uppbyggt kring frågor som: Vad är kärnan? Vad är den röda tråden? Vad är det du berättar? Kan du inte pitcha in det snabbt så är det svårt att få stöd. Inom konsten finns det inte alltid ett jättetydligt förhållningssätt till bildberättande, du kanske mer vill att det ska se ut på ett visst sätt. Men du skapar verkligen dina egna regler. Jag liksom attraheras och har svårt för båda, så jag rör mig där omkring.

Vid sidan om sitt konstnärskap har Vanja arbetat som lärare, bland annat på förberedande konstskolor, högskolor och nu på Kulturskolan. Flera av dem jag pratar med har just en fot i undervisandet, och för många är det mer än ett brödjobb, precis som för Vanja:

– De senaste åren har jag inte dragit in tillräckligt mycket pengar på min konst, så det är absolut ett jobb som finansierar mitt konstnärskap. Men det är inte bara ett brödjobb, för du lägger så mycket tid och tankekraft på det. Du vaknar och tänker på det och somnar och tänker på det. Den sortens jobb är intressanta och givande men också utmattande. Och jag har ju ändå fått jobben på grund av den kunskap jag har. För att jag har gjort det jag har gjort.

Till sitt yngre jag skulle Vanja ge tipset att köra på och inte tänka för mycket.

– Jag kände redan när jag gick på Mejan att jag var stressad över alla resurser jag inte lyckades utnyttja, liksom alla verkstäder, så jag visste redan då att jag skulle säga till mig själv om tio år: Du kan bara köra. Tänk inte så mycket. För jag tänkte för mycket och tvekade så mycket. Jag skulle vilja följa det rådet nu också: Bara kör, helt enkelt. Men ja, jag lyckas inte följa det rådet.

Slutligen får jag också tag på Dimen Abdulla på mejl. Utöver en kandidatexamen från Kungliga Konsthögskolan är hon också utbildad dramatiker. I november har hon sin första soloutställning på Saskia Neuman Gallery, och sedan i januari har hon en tillsvidareanställning som handledare på kursen Att skriva dramatik på folkhögskolan Biskops Arnö. Precis som flera av de andra konstnärerna som jobbar som lärare ser Dimen det som både en möjlighet och nödvändighet. Hon skriver:

– Lärarjobbet hjälper mig att formulera och kommunicera den kunskap jag intuitivt har arbetat med inom dramatiken. Konsten lär mig att se, röra mig och vara i världen. Varje erfarenhet förhöjer det värdet. Varje arbete och varje lektion är förberedelser och lärdomar inför framtiden. Det låter lite töntigt, men jag tänker så när motivationen sviker. Jag har kunnat försörja mig på mitt frilansskrivande tack vare stipendium – men det hade aldrig funkat utan stipendium. Jag utgår från att det är tufft, att du är utbytbar. Det finns inga garantier. Det låter hårt, men har inte allt ett pris?

Själva villkoren för att kunna arbeta som dramatiker och konstnär ser Dimen som likartade, särskilt eftersom båda yrkena är djupt rotade i strukturer som gör att nya röster har svårt att nå fram.

– Både konstnärer och dramatiker har rötter i gamla traditioner och kulturer, och yrkena tycks locka individer invigda i denna värld sedan födseln. Vi har inte samma förutsättningar. Många kulturarbetare kämpar, och branschen kan vara obarmhärtig. Det är inte lätt att leva under dessa villkor. Jag vet många viktiga röster inom branschen som brottas med utmaningar som till exempel utbrändhet.

I likheten mellan att utbilda sig till konstnär och dramatiker ligger även osäkerhet, en viss rädsla, kanske på grund av de osäkra villkoren, som leder till revirpink och skyddande av positioner. Det slår ut starka röster – helt enkelt för att vissa vägrar flytta på sig eller ge plats.

Konsekvenserna av det maktspel som präglar vissa delar av konstvärlden bär Dimen med sig från tiden på KKH, där hon till slut hoppade av masterutbildningen. Men där fanns också personer som kunde fördjupa lusten till konsten och inte minst dem som kom att bli vänner för livet.

– Jag hoppade av min masterutbildning på grund av den rådande maktkulturen där professorer ofta gynnade sig själva och sina närmaste. Vissa frodas i sådana miljöer – jag trivdes inte. Lyckligtvis finns konstnärer och tänkare som inte är opportunister, elitister eller mobbare – människor som berikar yrkeslivet och konsten. På mina utbildningar fick jag djup förståelse för kulturen och det tänkande som präglar konstvärlden. Konsten blev för mig en vetenskap, en språklig, estetisk och intuitiv verksamhet. Mina närmaste vänner har jag mött under denna konstnärliga resa, och vi har bildat en sorts gemenskap där alla känner alla – på ett ungefär.

Till sist frågar jag det jag frågat alla andra: Vad skulle du ha sagt till dig själv, där i början av konstnärsbanan, med allt du nu vet om hur livet blivit hittills?

– Till mitt yngre jag skulle jag säga: Ha kul! Lek! Vi arbetar med processer, inte produkter. Till mina elever säger jag: Om möjligt, sök jobb du älskar. Det är aldrig bortkastat att studera konst, att bilda sig och vara öppen för vad din passion öppnar för alternativa vägar – du kommer att bli glatt överraskad. Vägen till dina drömmar är sällan rak. Det här är ett maratonlopp, inte en sprint.

Sen önskar jag lycka till med skolstarten på -Biskops Arnö som ligger på en liten ö i Mälaren, och många hoppfulla dramatiker, författare, filmare och låtskrivare har passerat genom internatet.

”Det är också en märklig plats, på gott och ont”, skriver jag slutligen till henne.

– Ja, det är en speciell skola – men är det inte så på slutna platser och gemenskaper? svarar Dimen.

Detta är kanske kärnan med bra skolor – de är slutna platser, där man befinner sig under en kortare tid för att sedan gå vidare till något annat. Rektorer och professorer kommer och går, och en del har hänt sedan början av 2010-talet. Konstskolorna är däremot fortsatt viktiga för att ge tid, resurser och, förhoppningsvis, stöd till den som vill utveckla ett eget konstnärskap.

Flera i det här reportaget har själva blivit lärare på olika konstnärliga utbildningar och försöker stötta nästa generation konstnärer att skapa en egen idé om vad det innebär att vara konstnär. Men det hade, som många påpekat, varit svårt att ge sitt yngre jag råd. Livet måste trots allt levas framlänges och kan, som Kierkegaard en gång skrev, i bästa fall förstås baklänges. Ingen skola kan nog förbereda en för ett helt yrkesliv, det gäller inte minst konsthögskolor.

För den som vill bli en yrkesverksam konstnär går det inte att nog understryka det som många redan vet: Att den ekonomiska verkligheten är fortsatt hård och att det fria, konstnärliga arbetet alltid befinner sig i en prekär situation.

Hannah Altmann är kulturskribent och författare.