Nils Claesson: Vi konstnärer måste ta ansvar för den konstnärliga forskningen

TEXT: Nils Claesson

Rätt hanterad kan praktikbaserad forskning revolutionera konstnärsrollen, skriver konstnärlige doktorn Nils Claesson.

Sedan mer än tio år tillbaka pågår en smärre revolution som rätt hanterad kan ge konsten en större plats i samhället och världen: framväxten av en ny konstnärlig forskningsmiljö. Det är en spännande process, på intet sätt linjär, som ser lite annorlunda ut i olika delar av landet. Sammantaget har ett nytt sammanhang vuxit fram som lagt grunden till något som vi ännu inte har sett resultaten av.

En doktorandutbildning för en konstnär mitt i livet, med en lång yrkeserfarenhet bakom sig, är att glänta på en dörr in till ett annat, friare och kanske mer generöst sätt att arbeta på. Ett långsiktigt forskningsprojekt är för de flesta yrkesverksamma konstnärer ett tillfälle till en verklig fördjupning och tid till reflektion. Det kan innebära en väg ut ur konstnärskap som varumärkes-byggande aktivitet, bort ifrån frilanslivets ständiga jakt på uppdrag och in i ett rum som ger utrymme för att läsa, tänka och reflektera över sin egen och andras praktik. Men vad händer när konstnären har disputerat, när avhandlingen är klar?  Den konstnärliga forskningen ligger idag i medieskugga och den mesta av kritiken går förbi den. Därför är det viktigt att vi yrkesverksamma konstnärer tar ansvar för att skapa en offentlighet och en kritisk diskussion om den praktikbaserade forskningens roll. Risken är annars att både forskningen och dess resultat blir en fråga för akademi och administration.

Den institutionellt etablerade konstnärliga forskningen i Sverige är interdisciplinär. Där ingår allt ifrån bildkonst och litterär gestaltning, till drama, konsthantverk, mode, mim, musik, opera, teater, dans, film, design och cirkus. Den konstnärliga forskningsmiljön i sin helhet kan ses som ett laboratorium där processer och experiment kan exponeras, användas och omsättas i olika specifika situationer. Uppkomsten av den praktikbaserade forskningsmiljön innebär en maktförskjutning gällande vem som äger tolkningsföreträde till konsten. Traditionellt är konstnären den som producerar för att sedan lämna vidare till kritiker, konstvetare, filosofer och andra för tolkning och förklaring. Den konstnärliga forskningen återkopplar i stället tolknings- och textarbetet till konstnärerna själva.

Genom den konstnärliga forskningen finns potential för en ny, mer aktiv konstnärsroll att växa fram. Nu finns chansen att bryta med den passiva roll där konstnären fostras till att sitta på panelen och vänta på att bli uppbjuden av en curator eller gallerist. Det gäller att se till att vi också tar den.