Procenten

TEXT: Robert Stasinski

BILD: Carin Tellström

Enprocentsregeln har under mer än sjuttio år varit synonymt med konst i det offentliga rummet. Robert Stasinski tittar närmare på dess utveckling och ställning i dagens kulturpolitiska klimat.

Verket Ager Medicinae av konstnären Kristoffer Zetterstrand, inspirerat av dataspelsgrafik och symbolistisk måleri består av 27 500 mosaikplattor och är ett av många konstverk som kommer att kunna ses vid Nya Karolinska Solna, som det rekordstora sjukhusbygget kallas. Konst är tänkt att dyka upp överallt i det högteknologiska komplexet, sammanlagt 118 miljoner kommer vid byggets slut att läggas på konstverk, en rekordsumma i offentliga konstsammanhang.

Idén om offentlig konst som karaktärsförbättrare är gammal i Sverige och startade i själva verket just här, vid Karolinska sjukhuset. 1937 sjösatte den nya organisationen Statens konstråd sitt första stora projekt med konstnären Alf Munthes verk Ljusbrytning, ett gestaltat doprum som invigdes på sjukhuset 1940, vilket markerade starten för den offentliga konstens inträde i svensk kulturpolitik och stadsplanering.

”Konst ska inte ha större pretentioner än albyl”
– Ulf Linde

Men hur kommer det sig att man använder konsten i offentligheten som ett smörjmedel för hälsa, pedagogik, turism, gentrifiering och till och med som ett slags demokratisk redskap i dagens kultursamtal? Svaret lyder: enprocentsregeln.

”Konst ska inte ha större pretentioner än albyl”, skanderar Ulf Linde, den nyss avlidne kolossen inom svensk konstkritik i Tor Billgrens radiodokumentär från 2007.

”Inbilla sig att en hel nation ska tycka om konst är ju fullständigt vansinnigt. Varför kan inte konst vara något för några?”, undrar Linde som blivit alltmer världsfrånvänd under sina sista decennier i livet och kulturpolitiken visar sig vara en faktor i avståndstagandet. Varför kan konst idag inte få vara en privat angelägenhet, just som Ulf Linde frågar sig? När börjar idén om konst för folket?

KONST SOM FOSTRAN

1936 presenterade ecklesiastikminister (motsvarande kultur- och utbildningsminister) Arthur Engberg en statlig utredning som skulle visa sig instrumentell för enprocentsregelns introduktion i svensk kulturpolitik. I rapporten ”Betänkande och förslag angående beredande av vidgade arbetsuppgifter för svenska konstnärer” (SOU 1936:50) beskrevs att staten problematiskt nog fram tills då bara kunnat stödja konstnärer med tillfälliga medel, som lotterier och inköp till Nationalmuseum: ”Ur alla synpunkter riktigare synes mig vara att för de goda konstnärerna skapa ökade arbetstillfällen genom att i större utsträckning än hittills och på ett mera planmässigt sätt taga dem i anspråk för konstnärliga kulturinsatser i samhällets tjänst. I sådant avseende erbjuda våra offentliga byggnader, ämbetslokaler, skolor, sjukhus o. s. v., rika möjligheter”, skriver rapportförfattarna i sin rekommendation.

När rapporten skrevs skiljde man endast mellan två sorters verk i offentligheten – målningar och skulpturer. Idag omfattas offentlig konst i Sverige av alltifrån videoprojektioner till små byggnader och interaktiva multimediaverk. Den tyske författaren Hans Bosch beskrev 1982 i essän ”Den sinnliga staden” hur offentlig konst under senare delen av 1900-talet strävat efter att skapa en upplevelse av ”haptiska, luktmässiga, audiovisuella och tillfälliga rum” som påverkar samtliga sinnen, i konkurrens med ett ständigt urbant virrvarr. Konstbegreppet har ständigt utvecklats och praxis för produktion och finansiering av offentlig konst har i perioder haft svårt att hänga med.

Procentregeln skapades med just Tyskland som förebild och man hade även tittat på offentlig konstpolitik i Belgien, USA och Frankrike. Konstnärliga offentliga utsmyckningar blev en ny sorts försörjningsmöjlighet för konstnärer, precis som det hade inneburit i Franklin D. Roosevelts Federal Art Project och Joseph Goebbels Reichskulturkammer. Liksom ecklesiastikminister Arthur Engberg var Goebbels och Roosevelt anti-modernister och den konst som skulle premieras under de tidiga åren var ofta just figurativ skulptur, gärna med förankring i traditionell historisk tradition.

Ett annat viktigt argument som lyftes fram både i Sverige och utomlands vid denna tid var konstens uppfostrande och folkbildande ideal. Vilket naturligt ledde till att sjukhus och skolor blev ypperliga platser för den nya, karaktärsbyggande konsten. Enligt minister Engberg hade man med ”stolthet och glädje” således lyckats slå två flugor i en smäll – försörjning och folkbildning.

Mellan 1937 och 1947 tillämpades enprocentregeln av staten i enlighet med riksdagsbeslutet 1937, men förvandlades efter denna period istället till ett årligt anslag under flera år. Enprocentsregeln som beräkningsmodell efterlevdes alltså bara under konstrådets tidiga skede, något som många konstnärsorganisationer, däribland KRO protesterade högljutt emot eftersom den årliga summan inte stod i proportion till byggnadskostnaderna.

”Det som skulle varit en bindande regel redan från start blev i praktiken bara ett retoriskt grepp”

Anslaget till byggnadsanknuten konst mellan 1953 och 1960 låg märkligt nog oförändrat på 200 000 kronor (motsvarande ca 2,5 miljoner i dagens penningvärde). Först under budgetåret 1984/85 höjdes förvärvsanslaget till en nivå som motsvarade en procent av statens byggkostnader, snarare än den på förhand fastställda årliga summan som dittills varit praxis. M en det som skulle varit en bindande regel redan från start blev i praktiken bara ett retoriskt grepp, då det efterföljdes enbart som en rekommendation vilken inte med nödvändighet behövde efterföljas vid varje nytt statligt byggprojekt.

Under 1950- och 60-talen följde flera riksdagsförslag och utredningar där man debatterade enprocentsregeln, bland annat huruvida man istället skulle förvandla den till en tvåprocentsregel och om beloppen som avsattes skulle vara på förhand bestämda eller inte. Trots förslag om att återgå till 1936 års procentsprincip, hände inget i praktiken på grund av politisk ovilja. Statens konstråd offentliga anslag ansågs av många vara tillräckligt, därför dröjde det innan Stockholm och andra kommuner i Sverige fick upp enprocentsregeln på dagordningen.

FRÅN UTSMYCKNING TILL OFFENTLIG KONST

För att underlätta uppförandet av offentlig konst, inte bara på sjukhus, skolor och andra statliga nybyggen i Sverige utan även i bostadsområden, antogs 1962 ett lagförslag som möjliggjorde för byggherrar att ansöka om subventionerade lån motsvarade en procent av byggkostnaderna för offentliga konstuppdrag. Enligt en översiktlig beräkning skulle upp till 20 miljoner per år kunna avsättas för offentlig konst, vilket motsvarade hundra gånger så mycket som den summa som Statens konstråd fick förfoga vid samma tid. Men på de flesta platser runt om i Sverige utnyttjades denna möjlighet bara vid enstaka tillfällen under de kommande åren. Uppskattningsvis bara 20-25 procent av de tillgängliga medlen utnyttjades, enligt en avhandling av konstvetaren Jessica Sjöholm Skrubbe från 2007. I flera nyhetsartiklar beskrevs det att de olika regionerna hade avslagit flera ansökningar om bolånesubvention därför att man helt enkelt inte kunnat enas om konstverkets utformning. Informationskampanjer skapades av Statens konstråd och Bostadsstyrelsen för att öka satsningen på offentlig konst, men trots detta verkade intresset svalt.

Skrubbe pekar i sin avhandling framför allt på brister i bostadsföretagens kompetens när det gällde att på ett bra sätt föra samman byggherrar och arkitekter med en konstnär. KRO påtalade även separeringen av konst- och arkitektutbildningen som en viktig orsak till bolåneregelns fiasko.

1960- och 70-talens konstpolitiska diskussion handlade till stor del om att förstärka idén om den demokratiska effekten av konsten och för första gången slutade man använda begreppet ”konstnärlig utsmyckning” i Statens konstråds reviderade instruktion 1965. Det var vid denna tid begreppet ”offentlig konst” långsamt började få fotfäste. Det kommunalägda bostadsföretaget Svenska Bostäder använde även begreppet ”konstnärlig aktivering”, vilket ytterligare indikerade att betraktaren inte längre sågs som en passiv mottagare av konst. Även begrepp som ”miljökonst” och ”miljögestaltning” lyfts fram i media som en indikation på att konsten ges en mer instrumentell betydelse och för att vara en integrerad del av byggnader, inte något som adderas efteråt. 1950- till 1970-talen blir, trots brister, rekordår för satsning på offentlig konst. Inte minst på grund av den kraftiga utbyggnaden, inte minst i Stockholm med tunnelbanan och flera nya stadsområden som Vällingby.

I Stockholms stadsfullmäktige beslöt man1963 att införa en variant av procentregeln vilket innebar att två snarare än en procent av kostnaden för kommunala byggnader och anläggningar skulle läggas på konstnärlig utsmyckning. Under 1960- och 70-talen skulle alltså enprocentsregeln träda tillbaka för en tvåprocentsregel på kommunal nivå. I Stockholm kunde man dessutom säkerställa att den konstnärliga kompetensen tillvaratogs bättre än på statlig nivå genom att man instiftade sju rådgivande konstnämnder med uppdrag att arbeta med offentlig konst inom förvaltningsnämnderna. I varje nämnd fanns sju ledamöter och tre av dem skulle utgöras av konstnärer på förslag av KRO. Konstkompetensen tillvaratogs genom det förhållandevis höga antalet konstnärer i de olika nämnderna. Svenska arkitektföreningen drev frågan att skapa möjligheter att på ett nationellt plan kunna inkludera konsten redan i ett tidigt skede, men utan konsekvenser.

1993 innebär dock slutet för Stockholms tvåprocentregel. Då avskaffas också de olika konstnämnderna i Stockholm som haft ansvaret för delar av den kommunala verksamheten, som skola och trafik. En häftig politisk debatt hade föregått sänkningen från två till en procent och moderaterna som ledde den borgerliga majoriteten argumenterade för att högst en procent skulle avsättas till konst. Samma år skapas Stockholms konstråd med eget konstkansli som tar över ansvaret för nyproduktion av offentlig konst med Stockholms stadsmuseum som ansvarig för vård och förvaltning av verken. 2008 ersätts kansliet av Stockholm konst, som blev ny administrativ enhet för produktion och inköp av offentlig konst. Detta gjorde man till stor del av kostnadsbesparande skäl. Den nya organisationen innebar att man minskade antalet personer som var inblandade i inköpen av offentlig konst. Följden blev också att konstnärerna uteslöts ur processen.

REGIONER BÄTTRE ÄN KOMMUNER

Det finns idag ingen samlad statistik över hur stor del av offentliga eller privata medel som går till offentlig konst via enprocentsregeln. Men i en ny rapport beställd av Konstnärsnämnden gör man ett av få försök att överblicka fältet både historiskt och regionalpolitiskt. Henrik Orrje, enhetschef på Statens konstråd har arbetat med rapporten tillsammans med huvudförfattarna och redaktörerna Stefan Ahlenius och Bitte Jarl som bägge två är utredare inom bevakningen av konstnärernas ekonomiska och sociala villkor på Konstnärsnämnden. Orrje menar att ett viktigt skifte som skett under senare år är att konstnärer lyfts in tidigare i planerings- och byggprocessen.

– Många saknar dock fortfarande kompetens om hur konstnärer kan integreras i processen redan på ett tidigt stadium, menar han.

Stefan Ahlenius, som själv tidigare arbetat med egna skulpturer i det offentliga rummet, uppger att 26 procent av kommunerna, enligt rapporten, uppger att konstnärerna deltar som konsulter i planering och byggprocesser. Inom landsting och regioner ligger siffran på hela 67 procent. Man har dock ännu inte hittat någon entydig förklaring till varför skillnaden är så markant.

KRO/KIF:s sammanställda granskning av regionernas kulturplaner för 2013 samt det ekonomiska utfallet för 2011, visar att av 14 av 21 svenska regioner uttryckligen skriver att de använder sig av enprocentsregeln, men detta kan i praktiken betyda att enbart ett beslut har tagits, utan någon övergripande kontroll av att detta sedan efterföljs.

Detta kan dock bero på skiftande nivåer i exploatering och nybyggnation i kommuner och regioner. I en annan rapport från KRO/KIF kan man se att andelen regioner som avser att tillämpa enprocentsregeln har ökat mellan verksamhetsåren 2011 och 2013. Före 2011 var det 43 procent av landstingen och regionerna som tillämpade eller hade som mål att tillämpa enprocentsregeln, inför 2013 hade siffran ökat till ca 70 procent.

– Vi har kunnat konstatera att 66,7 procent av kommunerna ger konstnärer återkommande gestaltningsuppdrag i offentliga byggnader och miljöer, säger Stefan Ahlenius.

– När det gäller landsting och regioner är siffran 96 procent. Det innebär inte per automatik att de har fattat beslut om enprocentsregeln, där är siffran lägre. Dessutom tillkommer att den tillämpas antingen som regel, rekommendation eller målsättning. Slår man ihop dessa blir det för kommuner 64 procent och för landsting och regioner 79 procent, fortsätter Ahlenius.

En nygjord studie av konstvetaren Thérèse Wolmer visar att de olika reglerna för ägande och ansvar i olika regioner kan förvirra efterföljandet av enprocentsregeln. I Danderyds kommun har man exempelvis inte officiellt slagit fast att man använder sig utav enprocentsregeln, utan vidhåller att beslutet för att satsa på offentlig konst vid nybyggnation ligger hos byggentreprenören i första hand. I Sigtuna kommun tillämpas istället en 0,5 procent-regel och i Tyresö kommun där regeln är fastslagen som en rekommendation har den inte används sedan 1999. I Gävle avsätter man sedan 1998 en procent av byggkostnaderna om totalbudgeten överstiger fem miljoner till offentlig konst, men tolkningen av regeln kompliceras av att avtalet skrevs mellan den tekniska nämnden och kulturnämnden i Gävle. De olika aktörerna i kommunen kan exempelvis inte alltid komma överens om vad som ska räknas in i investeringsbudgeten eller inte, menar konstsekreteraren Carl Bergström i en intervju.

Efter bolagiseringar och sedermera utförsäljningar av många svenska myndigheter, bolag och verk under 1990-talet är det idag näst intill omöjligt att överblicka och kontrollera hur enprocentsregeln efterlevs. Detta behöver inte betyda att det saknas stöd för offentlig konst, bara att graden av implementering av regeln är svårt mäta på grund av skiftande ägarstruktur kommun, stat och landsting.

LEX TONY ROOS

Att inte samtliga regioner, kommuner och landsting följer enprocentsregeln är ett stort demokratiskt problem, menar konstnären Tony Roos. Genom intresseorganisationen Konstnärsalliansen arbetar han och fler andra konstnärer för ökad implementering av enprocentsregeln i Sverige.

– Vi är kritiska mot de landsting och regioner som inte tar sitt ansvar och det borde ligga på SKL att ta tag i frågan, säger han. Roos anser att det är viktigt att kommuner och landsting följer LOU (Lagen om Offentlig Upphandling) i konstnärliga gestaltningsuppdrag. I teorin skulle LOU tvinga samtliga kommuner och regioner att i alla lägen då offentlig konst ska beställas av det offentliga utlysa en tävling, där kravspecifikationer formuleras och där alla som har rätt kompetens och erfarenhet är inbjudna att delta.

”– Vi utannonserar inte varje enskilt uppdrag då vi anser att för mycket pengar då går till byråkratin istället för konstnärerna och konsten. ”
– Lena From

Lagen är från början skapad för att konkurrensutsätta företag och bredda marknaden, målet är ”att upphandlande myndigheter skall behandla leverantörer på ett likvärdigt och icke diskriminerande sätt” som det står i LOU 1 kap. 9 §.

För konst har det dock skapats ett undantag i lagen som innebär att en direktupphandling kan göras där det som ska upphandlas ”av tekniska eller konstnärliga skäl eller på grund av ensamrätt” kan genomföras av en viss leverantör. På så sätt kan man i praktiken dela ut ett uppdrag till en specifik konstnär, snarare än att utlysa uppdraget som en öppen tävling, liknande praxis inom arkitektur. Men enligt juristen Eva Sveman på SKL så ställs det relativt höga krav för att myndigheterna ska få tillämpa bestämmelserna om direktupphandling. Tony Roos vidhåller trots lagens prispressande syfte att det är en konstnärlig demokratifråga och har under de senaste decennierna gjort sig till en vagel i ögat på många kommuner och landsting genom att överklaga ett hundratal kommunala och statliga offentliga gestaltningsuppdrag. Ofta har det inte hänt något men i några fall har ärendet gått vidare bland annat med ett prejudicerande bifall i Regeringsrätten 2008 i fråga om ett minnesmärke över förintelsens offer som skulle uppföras i Göteborg. Men trots att Roos överklagan gav honom rätt i detta fall och regeringsrätten kunde konstatera att uppdragets presentation av kommunen varit för allmänt hållen så gjordes upphandlingen aldrig om.

Motargumentet som bland andra kulturförvaltningen i Göteborg fört fram är att lagen, som Roos tolkar den, ökar kostnaderna för arvodering och annonsering. Även Region Skånes konsthandläggare Helena Trenk menar att det är skillnad mellan att köpa in tjänster av ett grävbolag och av en konstnär.

– Det är väldigt svårt att bedöma och värdera konstnärliga tjänster enligt LOU, menar hon.

Lena From, projektsamordnare på Stockholm Konst, instämmer med Helena Trenk.

– I uppdrag där förhållandevis små summor avsatts för uppdraget kan det dessutom bli oproportionerligt stor del av totalbudgeten som äts upp av administrativa kostnader, säger hon.

– Vi utannonserar inte varje enskilt uppdrag då vi anser att för mycket pengar då går till byråkratin istället för konstnärerna och konsten. Syftet är ju att ge pengar till konsten inte till en byråkratisk process. Kvaliteten blir högre om man vågar lita på den professionella, konstnärliga processen och kan välja en konstnär som överraskar med ett djärvt, oväntat förslag. Annars finns risken att man alltid väljer det mest genomförbara förslaget – det enklaste snarare än det med högst kvalitet, säger Lena From.

Enligt From arbetar man idag alltid i en transparent process, till skillnad från vad Tony Roos tror, med olika samrådsgrupper i vilka det dessutom sitter folkvalda.

Richard Sangwill, chef för konstenheten i Västra Götaland, tycker däremot inte att offentliga utlysningar av konstuppdrag är särskilt negativt för deras arbete. Han anser att de olika kravspecifikationerna som görs inför en offentlig utlysning är ett bra förarbete i den konstnärliga gestaltningsprocessen.

– Det tvingar oss att formulera vad uppdraget handlar om och hur konstnärerna ska förhålla sig till uppdraget.

Lena From gör dock en dystopisk prognos.

– Nästa steg för Lagen om Offentlig Upphandling blir att använda den på Moderna Museet. Lagen är ju inte till för att skapa bättre konstverk och högre kvalitet i processen. Den är ju till för att bredda marknaden för företagare, inget annat. Det är vårt politiska uppdrag på Stockholm Konst att ifrågasätta idéer i det offentliga rummet med intressant och tankeväckande konst, då får det inte bli för ängsligt och osäkert redan i början av processen, fortsätter hon.

Anders Svensson, sakkunnig på Konkurrensverket är av en annan åsikt. I en intervju med tidningen Upphandling24 påpekar han att konstupphandlingar alltid innebär ett mått av subjektivitet:

”I vissa situationer faller det på sin egen orimlighet att kräva konkurrensutsättning genom annonsering.” Men enligt Svensson ska undantaget från annonseringsplikten av offentliga konstuppdrag användas restriktivt, och att det är den upphandlande myndigheten som har bevisbördan i en eventuell rättslig tvist. Han ser inte LOU som något principiellt problem , utan föreslår exempelvis offentligt annonserade konsttävlingar som samtidigt kan begränsas till ett visst antal deltagare.

Lena From menar dock att ”konstnärerna håller med oss i vår uppfattning”.

– Jag hoppas på att inte minst konstnärerna vill konstens rätt att vara konst och att den inte alltid är något enkelt och definierbart. Släpper man efter på det öppnar man en fallucka där till exempel statliga museer och teatrar också kan tvingas in i

upphandlingsförfaranden av utställningar, regissörer och föreställningar . Det kan verkligen gå åt fel håll, priset kommer då att styra över kvaliteten, varnar hon.

Den offentliga konsten har i allt väsentligt utvecklats i tandem med enprocentsregeln i Sverige och sedan starten av Statens konstråd och enprocentsregelns skakiga utveckling har samhällets syn på konst förändrats i samma takt. På 1930-talet förfäktades konstens smakfostrande roll och en demokratisering av konstupplevelsen. Ecklesiastikministern skrev 1936 att ”konsten är på väg att bliva allas egendom”, vilket ses i relation till idén om det gemensamma folkhemmet som var under uppbyggnad. Under 1960-talet strömmande en våg av politisk anti-elitism och som ett resultat av det togs beslut för att föra konsten närmare människor i deras vardag, in i bostadsområden, för att på så sätt överbrygga de olika sociokulturella förutsättningarna för att närma sig konsten. Under 1960- och 70-talen växte också idén om att konsten inte längre enbart ska vara dekorativ och fostrande, utan rent av vara med och gestalta och förändra det offentliga rummet. Placeringen av offentliga konstverk under perioden 1930-1970 var enligt konstvetaren Jessica Sjöholm Skrubbe tydligt förknippad med folkhemsidén. Efter detta inlemmas konstnärerna alltmer i hela planeringsarbetet med nybyggnationer och konstnärsrollen professionaliseras allt mer under det sena 1900-talet. När Sverige på 1930-talet kom att följa länder som Tyskland i syfte att homogenisera en annars splittrad finansieringsmodell för svenska konstnärer skapades parallellt också en organiserad konstnärskår med sammanslutningar som KRO och Svenska konstnärsförbundet.

När svensk ekonomi återigen blev alltmer heterogen under 1990- och 00-talen dök även nya organisationer upp som TILT och KIWI som arbetar med produktion av offentlig konst. De hade startats på initiativ av konstnärer och kulturarbetare. Statens konstråd som var instrumentell i implementerandet av den statliga enprocentsregeln är idag inte längre ensam om att beställa och producera offentlig konst. I kommuner och regioner kan vi se detta än mer tydligt då efterföljandet av rekommendationen ”1 % till konst” frångås och ersätts av alternativa modeller. Enprocentsregeln har i flera sammanhang föreslagits byta namn, eftersom det långtifrån alltid är en korrekt beskrivning av vilken summa som avsätts till konst. Men i allt väsentligt är denna regel idag så starkt förknippad med den offentliga konstens introduktion i bostadsområden, skolor, sjukhus och andra offentliga platser att den förmodligen kommer att överleva sig själv.

Robert Stasinski

TIDSLINJE

1891
Pontus Fürstenberg bekostade en väggmålning i Nya Elementarläroverket i Göteborg av Carl Larsson. Initiativet kom från Hedda Key, syster till pedagogikpionjären Ellen Key. Nu började begrepp som ”Konsten till folket” spridas i det offentliga samtalet.

1897
Konsthistorikern och förläggaren Carl Laurin bildar Föreningen för skolornas prydande med konstverk som sex år senare döps om till Konsten i skolan.

1903
Konstnären Eva Bonnier anslår en årlig summa om 10 000 kronor för inköp av konst till offentliga byggnader och platser i Stockholm

1933
Ett flertalet svenska konstnärer skriver ett brev till Kungl. Maj:t (motsvarande regeringen) att överväga nya statliga medel till konst. Staten behövde hitta en ny form för försörjning ”om landets konstnärliga och kulturella värden icke skulle spolieras”, som det stod i brevet. I Tyskland hade den nazistpartiet samma år beslutat om att det var nödvändigt med statliga medel för att öka konstnärernas försörjning. En viss procent, som kunde tas av byggkostnaderna, anslogs till utsmyckning och beställning av konst och konsthantverk.

1936
Ecklesiastikminister Arthur Engberg fick ett bemyndigande från Kungl. Maj:t att tillkalla en statlig utredning för enprocentregelns introduktion i svensk kulturpolitik.

”Konsten är på väg att bliva allas egendom. Såväl i offentliga byggnader och samlingslokaler som på arbetsplatserna, i fabrikerna och kontoren, har ett konstnärligt inslag vunnit allt högre uppskattning. Denna utveckling bör på alla sätt understödjas.” – Arthur Engberg

1937
Riksdagen beslutar att införa en procentregel, där rekommendationen var att minst en procent av byggnadskostnaden läggs på offentlig konst.

1937
Statens konstråd bildas med uppdraget att bland annat projektleda offentlig konst vid nybyggnationer. Första projektet blir Karolinska sjukhuset som Kungl. Maj:t hade beviljat 134 000 kronor. Första konstverket som invigs 1940 är Alf Munthes verk ”Ljusbrytning”.

1937- 1947
Enprocentregeln tillämpas av Statens konstråd. De första åren ansökte konstrådet om pengar inför varje enskild uppdrag.

1947
Statens konstråd tilldelas ett årligt anslag som från början ligger på 150 000 kronor.

1962
Nya reglera för bostadsområden antas vilket möjliggör för byggherrar att ansöka om subventionerade lån motsvarade en procent av byggkostnaderna för offentliga konstuppdrag.

1963
Procentregeln införs i Stockholm och ett flertal andra kommuner i Sverige. 2 % av byggnadsanslaget från stadsfullmäktige i Stockholm Stad ska gå till konstnärlig gestaltning.

1984
Det årliga anslaget till statens konstråd höjs till motsvarande en procent av statens byggnadskostnader. Men i uppdraget ingår även utsmyckning av gamla byggnader, vilket i praktiken innebär att inte heller nu används en procent för konst i ny- eller ombyggnader.

1992
En borgerlig majoritet i stadsfullmäktige i Stockholm tar beslut om att sänka procentregeln från två till en procent av byggnadskostnaderna. Bakgrund är den dåvarande lågkonjunkturen. Frågan om nedskrivning av procentregeln väcks av den dåvarande skolstyrelsen. Till argumenten hör att konsten är fastighetsbunden och därför inte ägs av det allmänna då kommunen under det borgerliga styret börjat hyra istället för att äga skolans lokaler.

2004
Kommunstyrelsen i Stockholm beslutar att enprocentregeln ska tillämpas i de ny- och ombyggnationer där staden driver egen verksamhet. Vid stora bostadsprojekt som Hammarby Sjöstad ska staden besluta i enskilda fall hur mycket pengar som ska avsättas för offentlig konst.

2007
Lagen om Offentlig Upphandling – LOU – träder i kraft och omfattar även upphandling av offentligt beställd konst, förutom då man kan påvisa särskilda skäl att göra en direktbeställning till en eller ett fåtal konstnärer. I flera fall överklagas detta undantag i lagen.

2008
Regeringsrätten bifaller en överklagan i fråga om ett minnesmärke över förintelsens offer som skulle uppföras i Göteborg. Den upphandlande myndigheten måste nu visa att den har en specifik kravbild om man ska tillåta direktupphandling med en specifik konstnär. Flera kommuner och regioner lyser därför regelbundet ut sina uppdrag offentligt med en specificering av uppdraget.

Konst Alf Munthe, Foto: Carin Tellström.